Live Free Or Die Hard (2007)

Den fjärde filmen kom hela 12 år efter trean och nu har Kate Beckinsale's man Len Wiseman regisserat. Man har också låtit McClane blivit äldre. John är en vanlig "detective" i New York, om än som vanligt ett irritationsmoment för sina överordnade. Filmen inleds med att John håller på att stalka sin dotter och vi får en ganska uppfriskande start då hon skäller ut honom efter noter. Sedan får han i uppdrag att hämta upp datahackern Matt Farrell spelad av Justin Long. Han är en av de mest charmiga  unga vuxna skådespelarna som finns idag och jag har gillat honom ända sedan hans dagar i tv-serien "Ed". Denna film blir till en variant av buddie movie som funkade så bra med trean, men nu är det mer en fader-son relation mellan John och Matt. Just det ja, fader-son gjordes redan här i fyran. Man hade inte ens behövt göra femman!

När jag såg denna film på bio blev jag störd på den absurt dåliga scenen med John McClane i en långtradare mot ett jaktflyg. Jag tryckte att filmen var bra till dess men att den dog där och då. Jag hade också för mig att det var runt mitten av filmen. Nu när jag såg om filmen visar det ju sig att den scenen kommer väldigt sent i filmen, det återstår mindre än 15 minuter av filmen, och scenen var dessutom inte alls lika störande längre. Den är dålig men kort och har ingen större bäring på filmen. Jag kan bortse från den mer nu än jag gjorde när filmen sågs på bio.

Därmed blev detta en stor positiv överraskning. Det mesta med denna film är mycket bra! Fasen vad kul att bli positivt överraskad av en film som man redan sett en gång. Jag gillar skurkarnas plan, cyberattacken, Justin Long och Bruce Willis sköna personkemi, Kevin Smiths underbara birollsfigur och mycket mer.

1. The bad guys

Tyvärr är huvudskurken en mesig typ. Filmen hade vunnit på att ha en bad ass i hans roll. Timothy Oliphant må ha ett lustigt namn men fasen vad icke hotfull han var.

Gött ändå med europeiska skurkar. Fransmän denna gång, va?

Däremot hade Gabriel en bra side kick i Maggie Q som spelar Mai Linh. Bra karaktär.

2. The scam

Hela grejjen är en hämd för att Gabriel blivit förnedrad och sparkad från de amerikanska myndigheterna. Hämnd är alltid ett bra motiv. Men det är långsökt som fan.

3. The location

Östra delen av USA, Washington DC, Baltimore osv,.. Tja, man kan knappast påstå att denna "Die Hard"-film utspelas på en liten begränsad plats. Helt ok ändå, men det adderar inte till filmens helhet.

4. John's buddies

John och Matt är et störtskönt par. Jag gillar deras dynamik jättemycket och håller duon som starkare än John och Zeus till och med. Sen älskar jag Kevin Smith's Warlock, Frederick Kaludis. Dessutom har vi en vuxen dotter till John och Holly, Lucy Gennaro McClane. Hon spelas bra av Mary Elizabeth Winstead (ni vet från "Scott Pilgrim vs. The World")

5. Bugging John

Nej, inte mycket i denna del heller, även om både John och it-polisen Bowman irriterar sig som fan på Homeland Security-folket som kommer och vill ta över.

6. Something good

Alla scenerna med Kevin Smith var guld. Introscenen med Matt Farrell (attacken på hans lägenhet) var av Bourne-kvalité.

7. Something bad

Framför allt den absurda scenen med attackflyget. Svindålig scen som gav mig en fadd eftersmak vid första titten. Dess dålighet har lyckligtvis bleknat lite denna gång. Slutet blir lite av de så vanliga stå och peka med pistoler när skurken håller en gisslan framför sig som sköld. Men man måste ändå gilla att John skjuter skurken genom sin egen axel. Bad ass!

8. Trivia

"In the beginning credits when Kevin Smith's name comes on the screen. The "m" in smith disappears and you see "Sith" for a few seconds paying homage to Kevin Smith's love of all things Star Wars which also reflects in his character in the movie."

"Britney Spears auditioned for the role of Lucy McClane."

"The French title translates as "Die Hard 4.0: Return to Hell"."

9. The quotes

Matt Farrell: You just killed a helicopter with a car!
John McClane: I was out of bullets.

Betyg: 4/5

Underworld: Evolution (2006)

På pappret skulle Underworld-filmerna kunna vara ganska bra. En furiös kamp genom århundraden mellan sofistikerade vampyrer och brutala varulvar. Klassiskt. Men på något sätt missar Underworld att fånga mig. Det gäller både första och andra filmerna. Historierna är episka men jag känner inte av storslagenheten. Turerna mellan de gamla gubbarna, vem är äldst, vem gjorde vad mot vem och så vidare blir bara ett suddigt gytter. Handlingen är för mig tämligen obegriplig.

Istället för en bra handling verkar filmseriens största tillgång vara att Kate Beckingdale springer omkring filmerna igenom i någon supertajt och supertät BDSM-läderdress. Den är förvisso spektakulär men nyhetens behag lägger sig ganska snabbt. Däremot har hon en mycket sexig röst med all sin brittiska accent, och att jag skulle gilla den var otippat! Jag ogillar ju allt som oftast den dryga brittiska accenten...

Är dessa filmer spännande då? Nej, absolut inte. Tvåan var precis som ettan uteslutande inspelad under nattetid då vampyrerna inte gillar solen. Det är mörkt, det är blodigt och våldsamt men allt detta blir bara som en exotisk dans i kulisserna. Regissören lyckas inte skapa "stakes" (pun intended). Jag skulle vilja jämföra dessa filmer med välproducerade musikvideos. Ibland för snabbt klippta, ibland snygga som attans, men aldrig riktigt upphetsande.

Jag vet inte ens varför jag ser dessa filmer och det finns väl minst två till i serien... Dels är jag en filmserie-junkie. Jag gillar dem, filmserierna! Dels är det skönt att ibland se hjärndöda men snygga actionfilmer som avbrott mot bra filmer. Om man bara såg liknande filmer hela tiden skulle variationen snart saknas. Ibland kan jag också känna att jag inte orkar ta mig an en tyngre, men ofta bättre film. Då kan en film som denna underhålla som alternativ till att slötitta på "Vem vet mest?".

Vidare mot nya filmäventyr! Jag ger Underworld: Evolution två svaga vampyrer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Underworld (2003)

Kostymerna. Estetiken. Stilen...

Jag är en sucker för filmserier. Det finns något oemotståndligt med uppföljare och förlängda historier. Det är kanske inte så konstigt eftersom jag älskar bra tv-serier också.

Underworld-serien handlar om det månghundraåriga kriget mellan de aristokratiska vampyrerna och de arbetarklassigt grova varulvarna som utkämpas runt omkring oss vanliga dödliga, utan vår vetskap. Äsch, inte mer vampyrer väser du nu fram. Är det som barnens favorit Twilight? Nej, nej, detta är lite mer vuxet. Här är vampyrerna sofistikerade, eleganta och effektiva. Estetiken påminner mig om Interview with an vampire om jag inte helt missminner mig.

Här i första filmen får vi möta hjältinnan Selene, spelad av brittiskan Kate Beckinsdale. Hon är helt ok i rollen, inte mer. Hon biter sig inte fast helt och hållet så att säga. Men med mörka miljöer och mycket läderkläder som ofta verkar vara flera storlekar för små gör att filmen är ganska cool. Varulvarna har lärt sig att transformera sig även när det inte är fullmåne och de fajtas med råstyrka och ursinne mot vampyrernas graciösa krigare. Vampyrerna har också mer tekniskt avancerade vapen.

Selene är något av en ensamvampyr. Hon upptäcker snart att allt inte står rätt till i samhället. Duh? Varulvarnas ledare Lucian är inte död och han och hans hejdukar är på jakt efter en människa, The one... Varför finns det alltid en "the one" i filmer som denna?

En av filmens häftigaste scener är när en av de äldsta vampyrerna och hennes klan anländer med tåg. Deras manér och attityd är störtsköna. Tills de alla slaktas av Lucian och hans varulvar. Men det är scener som den som gör att jag nog vill titta vidare på uppföljaren...

Jag gillade vad jag såg. Inte världens bästa film, men god underhållning och äntligen en film som håller sig inom sina etablerade, och logiska, ramar. Ja, jag tittar på dig Don Jon, och jag jag tittar på dig Intolerable cruelty.

Jag ger Underworld två plus bett i halsen av fem möjliga.

Betyg: 2/5


Edit: jag skrev just morgondagens revy och insåg då att denna film borde ha betyget "stark tvåa" så jag justerade ner betyget ett snäpp. Betygsystemet är svårt att bemästra ibland...

Total Recall (2012)

You're going to wish you had three hands.

Nu är det dags för mitt inlägg från denna månads träff med Filmspanarna. I lördags träffades Filmspanarna för film och samkväm. Valet av film brukar alltid generera en ivrig diskussion bland oss i den inre kärnan av Filmspanarna, en del föredrar kända storfilmer för att locka fler läsare att läsa våra recensioner, andra föredrar smalare filmer så att vi kan sprida budskapet om dem i våra läsekretsar. Denna gång föll valet på nyinspelningen av sci-fi filmen Total Recall.

Men, vilka är då Filmspanarna? Jo, vi är en grupp filmbloggare som möts en gång per månad för just film och samkväm. För tillfället har Fiffi stafettpinnen som samordnare. Fiffi finner ni på den utmärkta och personliga bloggen Fiffis Filmtajm. Andra goa vänner som allt som oftast dyker upp på träffarna är Jessica som har den utmärkta och perspektivgivande bloggen The Velvet Café, Sofia som har den utmärkta och ordrika bloggen Rörliga bilder och tryckta ord, Joel som har sin slumrande blogg Deny everything och som bossar över det gigantiska internationella bloggnätverket LAMB, Jojje som har den utmärkta och filmnördiga bloggen Jojjenito - om film, samt Markus, Erik och Johan som har den utmärkta och underhållande podcasten Har du inte sett den? Till detta har flera andra bloggare dykt upp en gång eller två. Denna gång träffade vi för första gången Dilan från Västerås som skriver bloggen DIMDB. Alla filmbloggare som är intresserad av att träffa likasinnade och prata film är välkomna. Kontakta Fiffi för mer information. Än så länge har vi bara haft träffar i Stockholm, men vem vet det kanske blir en road trip någon gång?

Träffarna brukar börja med att vi ser en film på tidig eftermiddag för att sedan myllra bort till en pub i Gamla Stan för en bit mat, något gott att dricka och till synes ändlösa diskussioner om stort och smått från filmvärlden. På de senaste träffarna har vi diskuterat fängelset i The Dark Knight rises, planetförvirring i Prometheus och Alien, The hunger games barntillåtenhet och The Avengers förträfflighet, bara för att ge några exempel. Under den senaste träffen blev jag lite fundersam över någon liten detalj från TDKR som ivrigt diskuterades runt bordet. Vad är det som är viktiga detaljer i en film? Vilka saker är viktiga för hur man uppfattar filmen? Det är en intressant och spännande fråga där svaret kan variera från gång till annan. Det är dock en fråga som vi ofta berör i våra sammankomster. Nördigt, ja, men också nödvändigt.

Nu kommer jag äntligen till filmen som vi filmspanare bloggar om idag - Total Recall. Detta är ju en nyinspelning av den gamla klassikern från 1990, den med Arnold i rollen som Doug och Sharon Stone som hans våldsamma fru, den som regisserades av auteuren Paul Veerhoven med hans satiriska syn på framtiden. Filmerna bygger på novellen We can remember it for you wholesale av science fiction författaren Philip K Dick. Regissör Len Wiseman tyckte uppenbarligen att han hade något nytt att tillföra verket. Som jag förstått det ska årets film vara något mer trogen ursprungstexten.

Normalt sett brukar jag fokusera på skådespelarprestationer, manus och magkänsla när jag bedömer en film. Är filmen en fantasy eller science fiction kommer ytterligare en faktor in i spelet då den värld som spänns upp måste vara väl beskriven, hänga ihop och den världens regler bör vara angivna och efterföljda. Det är inom detta område som Total Recall's absolut starkaste sida finns. Den dystopiska framtidsvisionen, en blandning av världarna i Blade runner och The fifth element, är fantasieggande i all sin detaljrikedom. Framför allt de ruffiga miljöerna i kolonin med dess ständiga regn och kinesiska skyltar överallt är magiskt bra. Filmen är inom detta område väldigt genomarbetad tycker jag. Den innehåller en massa detaljer som var kul, allt från framtidens mobiltelefoner till avancerade förklädnadstekniker.

Det andra området som årets Total Recall excellerar inom är actionscenerna. Det är fullt ös från start och vi får en häftig resa i biofåtöljerna. Speciellt en scen var speciellt hisnande. En scen där Doug (Colin Farrell) och Melina (Jessica Biel) faller i sin bil ner mot gatuplan och Doug slår på "magneten" precis innan de kraschar - awesome! Jag brukar inte få ståpäls av biljaktsscener, men den i denna film var bra.

Eftersom jag inte har samma förväntningar på en actionfilm som denna, som på en film inom relationsdrama-träsket nöjde jag mig med skådespelarinsatserna från Colin Farrell, Kate Beckingsdale och Jessica Biel. Hade det varit en Woody Allen-film hade jag kanske haft mer att säga om skådespelarvalet. Och manus var väl helt ok, fast jag kan hålla med The Velvet Café-Jessica att de intressanta filosofiska tankarna om vad är verkligt och vad är drömmar, tyvärr inte fick fullt utrymme bland alla actionscener. Wiseman skrapar lite på ytan av de universellt odödliga frågorna; Varför finns jag? Är detta allt livet ger? Verklighet eller dröm? Sant eller falskt? Han hade gärna fått försöka besvara frågorna också, inte bara ställa dem.

Som helhet var jag dock rimligt nöjd med filmen. Jag tyckte det var bra att de endast återanvände grundpremisserna som den gamla klassikern byggde på. I övrigt har de inte försökt återskapa Arnolds film. Nu står den på egna fötter, och som actionladdad science fiction är den i samma division som I, robot och The Island. Jag lät mig sköljas med av framtidsvärlden som visades upp och det kom man ganska långt med. Tydligen. Denna gång.

Jag ger Total Recall tre våldsamma skilsmässor av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Nu ska det bli intressant att läsa och höra vad mina vänner bland Filmspanarna skriver och säger. Hoppa nu över och läs deras åsikter och lyssna på grabbarnas podcast. Du finner dem via länkarna som följer... Fiffi på Fiffis filmtajm, Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord, Dilan på DIMBD, Jojje på Jojjenito - om film, Jessica på The Velvet Café, och Markus, Johan och Erik på Har du inte sett den?