Visar inlägg med etikett Lake Bell. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lake Bell. Visa alla inlägg

torsdag 24 maj 2018

Wet Hot American Summer: First Day of Camp - Season 1 (2015)


Nyligen sedda Wet hot American summer från 2001 var en härligt knasig komedi. Jag fann den ojämn men tillräcklig underhållande för att ge den en god trea. 14 år efter filmens premiär kom så samma gäng ut med en uppföljande tv-serie som fick namnet Wet hot American summer: First day of camp.

Åter igen är det Michael Showalter och David Wain som ligger bakom och de hr fått med sig i princip alla kändisar som var med i den ursprungliga filmen. Många av dem har numera vuxit upp och blivit stora filmstjärnor. Tänker på Bradley Cooper med flera. Dessutom har en drös nya kändisar adderats i stora, små eller cameo-roller.

Serien bygger på två skämt. det ena är att trots att alla skådespelare som redan 2001 var för gamla för att spela 16-år nu är 14 år äldre men de spelar fortfarande 16-åringar. Detta görs med en lätthet och ett leende på läpparna som är uppfriskande. I en lustig scen går en liten rödhårig flicka in på toaletten och upptäcker att hon fått sin första mens och ut från båset skrider en rödhårig vuxen skådespelerska. Kul detalj.

Det andra skämtet är att i princip hela tv-seriesäsongen utspelas under en enda dag. En dag som är lång, lång. Det är inte ett skämt som man skrattar läppen av sig åt men det roar lite i bakgrunden.


Showen har flera riktigt roliga scener där regissören David Wains Yaron kanske är den allra roligaste. Trion David Wain, Michael Showalter och nytillskottet Lake Bell är kanske serien roligaste trio.

Tyvärr är showen minst lika ojämn som filmen var och showen gör dessutom samma misstag som gjordes med Seinfelds avslutningsavsnitt. Den har en handling. Visst det är en meningslös och galen handling, men precis som med Seinfeld blir det inte lika roligt när man försöker hänga upp skämten runt en handling. Här är det en story om hur myndigheterna med president Reagan i spetsen håller på med miljöförstöring som hotar sommarlägret. en andra handling är om Elizabeth Banks Lindsay som deltar i lägret som ungdomsledare men egentligen är en undersökande journalist som letar efter en förlorad musiklegend som för övrigt spelas av Chris Pine.

Njae, detta var inte så värst kul. Jag tror bestämt att jag kommer avvakta med att se andra säsongen Wet hot American summer: Ten years after.

Betyg: 2/5

Trivia: Regissören till Get out Jordan Peele har en liten roll i serien.


fredag 13 oktober 2017

Home Again (2017)


Home again är en ganska dålig enkel romantisk komedi på ytan. Men är den något mer? Jag har ärligt talat ingen aning, men jag har en spaning på att filmen faktiskt kan vara något mer än vad den först verkar.

Jag gissar att den är en ironisk kommentar till genren den själv ingår i. Allt i denna film är skruvat upp till max. De söta och gulliga scenerna är outhärdligt söta och gulliga. Hela historien är så fånig att porrfilmer från 80-talet känns som genomarbetade i jämförelse. Ni vet, porren förr i tiden hade handling. De spelade upp små scener som var löst sammansatta med enda målet att det skulle bli sex. Det var pool-killen med svettiga överkropp och den uttråkade hemmafrun, eller detektiven som var "måste" att fråga ut ett vittne i hennes sovrum och så vidare.

Här är det en osannolik soppa där tre unga filmkillar som vill slå igenom i Hollywood som genom liknande logik "måste" bo hos ensamstående mamman Alice (Reese Witherspoon) och hennes två små döttrar. Hela handlingen är så "far out" att filmmakarna bara måste driva med det förväntade i denna så vältrampade genre. Det är min spaning.



Om man bara ser filmen som en romantisk komedi rakt upp och ner så är den inte bara korkad, den tillför absolut inget. Vad är dess existensberättigande? Förutom ett att Reese får in en check till? Absolut inget i filmen"skaver", filmen har ingen nerv. Alla är jättesnälla och helt underbara... Barnen, killarna som är inneboende, den åldrande modern... Inte ens ex-maken är något annat än förstående och supersnäll. Totalt menlöst så länge man tar filmen "face value".

Men lustigt nog roades jag kungligt i biomörkret till denna lilla film. Desto mer sötgulligtsnälla scenerna blev desto mer jublade jag inombords. Antingen såg jag en metanivå som filmen inte har och då är det skämskudde på mig, eller så är det subversivt och glimrande satiriskt.

Annars var kanske en av de roligaste incidenterna under visningen där nere på Malmö filmdagar när en recensent mot slutet av gullegullfesten då en extra uppskruvad snuttiputtiscen spelades upp fick nog och stönade högt rakt ut i biomörkret. Alla i salongen skrattade med och det var en allmänt munter stämning under filmens sista kvart. Ännu ett "bevis" för att filmen lyckades... med något i alla fall. Damn, jag kanske är ute och cyklar.. Eller inte.

Jag ger Home again tre snällisar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Läs fler ingående analyser från CarlJohan och Fiffi.

fredag 4 september 2015

No Escape (2015)


No escape är den mest spännande filmen jag sett på ett bra tag. 100 minuters pur adrenalin. Set-uppen är tämligen simpel. Owen Wilson spelar Jack Dwyer, en chef på mellannivå som tagit med sig familjen på ett utandskontrakt. De är på väg till något land i Sydostasien och där ska företaget bygga ett vattenreningsverk. Väl framme i landet som aldrig nämns vid namn gror dock missnöjet hos rebellerna. Det verkar vara en diktatur. Jag tänker att det kanske kan vara Laos.

En kort stund in i filmen bryter helvetet lös. Jack måste fly med med familjen, Annie (Lake Bell) och de två döttrarna Lucy och Beeze på sju respektive fem år ungefär. Kommer ni ihåg de första 15 minuterna i filmen World War Z? Scenerna när Brad Pitts karaktär flyr med familjen hals över huvud. Allergimedicinen. Tänk er att den filmen fortsatt på det spåret i 100 minuter. Det är denna film. Minus allergimedicinen.


Jag vet att flera av er nu vrider på er där i stolen. Jag hade kanske inte heller triggats så hårt på en set-up med "rädda familjen" i fokus, men jag lovar det blev bra i detta fall. Personligen var jag innerligt glad när Pitt dumpade familjen och flög iväg på sina äventyr i WWZ, men här funkar det.

En film som denna som i första hand handlar om en liten grupp individer lever mycket på sina skådespelarinsatser. Owen Wilson och Lake Bell är riktigt bra i sina roller. Javisst, Owen Wilson bra i en dramatisk roll. Jag var inte förvånad men jag misstänker att några kan vara det. Ni vet väl att det sägs att komedi är det svåraste att spela och att de flesta duktiga komiker också är ena rackare på dramatiska roller. Pierce Brosnan är också mycket bra i en nerviga roll som en alkad och pensionerad Bond.


Jag såg filmen totalt ospoilad och det var som ofta helt rätt. Filmen är klaustrofobisk och helt fokuserad på familjen Dwyer. Jag älskar det valet. Filmen blir tajtare och mer spännande än om en massa tid ska lägga på att gå igenom geopolitiska förhållanden och politisk korrekt bakgrund. Den gamle silverräven Pierce Brosnan har en ganska stor biroll och han ger en perfekt men kortfattad bakgrundsinfo till Jack. Företag i Väst säljer dyra projekt (vattenreningsverk) till fattiga länder och tar sedan över ägarskapet (landets vatten) när det fattiga landet inte har råd att betala av skulden. Rebellerna jagar amerikaner i allmänhet och folk från Jacks företag i synnerhet. Med machete och skjutvapen. Och knivar. Och lastbilar.

Filmen är överraskande brutal men det gör den bara mer spännande. Jag satt på helspänn under hela filmen. Hade nästan lite träningsvärk i magen efter filmen. Det fanns många riktigt spännande scener. Den bästa scenen var den på hotelltaket tycker jag nog.


Men blev det inte smetigt då? Nja, jag tycker inte det. När filmer försöker pracka på oss en sense moral om kärnfamiljen då sparkar jag bakut. I denna film ser jag inga sådan tendenser. Att pappan Jack försöker skydda sin familj till alla pris är inte smetigt i sig. Att pappan Jack ber om hjälp eller nåd för sin familj är bara naturligt. Filmen gör till och med några intressanta varianter på det temat.

No escape var en av de stora positiva överraskningarna under Malmö filmdagar 2015. Jag gillade den andfått och ger den fyra flyktvägar av fem möjliga.

Betyg: 4/5


Sofia såg också filmen, men föll kanske inte lika hårt för den.


torsdag 21 november 2013

In A World... (2013)



Eva Longoria: Is that what you think, you stupid slapper?

In a world... är skriven och regisserad av skådespelerskan Lake Bell. Första gången jag såg henne var som Sally Heep i tv-serien Boston Legal. Nu har hon då gjort sin första långfilm och det är ett inte helt oävet första försök. Filmen passar väl in i American Independent-facket som en ganska gullig dramakomedi.

Bell spelar själv huvudrollen som Carol en voice coach som tragglar sig fram i Hollywood. Hennes självupptagne pappa Sam är en av de mest kända rösterna för filmtrailers. Ni vet den där mörka rösten som med allvarlig ton mässar: In a world...where... Sam spelas av den lustige Fred Melamed och den uppmärksamme kommer ihåg honom som antagonisten i bröderna Coens A serious man.

Pappa Sam t.h., styvmor Jamie t.v.
Carols syster Dani spelas av den på årets filmfestival så ofta återkommande Michaela Watkins. Dani är gift med Moe spelad av Rob Corddry (han med det svårstavade efternamnet). Som en konkurrent om jobb och filmens charmör ses Ken Marino i rollen som Gustav. Till slut har vi Demetri Martin som den snälle ljudproducenten Louis.

Filmen tar fart då Carol mer eller mindre av en slump får chansen att göra rösten till en trailer och med den gör succé. Helt plötsligt kastas hon nu in i konkurrensen om de stora jobben som berättarröst för trailers. Hon ställs nu mot sin egen far och den uppåtgående stjärnan Gustav. I krig, kärlek och i Hollywood finns inga regler och allt är tillåtet!


Filmen är en bagatell, men den har en supertrevlig känsla och den är bara kul att se. Man tar absolut inte med sig allt för många funderingar efter den är slut. Men det är också okey ibland. Detta är en lagom film som kan ses som en avlastning bland lite mer komplexa filmer på festivalen.

Det är också kul med cameos av flertalet kända skådespelare. Vi ser Eva Longoria, Geena Davis, Cameron Diaz och den väldige Jeff Garlin flimra förbi. Jag gillade också den ironiska piken mot The hunger games. LOL, kanske öppet mål men kul ändå.

In a world where women ususally don't get the job, maybe she can set the score right? (Läs den raden med en basröst och med tonen från amerikanska trailers...)

Jag ger In a world... tre "kvinnor kan" av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Om visningen: Jag såg filmen tillsammans med Johan Sq och det var som vanligt mycket trevligt. Vi har sett både sämre och bättre filmer ihop på festivalen jämfört med denna, men den ligger nog på övre halvan i alla fall. Filmen avnjöts på Park, aj jag får ont i rumpan bara att tänka på den biografen. Till höger om mig satt en vuxen tjej / yngre kvinna som tittade på sin smart phone om och om igen. Den sablans mobilen lyste ju upp halva biografen kändes det som. Hon hängde dock med i alla skämten och skrattade gott åt dem på rätt ställe. Hon hade ett härligt smittande skratt så jag förlät henne snabbt för fipplandet med mobilen.

Syster Dani (Michaela Watkins) t.h.