The Private Life of Sherlock Holmes (1970)

Wow, har Billy Wilder gjort en Sherlock holmes-film? Damn, den vill jag se. Sagt och gjort. Inför 70-listan var det givet att se en osedd Billy Wilder (Double indemnity, Sunset Blv, Some like it hot, The Apartment med flera).

Filmen är inspelad på plats vid Loch Ness i Skottland. Detta är en lätt komisk och kanske ironisk bild över de två vännerna. Wilder lyfter fram att de var skillnad mellan Sherlock i hans "privata liv" och den bild som målades upp av Dr Watsons berättelser som publicerades i tidningen. Just denna historia är av privat karaktär och undanhållen allmänheten tills femtio år passerat efter Dr Watsons död.



Filmen inleds med en kort scen från öppnandet av manuskriptet. Det är en intressant scen och jag rekommenderar alla att se om den scenen efter hela filmen setts klart. Inledningsscenen ställer vissa saker i en annan dager när man vet vad som komma skall. Därefter kommer en kortare och ganska meningslöst uppdrag där Sherlock blir involverad med en känd rysk balettdansös. Vad som är intressant med denna sekvens är Dr Watsons reaktion när han får veta att Sherlock har antytt för societeten att han och Watson är ett par. Det är uppenbart att homosexualitet inte var acceptabelt under 1800-talet och kanske inte heller 1970 och kanske inte heller 2017 fast det i alla fall har blivit lite bättre med det...



Men större delen av filmen uppehåller sig uppe i Skottland och innehåller hemligheter, Mycroft, hemliga agenter, en femme fatale, Drottning Victoria och ett sjömonster. Filmen får mig att känna vibbar från Sherlock-avsnittet "A Scandal in Belgravia" (S02E01).

Lustigt nog liknar Robert Stephens som spelar Sherlock ibland Benedict Cumberbatch till utseendet. Sherlock är också här egocentrisk och socialt handikappad vilket resulterar i att han är elak mot de flesta i sin omgivning. Den stora skillnaden ses i Dr Watson (Colin Blakely). Han spelas upp som något av en jöns här medan han är mer seriös i tv-serien. Jag gillar Martin Freemans Watson.



The Private Life of Sherlock Holmes är en mysig film som känns gammal vilket i detta fall inte är negativt. Den är mer mysig än spännande eller mystisk. Dessutom drar den i vissa känslomässiga strängar när vi väl kommer fram till slutet. Mycroft är torr som alltid och en ung och ståtlig Christopher Lee gör honom bra, men han kommer inte i närheten av Mark Gatiss såklart.

Men glöm för all del inte att se om den fösta scenen efter ni sett klart filmen. Jag ger The Private Life of Sherlock Holmes tre luringar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Belle de jour (1967)

Belle de jour... Oh la la, quelle spectaculaire. Filmen kom på tal på en middagsbjudning tidigare i somras. Johan tipsade on filmen som jag sedan tidigare haft lite spaning på. Nu kände jag att jag fått en tillräckligt hård "dask på rumpan" för att ta mig an filmen. Belle de jour är Luis Bunuels skandalomsusade erotiska drama från 1967 med en fragil Catherine Deneuve i huvudrollen. Hon spelar hemmafrun Severine som av leda, lust eller ångest beslutar sig för att extraknäcka som lyxprostituerad under dagtid då hennes man Pierre är på jobbet.

Filmen behandlar både sexuell frigörelse och undertrycka drifter. Är Severine en masochist eller lider hon av följderna av ett trauma? Eller båda? Eller är hon helt enkelt bara kåt och uttråkad av sitt platoniskt förhållande med sin man? Filmen antyder både det ena och andra. Filmens känsla och vissa situationer påminner mig om allt från Pauline Reages Historie d'O till Lars von Triers Nymphomaniac och Kubricks Eyes wide shut.

Filmen inleds med en stilla kamera över en allé framför ett franskt slott. Bilden är vacker likt en målning. Det är något drömlikt över scenen och så är stora delar av filmen. Ibland kan det vara svårt att avgöra vad som är Severines fantasier och vad som är riktigt. Ta mig tusan, hela filmen skulle kunna vara en av hennes fantasier, inklusive själva slutet, men så är det nog inte för det skulle göra filmen ganska meningslös. Väldigt lite skrivs oss i publiken på näsan i varje fall. Varför hon gör som hon gör och huruvida hon mår bra av sitt dubbelliv uttalas inte direkt även om det verkar så. Filmen lämnar detta åt åskådaren att fundera på. Det känns som att filmen är fylld med symbolik, varav en hel del som kanske landar först efter man har behandlat filmen lite längre.

Catherine Deneuve är väl ganska bra. Hon är suverän på att spela aristokratisk. Hela hennes uppenbarelse är behärskad, lågmäld och sårbar. Men till skillnad från O verkar hon inte känna makt av att underkasta sig. Samtidigt ler Severine i filmens allra sista scen och allt vi lärt oss om henne måste kanske omvärderas? Vem vet?

Alla andra aktörer spelar andrafiolen till Severine. Jag roades lite av hur överdrivet bufflig älskaren Marcel (Pierre Clémenti) framställs. Skulle han vara en man av folket? Busen med ståltänder för er som inte har koll på skådespelarnas namn. Vid sidan av Severine var de två mest intressanta karaktärerna Pierres vän Husson samt bordellmamman Madame Anais.

Oh la la. Detta var minst sagt intressant. Filmen är som en lök, med många lager som jag inte förstår än, men jag ser att det finns en komplex och intressant story för den som är sugen. Jag ger Belle de jour tre påsättningar utan känsloband av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Filmen har också recenserats av filmspanarkompisarna Filmitch och Sofia. De har som det verkar lite olika syn på hur bra filmen är. Sofia läser in en klassisk manlig fantasi istället för en odyssé i en kvinnas sexualitet. Johan blir likt jag fascinerad av filmens svårfångade innehåll, vad är fantasi, vad är verklighet och vad betyder det?