Foreign Correspondent (1940)

Tredje filmen under säsong 6 av Shinypodden Foreign correspondent var klart mer underhållande än förra filmen Rebecca som också kom ut 1940. De är väldigt olika, denna film en lättsam äventyrs-spion-thriller med romantik och humor. Rebecca är den tyngre och lite mer snofsigt trumpna filmen som läskar litteraturkritikerna mer.

Men det är klart att Foreign correspondent har fått stå i skuggan av Rebecca även om den faktiskt också fick flertalet Oscarsnomineringar, hela sex stycken. Under senare år verkar filmen fått ett uppsving och den har bland annat förärats en Criterion Collection-utgåva.

Filmen påminner om flera av Hitchcocks filmer från 30-talet om en oskyldig man som jagas av de onda och som samtidigt försöker ta reda på sanningen för att lösa problemet. Filmens "leading couple" Johnny och Carol spelas av Joel McCrea och Laraine Day. De är tyvärr ganska bleka även om det kan vara svårt att direkt sätta fingret på vad som fattas dem. Därmed blir filmens styrka handlingen och de för tiden imponerande specialeffekterna.

Flera scener är riktigt häftigt filmade och genomförda, dessutom snygga. Mordet på trappan till en stor byggnad med efterföljande jakt på mördaren genom ett hav av svarta paraplyer, scenen inne i väderkvarnen, flygkraschen samt klättrande på utsidan av Hotel Europe var alla riktigt najs.

En klart underhållande film som ändå har en bra bit kvar att bli en riktigt tung favorit. Om ni vill veta mer om filmen gå gärna in och lyssna på mitt och Frans snack om filmen i podden, där ni bland annat får höra vilken detalj från Hitchcocks eget frieri till Alma som han lät inspirera en scen i denna film. Ni finner podden här.

Betyg: 3/5

Murder! (1930)

I femte avsnittet av Shinypodden S4 tittar vi på Hitchcocks "Murder!" Från 1930. I och med denna film etableras att Hitchcock är som bäst i spänningsfilmer. Filmen inleds med en rättegång med ett till synes givet domslut som utvecklas till en mordutredning med ett spännande slut.

Först trodde jag att detta var en tidig variant av 12 angry men. Scenerna med juryn som diskuterar huruvida Diana Baring är skyldig eller ej påminner mig i alla fall om klassikern. Herbert Marshall som spelar Sir John är dessutom mycket lik Henry Fonda. Frans och jag funderar på likheterna i vårt samtal i podden.

Vi kan också konstatera att detta är en ”who dunnit”-thriller vilket är ovanligt för Hitchcock. Han håller fortfarande på att finna sin stil antar jag. Senare under karriären får vi åskådare ofta veta vem som är ”the villain” tidigt under filmerna och Hitchcock skapar spänning runt andra saker.

Hitchs handlag med kameran visas flera gånger, inte minst i scenen då Sir John besöker Diana i fängelset. Både scenen med deras möte och scenen med en ensam Diana tillbaka i cellen är riktigt snyggt filmade. Vi pratar om detta mer i detalj i podden.

Vi noterar också de skrikande barnen som invaderar Sir Johns sovrum på morgonen och spekulerar i att Hitchcock drog växlar av egen erfarenhet med hans och Almas lilla dotter. Åtminstone en av oss la också märke till cameon som sker efter cirka 60 minuter av filmen då Hitch går förbi framför kameran när Sir John och hans följeslagare just kommit ut från huset där mordet skett.

Till sist diskuterar vi beskrivningen av mördaren. Han är både halvblod och gay varav det första nämns öppet men det andra antagligen är det som diskuteras under ytan i filmen. Klart intressant hur den karaktären hanteras.

Filmen utspelas i teatermiljö och hela filmen avrundas på ett snyggt sätt med en scen från teatern. Är det också hur det slutade för Sir John och Diana? Man gissar det men vi kan aldrig veta med den gode Hitch. Denna film är klart sevärd.

Jag ger Murder! tre konstgjorda ben av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Gå in på shinypodden.se och lyssna, kommentera och ladda ner avsnitt, från denna säsong och tidigare.

Hitchcock's cameo

Trouble In Paradise (1932)

Lily Vautier: Darling, remember, you are Gaston Monescu. You are a crook. I want you as a crook. I love you as a crook. I worship you as a crook. Steal, swindle, rob. Oh, but don't become one of those useless, good-for-nothing gigolos.

Ernst Lubitsch som regisserat denna film var en tysk regissör som flyttade över till Hollywood i slutet av 20-talet. Hans filmer anses vara mycket betydelsefulla för en massa filmer som följde, inte minst romantiska komedier. Trouble in paradise är just en romantisk komedi. Den har en sofistikerad humor som bygger på en kvick dialog och ett bra samspel mellan skådespelarna. Filmen har mycket riktigt också en skön stämning. På den gamla goda tiden fanns tydligen uttrycket "the Lubitsch touch" som hänvisade till Lubitsch intelligenta komedier (se trivia underst i revyn). Filmen kom också ut under den korta perioden på tidigt 30-tal då Hollywood inte använde sig av självcensur, dvs "Pre-code Hollywood".

Trouble in paradise är ett romantiskt triangeldrama. Gaston (Herbert Marshall) och Lily (Miriam Hopkins) är ett par lurendrejare som har som specialitet att lura och bluffa sig till pengar och annat från överklassen. Vi möter dem i Venedig där de båda stjäl från de rika. Gaston och Lily finner varandra och ömsesidig uppvaktning inleds med fler lustiga scener där de ficktjuvar både det ena och det andra från varandra. Efter de tvingats lämna Venedig drar de till Paris och där inleds en långsiktig scam mot en rik änka, Madame Mariette Colet (Kay Francis). Gaston tar jobb som Madame Colet's assistent och nästlar sig in i hennes företags ekonomiska förehavanden. Under resten av filmen ligger spänningen dels i om Gastons plan ska gå i lås eller om de ska bli avslöjade, dels i triangeldramat som uppstår då Madame Colet fattar tycke för Gaston och då han inte är helt säker på vilken kvinna han vill ha.

Lily, Gaston och Madame Colet

Filmens inledning är ett exempel på Lubitsch humor. Redan när självaste titeln presenteras under förtexterna visar han oss i publiken vad som komma skall. Orden "Trouble in" kommer upp och kameran fokuserar på en säng. "Trouble in bed"? Men efter ett ögonblick fylls titel på till "Trouble in paradise". En mycket vederkvickande blinkning till att detta kommer bli en film om det rika folket och med ett och annat ekivokt skämt.

Denna komedi är ganska underhållande och då mest på det intellektuella planet. Jag hade kanske trott att den skulle vara mer hejdlös med tanke på beskrivningen av filmer från Pre-code Hollywood. Mest gillade jag scenerna mellan Gaston och Madame Colet. "Madame" tillsammans med "änka" låter gammalt och osexigt men Fru Colet var alls inte det, snarare tvärtom. Hon var het. Jag hejjade ganska hårt för att de två skulle få varandra. I filmen verkar det dock som att regissören håller mer på Gaston och Lily. Varför vet jag ej. Exakt hur det slutar ska jag inte avslöja här, men jag kan säga att jag blev överraskad flera gånger om i slutet av filmen över val som Lubitsch gjorde.

Jag vet att jag satt och smånjöt lite under filmen, men samtidigt har jag inte så många tankar eller känslor om den nu i efterhand. Det är inte så lysande... Som sammanfattning tycker jag att filmen var med beröm godkänd. Men jag kan inte ge den ett toppbetyg.

Jag ger Trouble in paradise tre flörtar av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Hur kan då Movies-Noir och Jojjenito ha mottagit denna film? Jag tror nog att båda herrarna gillat den mycket.

The Lubitsch touch: Trouble in paradise is the most widely known of director Ernst Lubitsch's films. The "Lubitsch touch" as his style was called, emphasized subtlety and elegance, expressive of good taste, and being economical about what does and doesn't need to be shown, relying on the audience to tell the difference