"Today's weather hot."
Detta kan mycket väl vara en sådan där film som jag såg försent helt enkelt. Spike Lees Do the right thing är en film som länge legat på min skämslista över klassikers som jag ännu inte sett. Men nu när den dök upp i Måns undervisning var det dags för mig att dra av det plåstret. Filmen är med på ett otal bästa-listor inklusive Sight&Sound "best films of all time" så jag hade väldigt höga förväntningar när jag slog mig ner med en sherry i handen för att avnjuta detta drama om rasmotsättningar i Brooklyn en osedvanligt varm söndag någon gång i slutet av åttiotalet.
Tyvärr möttes jag av en hysterisk film, filmad och klippt som en MTV-video med en cast som skrek sig igenom filmen. Karaktärerna framför kameran rör sig konstant och vid sidan av Spike Lees Mookie lär vi knappt känna en enda karaktär under hela filmen. Istället ser vi den ena stereotypen efter den andre passera revy. Skrikandes.
Nykomlingen Rosie Perez skriker mest av alla. Tyvärr visar det sig att hon behandlades allt annat än ok av regissören Lee vilket minskar min kritik emot henne insats. Den kändes oharmonisk och det Måns berättade om "behind the scenes" om övergrepp under inspelningen kan mycket väl förklara varför det blev så.
Spike Lee gör mestadels "viktig" film med tydliga politiska budskap och denna hamnar tydligt i det facket. Filmen presenterar mer en situation, ett problem, än en komplett historia. Han går inte in på djupet eller kommer nära karaktärerna och deras liv. Alla har komplexa bakgrunder som leder dem fram till vad de är när filmen utspelas men Lee verkar inte bry sig speciellt mycket. Istället får vi förenklade stereotyper som spelar ut sina roller som marionettdockor som ska fylla manusets behov. Tyvärr känns hela filmen så tillrättalagd för dess budskap att jag tappar intresset. Inte för att budskapet är fel eller oviktigt. Men om jag vill veta mer om sådan kollar jag på nyheterna eller läser om problematiken. Filmen känns också mycket amerikansk, som många av Lees filmer gör, och det är ok men jag blir inte lika engagerad som när jag får en köttig karaktärsstudie serverad. Tror till och med att denna films budskap passar bättre som dokumentär.
Filmen är dock bra gjort på många sätt. Den har en "look and feel" som är omistlig. Varma röda färger och skrikande folk på gatan. Under filmtitten kändes det som att hela filmen var inspelad på en "film stage" i LA, men jag ser i efterhand att det mesta filmades "on location" i Brooklyn.
Favoritfigurerna var Samuel L Jacksons radio DJ Love Daddy och den gamle Da Mayor förträffligt spelad av Ossie Davis.
Om man ska se en film om en varm dag i NYC föreslår jag Sidney Lumets Dog day afternoon med Al Pacino och den bäste John Cazale...
Betyg: 2/5
Jag och Måns diskuterar filmen i Shinypodden Filmskolan, lyssna här.
