Visar inlägg med etikett Warren Oates. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Warren Oates. Visa alla inlägg

lördag 27 april 2019

Bring Me The Head Of Alfredo Garcia (1974)


Bring med the head of Alfredo Garcia är Peckinpahs tionde film och han är sig själv trogen och ger oss en otroligt våldsam film. Våldet är precis som i många av hans filmer inte superrealistiskt men handlingen är rå och kall. Diverse mord, ”shoot outs”, tortyr och ett avhugget huvud (från en död man) har stor del av handlingen. Genren är road movie, action och hämndfilm. Filmen påminner mig om Tarantino fast äldre. En typ av film jag kan tänka mig att Tarantino är influerad av.

En rik mexikansk gudfadern-typ utfäster en belöning på en miljon dollar till den som levererar huvudet på Alfredo Garcia som gjort hans dotter gravid. Alla busar i omnejden försöker hitta Alfredo. Vår anti-hjälte till huvudperson Bennie (Warren Oates) och hans flickvän den prostituerade Elita (Isela Vega) vet var Alfredo håller hus, sex fot under jordytan. Problemet är bara att många busar vill åt bytet.

Filmen utspelas i samtiden när filmen spelades in, 1974. Det är en modern western där de åker med gigantiska amerikanare istället för hästar. Men hela filmen har en känsla från western-genren.

Tonen i filmen är sorglig och när Bennie reser omkring med ett avhugget huvud i en tygsäck drar sig filmen mot det absurda. Bennie pratar med Alfredo så mycket att han nästan får en relation med huvudet. Huvudet blir hans vän Al. Stämningen är dyster och jag gissar att det inte kommer gå bra för Bennie men han är mer ihärdig än vad det först verkade.

Under andra halvan av filmen är det våldsscen efter våldsscen, många i slog motion, Peckinpahs favorit. Jag la märke till en bisarr liten detalj när Bennie plockar löss ur sitt könshår och tar ihjäl den med ett litet poppande ljud, en detalj som återkom i nästa Peckinpah-film jag sett...

Warren Oates är ganska bra som anti-hjälte. Under andra halvan av filmen dominerar han den rejält då han reser ensam med sin kompis Al. Under första halvan blir jag lite överraskad av en liten roll av Kris Kristoffersson som en elak biker som Bennie och Elita stöter på.

Sista scenen är riktigt mäktig och påminner mig en del om Coppolas stora scener i Gudfadern. Filmen har en mycket speciell känsla som är lite svår att beskriva. Det är en film som säkert kommer hänga kvar i huvudet ett bra tag.

Betyg: 3+/5







söndag 21 april 2019

Ride the High Country (1962)


Ride the high country är en klart intressant liten western. Den handlar om två äldre ”law men” och en ung hetsporre som tar ett jobb att frakta guld från en gruvstad uppe i bergen ner till banken i en annan stad. Guldet som fraktas blir ett hett byte för mindre nogräknade element i gruvstaden. Vad huvudpersonen Steve Judd (Joel McCrea) inte vet är att hans kompanjon, och vän, Gil (Randolph Scott) också funderar på att stjäla guldet. Filmen berör heder, moral och etik. Detta är en tidig Peckinpah-film som berättas i ett långsamt tempo och den är inte lika våldsam som man väntar sig från honom.

En hel del av nerven i filmen kommer från dynamiken mellan Steve och Gil, men den mest intressanta delen är sub-ploten om Elsa Knudsen. Steve, Gil och den unge Heck (Ron Starr) passerar en bondgård på vägen upp mot bergen där Elsa (Mariette Hartley) bor med sin stränge och hysteriskt religiöse far. Elsa bestämmer sig för att haka på männen på resan upp till bergen eftersom hon har en ”fästman” där vid namn Billy Hammond (James Drury) som hon vill gifta sig med. Allt för att komma bort från sin far. När senare det visar sig att Billy och hans fyra bröder tänker sig att hon ska gifta sig med dem alla fem blir det problem. Filmen är oväntat skarp i vissa scener uppe i bergen. Men också blandat med en del humor i form av en alkoholiserad domare och en bullrig madam som chefar över de lokala prostituerade.

På vägen ner mot ”civilisationen” måste Steve och hans vänner både hantera bröderna Hammond och de interna slitningarna. Detta var Peckinpahs andra film och jag upplever att han fortfarande förfinar sin stil. Den är ganska underhållande men den når aldrig de riktigt höga höjderna.

Betyg: 2+/5



måndag 2 oktober 2017

Two-Lane Blacktop (1971)


Two-Lane Blacktop är en förbaskat cool film. Inte på det där sättet som många förknippar med något negativt: cool på ett pretto-sätt, nej denna film är riktigt cool, på riktigt. Det är Monte Hellman som regisserat, mannen som 1966 gjorde den fantastiska The shooting med Jack Nicholson. I dagens film får vi följa två "dudes" från västkusten som åker omkring i södra USA och kör "street racing" för pengar. De har en sunkig gammal Chevy från 1955 som de har byggt om totalt under huven. Filmen är 100% en "road movie". Vi vet inte var de kommer från, The Driver och The Mechanic, och vi vet inte vart de är på väg. Vid ett bensinstopp har de plötsligt fått en liftare i baksätet, The Girl. Allt funkar utan dialog i denna förunderliga värld. Senare stöter de på en konstig man i en sportbil, låt oss kalla honom G.T.O. Han drar olika historier om vem han är för alla nya han träffar.



Filmen har extremt lite dialog men desto mer intressant skådespeleri. The Driver spelas av sångaren James Taylor, hans enda riktiga filmroll. Han är också den enda av de fyra som ännu är i livet.  The Mechanic spelas av Dennis Wilson, trummis i The Beach Boys och Wilson-familjens svarta får. Han råkade drunkna 1983 endast 39 år gammal. Detta är enda filmen han spelat i. The Girl spelas av Laurie Bird som tyvärr tog sitt eget liv 1979 endast 25 år gammal. Hon gjorde tre filmer där denna var den första och Woody Allens Annie Hall var den tredje och sista. G.T.O. spelas av den lite mer kände Warren Oates som 1982 dog av en hjärtattack 54 år gammal. Det är möjligt att filmen fick en förbannelse på sig men jag tror inte det.



Two-Lane Blacktop är kanske filmen Fast and the furious ville vara, fast mycket, mycket coolare. Det är en suverän film, otroligt skön stämning. Härligt manus med gles dialog, ingen bakgrundsinfo, absolut noll komma noll exposition. Öppet slut. Och The Girl som släpper sin bag när hon får lift av motorcykelkillen. Så långt från mitt liv man kan komma! 180 grader andra hållet. Jag kippar efter andan av spänning, nyfikenhet, glädje och längtan.

Nästintill perfekt film! Trots den gäckande titeln. Undrar så vad den betyder. Jag ger Two-Lane Blacktop fyra obegripliga filmtitlar av fem möjliga.

Betyg: 4/5 












fredag 24 juni 2016

The Shooting (1966)


The shooting från 1966 är en independent western i ordets fulla betydelse. Om den gjorts idag, och den är så modern i sin känsla att den skulle mycket väl kunnat gjorts idag, hade den platsat på och gjort succé på Stockholms Filmfestival. Det är en långsam men intensiv berättelse om en jakt på en man genom öknen. Hämnd, våld och ond bråd död står i fokus. Den filmmakare som jag närmast kommer att tänka på är givetvis Kelly Reichardt. Hennes Meek's cutoff passar in både genre- och berättarmässigt. Den film som i övrigt mest passar är kanske hennes Wendy and Lucy. The shooting har likt flera av Reichardts filmer drömlika kvalitéer. Man blir belönad rikligt om man orkar hålla sig vaken under titten.


Handlingen i filmen upplevs tydligen av vissa som oförståelig och skum. Helt klart är att filmen lämnar en hel del till åskådaren att tolka och lista ut. Men på ett bra sätt.

Willet Gashade (Warren Oates) återvänder till det lilla gruvlägret han har tillsammans med sin bror och två till. Väl där finner han den svagt begåvade Coley (Will Hutchins) ensam och vettskrämd. Willets bror har flytt ut i öknen och deras kompis har blivit skjuten av någon som Coley inte såg. Snart därefter dyker en egensinnig och vacker kvinna upp som övertalar Willet och Coley att ledsaga henne genom öknen till en stad en veckas ritt bort. På väg ut i öknen inser Willet och Coley snart att de är förföljda.


Filmen är inte speciellt svår att förstå på ytan. Vad som kan vara frustrerande och svårt för publiken är att det kan vara nog så lurigt att förstå de inblandade aktörernas beteenden och agendor. "Varför gjorde han/hon så?" är en fråga som man tänker flera gånger. Vid sidan av Oates och Hutchins spelar Millie Perkins och en ung Jack Hicholson de övriga två huvudrollerna. Detta var från en tid före Jack Nicholson slagit igenom för de breda massorna. Det var en tid då han var intressant och bra som skådespelare. Manuset är skrivet av Carole Eastman som också skrivit manus för filmen Five easy pieces som kom ut fyra år senare. Också den har Jack Nicholson i en av de större rollerna.


Åter till vår lilla western. Filmen är minimalistisk och den karga naturen passar till den likaledes karga handlingen. Det är en brutal film även om den inte hänger sig åt gore. Nicholsons gunslinger Billy Spear är särdeles sadistisk medan kvinnan med det beskrivande namnet "Woman" som spelas av Millie Perkins är en otroligt intressant karaktär. Jag förstår mig på henne på det högsta av höga plan, men hennes agerande i scen efter scen gör mig undrande. Filmer som får mig att bli nyfiken och på detta sätt får mig att ställa frågor är alltid välkomna.



Slutet av filmen är riktigt najs och långt från vad ängsliga filmstudios av idag kräver i form av slutna, övertydliga och lyckliga slut.

Detta är en okänd film tror jag, även om den nyligen gavs ut av Criterion Collection (nr 734), men jag är riktigt glad att jag såg den. Den bryter av från "vanliga" westerns som man ser med John Wayne, James Stewart, Clint Eastwood, Lee Van Cleef och deras likar.

Jag ger The shooting fyra döda hästar av fem möjliga.

Betyg: 4/5