Strange Days (1995)

Jag trodde att jag redan hade sett Strange days men det visade sig att jag blandade ihop den med Dark City från 1998. Så då var det dags att se Kathryn Bigelows Strange days på manus av James Cameron, ni vet han som gjorde True lies?

Strange days är en sci-fi från en nära framtid. Polisen är korrupt, världens undergång är nära, det är apokalyptiska kravaller på gatorna och man har en ny teknik som gör att man kan spela in människors synintryck och känslor via en kräftliknande manick som man sätter på huvudet. Coolt helt enkelt.

Huvudpersonen är Lenny Nero och han spelas av Ralp Fiennes som är förvillande lik Bradley Cooper. Jag ser bara Cooper under stora delar av filmen trots att jag vet att det är Fiennes, Voldemort himself.

Jag hade mycket hellre sett Cooper i denna roll då han är klart bättre än den känslige Fiennes. Tyvärr kryllar det av skådespelare som jag inte har så mycket till övers för i denna film. Juliette Lewis har aldrig varit en favorit. Hon spelar samma typ varenda gång man ser henne. I denna film spelar hon en sångerska och hennes liveframträdanden är de klart bästa scenerna med henne. Överlag är musiken bra i denna film.

Angela Bassett som Mace är en annan skådis som jag blir helt kall inför. Hon spelar en bad ass chaufför som av oförklarliga skäl helt plötsligt är en kung fu mästare. Michael Wincott i rollen som Philo Gant ser bara helt sjuk ut. Kanske passande för rollen här dock.

Det var lite kul att se Tom Sizemore som Max. Han spelar den snälle bästa kompisen till Ne(r)o. Iklädd i en peruk ser han ut som Killer Bob från Twin Peaks.

Storyn är ok, musiken är stark, miljöerna är överlag bra. Tyvärr är filmen alldeles för lång. När det närmade sig sitt slut visade det sig att det var 45 minuter kvar och filmen fick ett andra liv. Det kändes mycket onödigt. De hade vunnit på att skala ner alla invecklade vändningar i handlingen. De flesta klassiska filmer i denna genre har faktiskt mycket enkla grundstories! Tänk The Terminator, Blade runner, Alien/s.

Filmens sista del förvandlas från en "who dunnit"-thriller till ett "social justice"-drama. Detta är en film om "black lives matter" cirka 20 år före det begreppet blev känt. Hatten av för Bigelow och Camerons sociala patos, men tyvärr känns det lite som att de försökte trycka ner två filmer i en.

Men filmen är helt ok ändå, det känns som att det blev övervikt på det svaga i min text. Filmen är helt klart sevärt om man gillar genren; lite sci-fi, lite apokalyptisk känsla, lite rock'n'roll.

Jag ger den en trea.

Betyg: 3/5

Natural Born Killers (1994)

Vad lustigt, ännu en film om ett förälskat par som har ett möte med våldet. Och precis som med favoriten "True romance" är denna film, "Natural born killers", skriven av Quentin Tarantino. Därmed kan vi roa oss med att jämför hur olika regissörer tagit sig an materialet från Tarantino. Tony Scott gjorde "True romance" till sin egen, han ändrade på den brutna tidslinjen som Quentin ville ha och han skrev om slutet (till det perfekta slutet som till och med Quentin till slut insåg). "Natural born killers" däremot är gjord av Oliver Stone. Usch, det är inte en favorit hos mig. Jag har också hört genom djungeltrummorna (ehh, det var du Steffo det!) att Quentin inte gillade vad Stone gjorde med hans historia om Mickey and Mallory.

Mickey and Mallory... Clarende and Alabama, Sailor and Lula, Bonnie and Clyde, Kit and Holly... Det finns många filmiska kärlekspar som reser mot våldet. Jag önskar att vi fått se denna film regisserad av Tarantino. Grundelementen finns ju där. Trots Oliver Stones patetiska regi har filmen en massa höjdpunkter. Stone är som en stenhuggare som försöker knyta flugfiskesländor. Stone är som en äldre man som försöker vara ungdomlig. Han gör "Natural born killers" cool som han tror att en cool film ska vara, men det är tydligt att han inte har en aning om vad han håller på med.

Filmens bästa scener är otroligt bra. Inledningsscenen på the diner är kanske inte i klass med diner-scenen i "Pulp fiction", men den är jättebra. Hela slutet med upploppet på fängelset är bra. Woody Harrelson är i sitt esse i intervjun. Även Juliette Lewis får en scen som påminner mig lite om scenen mellan Patricia Arquette och James Gandolfini i "True romance". I denna film är det Tom Sizemore som spelar rollen som våldsam man. Han får dock vad han förtjänade...

Robert Downey Jr är för mig alltid ett dragplåster till en film, men i denna är han svag. Jag stör mig på hans australiensiska dialekt. Varför i hela friden ska han vara en aussie? What's the point?

Kul att se Hank Moodys agent Charlie Runkle i en liten roll som nyhetsproducent...

Tyvärr överväger det negativa. Oliver Stones pompösa tendenser exploderar i "The Wall"-influerade animerade scener som är helt värdelösa i en film som denna. Satiren över massmedias blodstörst är smärtsam övertydlig. Under filmens inledande "titles sequences" fick mig att tänka på "A clockwork orange". Han hade verkligen höga ambitioner med denna film den gode Oliver.

Måste avsluta med något positivt. Det är sedan gammalt. Jag gillade musikvalen! Mycket bra musik. Vi fock höra både Peter Gabriels "The rhythm of the heat" och Lou Reeds "Sweet Jane". Najsigt!

Jag ger "Natural born killers" tre missed opportunities av fem möjliga.

Betyg: 3/5