Guardians of the Galaxy Vol. 3 (2023)

Jag har funnit de tidigare Guardians-filmerna festliga men harmlösa. Långt från den dramatiska nivå som de bästa underserierna i MCU besitter. Guardians har varit de av MCU-filmerna som allra mest känns som filmad serietidning... Javisst, alla MCU är detta men de ligger trots allt på en skala.

Chris Pratts humor har alltid varit lite fånigare än humorn från de tunga huvudpersonerna i fas 1-3, och det kanske är den enkla anledningen till att jag hållit Guardians lite lägre på rankningen. Min Guardians-favorit är Karen Gillans Nebula och hon är den minst flamsiga av dem alla. 

Förväntningarna var trots allt ovan ganska högt ställda inför den avslutande delen i trilogin. Men tyvärr blev resultatet minst sagt problematiskt. Filmen levererade på allt jag förväntat mig och en hel del därtill, varav mycket till dess nackdel. Filmen lider bland annat av problem som vi såg i Thor: Love and Thunder och andra som sågs i Star Wars: Episode IX - The Rise of  Skywalker.

Precis som i fjärde Thor-filmen är denna film tondöv. Den blandar drama som sticker i ögonen med tortyr av djurbebisar med flamsigheter och banaliteter. Jag fann det absurt hur James Gunn blandat tonaliteten genom filmen. Det är än värre här än blandningen mellan dystert cancerdrama och skojjerierna i Thor 4. 

Det andra problemet är att den trots sina 150 minuter känns överfylld, likt SW 9. Den övergripande handlingen är enkel och rättfram, men varenda hjälte ska få sin tråd och till det försöker sig Gunn på något slags mäktigt slut som för att efterlikna Endgame. I mina ögon blev det en splittrad känsla som inte adderade till filmen. Dessutom måste man förtjäna starka känslor. Det Endgame lyckades med kom inte Guardians 3 i närhet av. Guardians är filmer på en mycket lägre dramatisk nivå helt enkelt.

Det var en bergochdalbana att se filmen, först uppåt, uppåt och sedan snabbt utförs. Jag skrattade, förfärades, ryste och grät innan jag hann registrera den osannolikt osmakliga blandningen. Sedan äcklades jag av alla onödiga "fake deaths" och till slut dränktes jag i sentimentalitet.

Ett tag i mitten trodde jag att Gunns skulle ha ballar nog att göra en mörk och dyster film av sin avslutningsfilm. Att han skulle våga ge oss en film med riktiga "stakes", det hade jag verkligen gillat. Men det var såklart att hoppas på för mycket.

Men nog med alla negativa grejer. De handlar trots allt om filmens tonalitet och övergripande struktur, men vi har ju en drös med härliga karaktärer också. Och det är de som står för värdena i filmen.

Mina favoriter var Nebula i första hand men också Rocket, Drax och Mantis. Som vanligt tycker jag att Groot är överskattad och att Gamora är extremt tråkig. Star Lord har jag svårt att ta på allvar och det blev inte lättare med Pratts lockiga hår... Ny frisör i produktionsteamet?

Skurkarna då? Där kan man finna roliga karaktärer, eller hur? Nja, huvudskurken var inte speciellt karismatisk eller skräckinjagande. Han var enerverande skrikig och jag önskade mest att någon skulle banka honom i huvudet. Det var kul att se Nathan Fillion igen, men han hade inte den roligaste karaktären att spela direkt.

Istället blir det med ett tungt hjärta jag lämnade biografen. Lylla, Teefs och Floor är dem jag kommer ihåg mest... 

Betyg: 2/5

 

The Guardians of the Galaxy Holiday Special (2022)

Plötsligt dök denna Holiday Special upp. Är det en hyllning till julen eller är det helt enkelt en ny typ av trailer eller promotional material för den nya Guardians-filmen som kommer våren 2023?

Det är lustigt hur mycket bättre Guardians är nu för tiden! Nu när vi inte längre har Tony, Steve, Nat och de övriga från Phase 1 som huvudpersoner. Thor kvarstår ju men hans, och Waititis, stjärnor har sannerligen falnat efter den tråkiga fjärde Thor-filmen. Spindelmannen har jag hela tiden varit lite sval för så nu är det alltså bara Guardians som inte är pretentiöst, fullständigt underkastat av Disneys kvalitetsmanual och tight assed som en sträng lärarinna i grundskolan. Det är lustigt hur perspektiven har ändrats.

Chris Pratt är långt från den bästa av Chris men han är charmig. Favoriten i gänget är dock sedan länge den Karen Gillian. Hennes Nebula är nervig och asocial på ett skönt sätt. Asociala är ju i princip alla utom Peter på hela båten men det är en del av charmen.

Här i denna julspecial får vi hänga med när Mantis och Drax åker till Jorden för att kidnappa Kevin Bacon som överraskning åt Peter. Han blir överraskad. Peter också. Filmen är kort, endast drygt 40 minuter men de hinner få in en massa kul skämt. Det är en kul stund och Kevin Bacon bjuder på sig själv.

Filmen inleds som tecknad film och jag var nära på att stänga av. Lyckligtvis var det bara en flash back till Peters barndom och snart blev det riktig film av det hela. Men de fick mig att bli orolig där ett tag.

Japp, jag ser nu fram emot Guardians Vol 3 mer än vad jag gjorde tidigare. Då lyckades Disney med det knepet också!

Betyg: 3/5

Jumanji: The Next Level (2019)

Uppföljaren till Jumanji: Welcome to the jungle (2017) är lika lekfullt underhållande med galna upptåg och ett överflöd av glimten i ögat som föregångaren. Detta är en perfekt film för fredagskvällen om man vill ha ett mustigt äventyr med en massa humor.

Personligen håller jag denna som snäppet lägre än föregångaren. Mest för att de två nya figurerna, spelade av Dannyarna DeVito och Glover, inte adderar speciellt mycket utan snarare "stjäl" tid från de jag vill se mer av; Dwayne "The Rock" Johnson, Karen Gillan, Kevin Hart och Jack Black. Även Awkwafina har tillkommit i stjärn-casten. Hon är hyfsat underhållande men jag håller det ursprungliga gänget som filmernas styrka. Första halvan lider av uttunningen, men den senare delen av filmen kompensera så att vi kommer upp i närheten av första filmens nivå.

Jag har en känsla av att denna film fokuserar lite mer på action är karaktärer och humorn.

Men som helhet är detta helt klart mycket trivsamt. För er alla som låter er underhållas av lättviktiga underhållsfilmer är detta ett bra alternativ. Se den gärna tillsammans med den förra filmen.

Betyg: 3/5

MCU rewatch: Guardians of the Galaxy Vol. 2 (2017)

Det är nedräkning av dagar tills Avengers: Endgame har premiär. Min pepp slår i taket. Det är ändå årets mest emotsedda film! Episode IX får allt maka på sig.

Jag firar med att se om alla MCU-filmer som kommit ut efter vår poddning om de 14 första filmerna. Jag började därmed med Guardians vol 2. Jag var inte jätteförtjust i någondera av de två Guardians-filmerna när de sågs på bio. Men med stöd av Thor i Avengers: Infinity War fick jag en mycket bättre känsla för gamängerna i Guardians. Den tredje bästa Chris behövde tydligen lite draghjälp från den bästa Chris för att det skulle landa hos mig...

Jag gillade i alla fall Guardians 2 mycket mer vid denna titt än när jag såg den 2017. Denna gång brydde jag mig inte så mycket om handling och lyckades ignorera den svaga skurken Ego (Kurt Russell), mannen som är en planet. Det kanske funkade bättre i serieböckerna men jag finner honom urbota dum som koncept. Kurt Russel kan vara bra men han var inte tillräckligt charmig för att rädda Ego. Dessutom är hans föryngrade själv en pina att titta på. Urk. Dessa problem kvarstår men lyxen med att se om en film som denna är att man nu kan lägga dessa petitesser åt sidan och njuta av filmens kvaliteter.

Filmens styrka är dess charm och dess humoristiska inslag. Den är inte lika stark inom drama eller karaktärsdrivna känslomässiga scener. Därför är det lite apart att min favoritkaraktär är den enda karaktär i filmen som inte används för humor, Nebula (Karen Gillan). Hennes historia är stark och hon är den enda som skapar riktigt engagemang hos mig. Scener med systern är väldigt bra.

Jag gillar också "den fula" Mantis (Pom Klementieff) och hennes relation med Drax (Dave Bautista). Hennes förmåga är av den klassiska sorten som skapar en herrans massa intressanta situationer. Drax är dock lite för överdriven som karaktär för att funka helt och hållet för mig. Om de bara hade skalat av lite av hans autistiska drag hade han kanske blivit en än starkare karaktär. Hans sorg över sin förlorade familj måste balanseras med den humoristiska typ han är, nu blir han lite för mycket som Långben i Musse Pigg.

Relationen mellan Peter (Chris den tredje) och Gamora (Zoe Saldana) är direkt svag och där har jag samma känsla kvar som efter första titten. Visst, det bränner till lite i A:IW rörande deras relation, men det hela känns påklistrat. Jag känner inget för deras spirande "will they or won't they"-relation.

Rocket (Bradley Cooper) börjar jag dock bli mer och mer förtjust i, trots att han egentligen borde diskvalificeras på grund av fåneri. Till sista har vi väl Baby Groot (Vin Diesel) som såklart kan vara lite lustig här och där, men han är lite lätt överskattad.

Yondu (Michael Rooker) och hans "merry men" är MCU's version av Priates of the Carribean. Lite oklart dock hur mysigt det egentligen är att filmen gör Yondus massmord på sin egen besättning som en skojfrisk scen.

Jag har inget övers för Ego. Det var en osedvanligt trist fiende. Däremot gillar jag de guldfärgade Sovereign med Ayesha (Elizabeth Debicki) i spetsen. Mycket lustiga figurer. Lättkränkta!

Stan Lees cameo var sisådär. Men klart att det hugger till lite i hjärtat när han i en av alla "post-credits" scener utropar "I have so many stories to tell." R.I.P. Stan.

Jag jackar upp filmen från en tvåa till en stabil trea!

Betyg: 3/5

Doctor Who - Series 6 (2011)

Det står klart att Doctor Who inte är superbra hela tiden. Series 6 är snarare tämligen svag och antagligen den svagaste säsongen hittills. Eller är det jag som tröttnat på konceptet? Men det är också klart att karaktärs- och relationsutvecklingen sker framför ögonen på oss i alla avsnitt, också de sämre. Därför är det svårt för mig att helt bortse från en svag säsong som denna. Helt plötsligt överraskar serien med ett pang-avsnitt då all investerad tid omvandlas till starka ögonblick. Så har serien varit och kommer säkert fortsätta att vara.

Denna säsong handlar om Doktorn, hans följeslagare Amy och Rory, den enigmatiska River Song, fienden The Silence och doktorns död. Även om jag håller med om att The Silence är en bra motståndare, så fort man inte ser dem glömmer man dem, är säsongen svag.

Trots att vi har en show som byter ut sina huvudpersoner i hjärtskärande avsnitt lite då och då kände jag nu att nästan alla "stakes" helt plötsligt saknas. Det är förödande för en show som denna, som lever på starka känslor om just det, "stakes". Med en strid ström av tidsresor och parallella verkligheter känns det aldrig som att någon egentligen är i fara. Hur många gånger har Doktorn, Amy och Rory egentligen dött de senaste säsongerna? "Show runner" Steven Moffat måste ta tag i detta och skärpa upp tonen i serien. Saker som händer måste ha betydelse, konsekvens måste finnas i vad som händer annars faller hela dramat.

Vid en snabb koll var det bara ett eller två avsnitt som var riktigt bra denna säsong, framför allt avsnittet "A good man goes to war". I det visade doktorn på lite ilska, vrede och jävlar anamma. Det var något som jag märkte att jag saknat när jag väl såg det i avsnittet. Avsnittet "The Doctor's wife" var också nämnvärt på grund av känslor.

Jag kan nu efter två säsongen med den elfte Doktorn konstatera att jag inte tycker att Mat Smith är speciellt bra i rollen. Jag gillade David Tennant som den tionde Doktorn mycket mer. Nåväl. Karen Gillan är bra som följeslagare men Arthur Darvill är mycket blek som Rory. Deras äktenskap tar för stor plats och börjar bli allt för trist att följa.

Säsongen höjdpunkt blir kanske att James Corden återsågs i det fristående avsnittet "Closing time"?

Nåväl, on we go.

Betyg: 2/5 

Doctor Who - A Christmas Carol (Christmas Special 2010)

Nu har vi kommit till den sjätte julspecialen i nya Doctor Who. Ecroyable!

A Christmas Carol är skriven av Steven Moffat. Han ville göra något på Charles Dicken's klassiska saga. Han skrev också in en av sina egna rädslor från barndomen, den om att det simmar omkring hajar bland molnen och att de kan dyka ner och äta upp honom. Som antytts tidigare måste man tåla en del fånerier om man ska ta sig igenom Doctor Who som serie. Nu är i och för sig inte barns rädslor något att fnysa åt och med hjärtat på rätt ställe blir denna julsaga ganska bra ändå. Speciellt den andra halvan blev bara bättre och bättre och för mig som knaprar dödsångest och kan dricka mig full på vemod var avsnittet riktigt upplyftande!

Vi tar vid direkt efter Amys och Rorys bröllop och jag gissar att de är på någon form av bröllopsresa. Rymdtransporten som de är fast i påminner oroväckande mycket om Star Trek. Hur tänkte Moffat där egentligen? Amy springer omkring i sin porriga polisuniform hela tiden och showen kommenterar till och med hennes korta kjol. Kanske ett bra sätt att desarmera en explosiv fråga...?

Rory är lika menlös som alltid. Lyckligtvis handlar avsnittet mest om Doktorn. Här åker han jojo i tiden för att "programmera om" en kall gammal gubbes psyke så att han när det gäller ändrar på sitt beslut och inte låter alla passagerarna på Amys skepp gå under i ett hav av eld och lågor.

Den vresiga gamla gubben spelas av ingen mindre än Professor Dumbledore himself. Han har en behaglig röst men jag är inte lika slagen av att Gambon ställde upp för rollen som internet verkar vara. Då var det mycket mer roligt att James Corden var med i senaste säsongen till exempel.

Abigail Pettigrew är ljuvlig. Hon spelas av Katherine Jenkins som var (är?) en sångerska till yrket. Hon ställde upp i detta Doctor Who-avsnitt som en kul grej som det verkar. Men hon fungerar bra som avsnittets dramatiska centralfigur.

Efter julavsnittet ska man se minisoderna "Space" och "Time" som BBC sände en månad före Season 6 startade. Precis som "Meanwhile in the Tardis" är dessa skrivna av Moffat och mycket lustiga. Här gör de ännu tydligare en grej av Amys korta kjolar. En mycket lustig självrefererande metahumor. Karen Gillan är i sitt esse när hon flörtar med sig själv... Jag är inte mer än mänsklig och förstår Rorys tanke till fullo. Jag hade också fått en örfil av Amy, helt klart.

Tja, det blir tidsloopar som vanligt och ett tag har vi två Amys. Jag hänger inte med i hur Doktorn egentligen löste problemet med att TARDIS hade valt att gömma sig inne i sig själv, men det är nog inte poängen med dessa små episoder. Det är den karaktärsdrivna humorn som står i första rummet här. Mycket underhållande!

A Christmas carol får betyget: 3/5

Dubletten "Space" och "Time" får betyget: 4/5

"Space" och "Time"

Doctor Who - Series 5 (2010)

OK, ny logga och ny vinjettsekvens. Nice.

Det börjar bli mer och mer tydligt hur lika Doctor Who och Buffy är rent strukturellt. Serierna har sunkiga villains rent generellt sett och actioninnehållet är mer symboliskt än spännande. Båda seriernas styrkor ligger i karaktärer man gillar och deras inbördes relationer. De skiljer sig på ett stort område då Buffy behandlar vardagliga problem via en symbolisk värld av monster. Man säger att "high school is hell," men i Buffy är det så bokstavligen. Hennes High School ligger ovanpå en portal till en helvetesdimension med allsköns olika monster som tittar in i vår värld. Monstren i Buffy symboliserar riktiga problem. Doctor Who däremot är en sci-fi och de bästa avsnitten är när de får till "what if"-scenarior eller andra spännande koncept runt tidsresor, tidreseparadoxer eller annat kul.

Inför denna femte säsong fick vi en ny Doktor, den elfte Doktorn. Han spelades av Matt Smith och han är givetvis otroligt viktig för hur säsongerna under hans era kommer uppfattas. Jag gillade honom från första början men började tappa tålamodet med honom en bit in i säsongen. Hans personlighet, för tydligen ändras doktorernas personligheter när de återföds, är mer sprallig, och mer junior än den tionde doktorn i David Tennants skepnad. Tennant var såvitt jag kan bedöma än så länge klart bättre på de dramatiska partierna. Matt Smith är en spjuver med glimten i ögat mer.

Den andra pelaren som alla Doctor Who-säsonger vilar på är Doktorns companion. I denna säsong introduceras Amy Pond spelad av Karen Gillan. Hon är härlig och lite mer random än de tidigare. Hon är flörtigare och mindre seriös än tidigare companions. Det känns som att hon är en frisk fläkt men jag köper inte hennes kärleksbekymmer med sin Rory alls, och därmed faller en del av dramat av säsongens andra del. Jag hoppas att jag kommer fästa mig mer vid relationen mellan Doktorn och Amy allt eftersom. Vet faktiskt inte när någon av duon kommer bytas ut.



Detta var också säsongen då Steven Moffat tog över som show runner och han gjorde det bra. Säsongen knyts ihop på ett bra och kul sätt. Första episoden The eleventh hour knyts ihop med de två sista The Pandorica opens och The Big bang. Gillade speciellt "the girl who waited" (Amy som sjuåring som väntade på att Doktorn skulle återkomma) och "the boy who waited" (Rory som vaktade The Pandorica i nästan 2000 år). Sen var det advanced sci-fi med hur Doktorn dog (föll in i annan dimension), men blev räddad tillbaka till oss genom Amys minne. En annan Moffat-sak var det med att Amy gråter... När hon träffade Rory vid Stonehedge blev hon så rörd att hon började gråta av lycka trots att han aldrig funnits i hennes liv, och på bröllopsmiddagen började hon gråta av sorg på grund av att doktorn försvann trots att hon inte kom ihåg honom. Allt det där med Amys familj var tunga grejer. Scenen från bröllopsmiddagen när Moffat knöt ihop den gamla ramsan med hela säsongen från allra första avsnittet var förstås extra tillfredsställande...

Something old,
something new,
something borrowed,
something blue...

Detta är bra grejer, eller hur? Doctor Who är "dåliga grejer" som är bra! Vissa avsnitt är riktigt bra, men överlag är serien lite fånig allt som oftast kastas jag mellan att känna mig imponerad och slita mitt försvinnande hår i frustration. Men precis som med Buffy så pågår karaktärsutveckling lika mycket i de svagare avsnitten som i de starkaste och helheten är en grundförutsättning för att få uppleva topparna.

De bästa avsnitten var:
S05E01 The eleventh hour - introduktionen av Amy och set-up av den häftiga avslutningen
S05E04-05 The time of the angels / Flesh and stone - återkomsten av The Angels och en massa tung sci-fi, Iain Glen (GoT) gäst
S05E07 Amy's choice är tematiskt väldigt spännande, men träligt med den tråkiga karaktären Rory...
S05E10 Vincent and the Doctor - väldigt bra drama och känslosamt
S05E11 The Lodger - lite fånigt men kul idé ändå, James Corden gäst (suverän såklart)
S05E12-13 The Pandorica opens / The Big Bang - knyter ihop säsongen och förklarar (sort of) sprickorna i väggen, explosionen, den ensamma flickan och förstörelsen av TARDIS. River Song (Tam?) dyker upp igen, Doktorns framtida fru...

I dvd-boxen för säsong 5 finns två små extra miniepsioder, Meanwhile in the Tardis (parts 1 + 2). De är båda mycket roliga, innehållsrika och underhållande och faktiskt bland det bästa med hela säsongen. Moffat har skrivit de båda. I den första frågar Amy en massa frågor om Doktorn och hans Tardis. Den är lustig. Hon tycker att hans fluga är ett rop på hjälp. Han säger att Tardis egentligen ska välja den perfekta "förklädnaden" på varje ställe men att sedan 1963 har den alltid valt polisboxen. Vad är en polisbox? Den ännu bättre andra minisoden tar vid just efter Amy har försökt förföra Doktorn. Den har en mycket lustig dialog och allmän känsla. Amy kollar upp Doktorns alla tidigare companions och scenen innehåller en massa kul självironi på en metanivå. Doktorn refererar till sig själv som Gandalf i rymden! LOL. I en mer sober del av dialogen förklarar Doktorn varför han behöver en companion! Quelle spectaculaire!

Säsongen var väldigt bra ändå!

Betyg 4/5