The Postman Always Rings Twice (1946)

The Postman Always Rings Twice var en av dem jag såg mest fram emot. En ikonisk film kanske lika mycket för den kända re-maken med Jack Nicholson och Jessica Lange från 80-talet. Jag hade ju inte sett någon av dem.

På pappret kunde man tänka sig en het film, men icke. Svårt att sia om det var avsaknad av visioner hos regissör Tay Garnett, eller om det var koden som hindrade dem från att göra filmen svettig, sexig och utmanande. Det kunde blivit en stor portion Erotic-Noir men kvar blev nu bara Diskbänks-Noir. Tyvärr är filmen ganska tråkig som den är nu.

Lana Turner sticker ut och är helt klart filmens behållning, hur kylig hon än är här. Männen har jag redan glömt och förpassat till det runda arkivet.

Jag saknar vass dialog och förhäxande scener mellan den olycklige och den fatala. Jämför här med bättre filmer som Double Indemnity och The Big Sleep. Istället får vi en energilös film som avslutas som någon slags domstolsfilm och en rättskipande procedur som kändes totalt onödig.

Får se om det blir läge att se re-maken från 1981 någon gång. Suget är väl inte direkt på topp efter denna.

Betyg: 2/5 

Film Noir-podden: The Killers vs The Postman Always Rings Twice

 

Välkomna till det åttonde avsnittet av Film Noir-podden. 

Under säsongen kommer vi prata om två kända Film Noir-filmer per avsnitt. 

Detta är det sista avsnitten i första säsongen av Film Noir-podden. Den andra och sista säsongen startar senare i vinter.

Dagens filmer är regisserade av Robert Siodmak och Tay Garnett respektive. I den första träffar vi den ikoniske karaktären "The Swede" och i den andra lär vi oss att man inte ska umgås för närgånget med frun till den lokale restauranägaren.

Lyssna på Shinypodden Film Noir-säongen där vi våndas över The Swedes öde och låter oss förföras av Lana Turners coola hotness.  

Mycket nöje.

Nästa måndag startar vi en minisäsong med filmer från The Archers, dvs britterna  Michael Powel och Emeric Pressburger. Första filmerna blir 49th Parallel vs The Life and Death of Colonel Blimp.

The Blue Dahlia (1946)

Här har vi Alan Ladd och Veronica Lake för tredje gången i Film Noir-podden. Och detta är Alan Ladd klart bästa insats. Jag gillar även Veronica Lake men i denna spelar hon lite mer tillbakadragen och avmätt. 

Regissören är George Marshall på manus av Raymond Chandler, hans första filmmanus. Tyvärr är det inte en Philip Marlowe-historia men det är en mycket tydlig Film Noir i alla fall. Det känns skönt efter kantbollar då det gäller genrebeskrivning som Mildred Pierce och The Lost Weekend.

Tre krigsveteraner kommer hem från WWII. Alan Ladd som Johnny är den tydlige ledaren. Han är fåordig och tämligen stenhård. William Bendix spelar Buzz som har en huvudskada med en stor metallbit inopererad i skallen. Han är inte riktigt normal längre. Han kan bland annat inte uthärda modern jazzmusik.

Johnny finner sin "trogna" fru i famnen på en annan man och lämnar henne efter ett bråk. Kort därefter anklagas  en oskyldig Johnny för mord och han finner sig på flykt från polisen. På resan träffar han på Joyce spelad av Veronica Lake.

Sedan händer en massa film noiriga saker. 

Överlag en stark insats av Alan Ladd och William Bendixs Buzz är mer eller mindre oförglömlig. Bra film!

Betyg: 3,5/5

Film Noir-podden: The Big Sleep vs The Blue Dahlia

Välkomna till det sjunde avsnittet av Film Noir-podden.

Under säsongen kommer vi prata om två kända Film Noir-filmer per avsnitt. 

Idag bjuder vi på en av de största klassikerna inom classic film noir - The Big Sleep med Bogart och Bacall, samt den välkända men kanske lite mindre hyllade The Blue Dahlia med Lake och Ladd.

The Big Sleep är regisserad av Howard Hawks, en favorit, medan The Blue Dahlia är regisserad av George Marshall.

Lyssna på Shinypodden Film Noir-säongen där vi fortfarande förförs av Bogarts och Bacalls härliga personkemi som lyser igenom den vita duken.  

Mycket nöje.

Film Noir-podden: The Lost Weekend vs Gilda vs Lady in the Lake

Välkomna till det sjätte avsnittet av Film Noir-podden.

Under säsongen kommer vi prata om två kända Film Noir-filmer per avsnitt. 

Men nej! Denna gång har vi tre filmer ju. Här har vi nämligen Lady in the Lake, den andra Philip Marlowe-adaptionen vi adderat sent.

Annars har vi giganten Billy Wilders andra film i cupen, hans bidrag i diskbänksrealism-noir The Lost Weekend. Billys film är seedad 12:a (delad med tre andra filmer). Mot den har vi Charles Vidors Gilda med Rita Hayworth (seedad 23). Till sist har vi Philip Marlowe och Robert Montgomerys udda val i Lady in the Lake.

I vå bracket kommer därmed Lady in the Lake tävla i play-in mot Gilda. Vinnare i den matchen får ta sig an The Lost Weekend i den sjätte 16-delsfinalen. Hur ska det gå för Billy? Spänningen är olidlig.

Mycket nöje.

Lyssna på Shinypodden Film Noir-säongen där vi förälskar oss i auburn haired Rita. 

Scarlet Street (1945)

Scarlet Street är helt ok utan att sticka ut. 

Edward G. Robinson spelar en helt vanlig man med sinne som oljemålare. Han jobbar som en accountant på en bank och målar egensinniga målningar på fritiden. 

När han så misstas för en miljonär av filmens femme fatale och hennes busiga pojkvän går det dåligt för vår milda och vänlige bankanställde. 

Han blir lurad att han kanske har chansen på den vackra och mycket yngre fatale, som skulle kunna frigöra honom ur klorna på hans demoniskt elaka fru, som tagen från The Wall, tänk lärarens sadistiske fru hemmavid.

Filmen är lagom spännande och lagom underhållande. Robinson spelar mot Joan Bennett och Dan Duryea, dvs samma trio i ungefär samma roller som i The Woman in the Window från året före. Båda filmerna är regisserade av Fritz Lang så det var väl inte direkt någon tillfällighet. Robinson tyckte tydligen att det blev för mycket upprepning av samma teman vilket jag kan hålla med.

Filmen sticker dock ut i beskrivningen om hur det går för vår huvudperson. Hans öde håller sig fast i minnet. Utan slutet hade filmen fallit i glömska fort.

Betyg: 2,5/5

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 21:a september, 2026. 

Mildred Pierce (1945)

Mildred Pierce är ett melodrama med Joan Crawford i titelrollen. Hon är magnifik i rollen och hon vann lämpligt nog en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll för 1945.

Dramat i filmen drivs mest framåt av Mildreds extremt elaka och otrevliga socitetssökande dotter Veda. Den unga tonåring är något av dottern från helvetet för Mildred men också filmens guld. Det är lustfyllt på ett egendomligt sätt att se en sådan utstuderat ond dotter till den plågade men godhjärtade modern.

Filmen har inte bara Veda nejdå den innehåller otrohet, skilsmässa, hard ship, sliskiga business men, än mer sliskiga charmör ur överklassen och ett mord. Just detta med mordet är något som filmen adderade när den gjordes om från ett melodrama till ett melodrama film noir. Filmen bygger på James M. Cains bok med samma namn och där vadr det hårdkokt drama för heöa slanten, inga mord. 

Filmen är bättre som ett renodlat drama än en film noir tycker jag. Den är snyggt gjord, vi får V.O. och flashbacks, foto är najs och allt det där, men det är mer eller mindre oavbrutet ren diskbänksrealism. Jag saknar stämningen, miljöerna, de vackra men sluga damerna och de hårdföra privatdetektiverna som vi finner i många av de bättre film noir. Här är det en mix av genrer där jag inte är ett fan av den ena halvan.

Filmens ljuspunkter var få, men karaktärerna Ida (Eve Arden) och Wally (Jack Carson) var lite underhållande.

Jag fann filmen bra gjord med genomgående bra skådespeleri och bra regi, men filmen var rejält tråkig. Och det är en dödssynd. En dödssynd!

Ibland är en film tråkig endast på pappret men den skapar något spännande som kittlar mitt intresse. Denna film hade möjligheter att vara en sådan film men det hände aldrig för mig. Det kan vara att den hade behövt ha en liten glimt i ögat, eller ha lite distans till sig själv och inte tagit sig själv på så sablans mycket allvar.

När man mest hela tiden sitter och väntar på slutet kan det inte bli ett högt betyg. En svag tvåa, Carl be damned!

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 21:a september, 2026. 

Film Noir-podden: Mildred Pierce vs Scarlet Street

Välkomna till det femte avsnittet av Film Noir-podden.

Under säsongen kommer vi prata om två kända Film Noir-filmer per avsnitt. 

I dagens avsnitt öppnar vi en ny sub-genre inom Film Noir, diskbänksrealism-noir. Vi har sett Michael Curtiz Mildred Pierce. Diskbänken! Den andra filmen är Frits Langs andra film i podden - Scarlet Street. Efter detta har vi endast en Fritz Lang kvar.

Mycket nöje.

Lyssna på Shinypodden Film Noir-säongen där vi med skräckblandad förtjusning genomlider Mildred försök att hantera dottern Veda. 

Murder, My Sweet (1944)

Murder, My Sweet adderades till vår Film Noir-podd efter starka påtryckningar från Göteborg. Detta är ju en adaption av Raymond Chandlers bok Farewell, My Lovely. Patrik argumenterade framgångsrikt att alla Philip Marlowe-filmer från eran borde vara med i podden och vi svarade JA, SJÄLVKLART. Därmed adderades denna film och Lady in the Lake (episode 6).

Farewell, My Lovely blev för övrigt också adapterad 1975, då med Robert Mitchum i rollen som Marlowe. Den är svettig. Det finns också en kortare film från 1942 The Falcon Takes Over. Den ingick i en serie och vi valde bort den.

Nåväl. I denna film spelar sång- och dansmannen Dick Powell Marlowe. Powell ville bredda och utveckla sig. Han gör ett hyfsat jobb men kommer sannerligen inte upp i samma nivå som Bogart eller andra tungviktare i branschen. 

Den kvinnliga huvudrollen spelas av Claire Trevor som vi älskade i John Fords Stagecoach från 1939. Diligensen blev ju som bekant genombrottet för en viss John Wayne. Trevor spelade nattfjärilen Dallas i den rackarn. Vi börjar få lite bättre koll på gammal film, eller hur, va?

Ahhhhh, vilken ljuvlig film noir! Tack Patrik för uppmaningen att vi skulle addera Marlowe!

Detta är en höjdare, riktigt najs. Den kändes som något av den ultimata film noir-filmen. Filmen har en otroligt cool dialog. Screenplay är skrivet av en man vid namn John Paxton. Jag känner inte till honom. Han skrev manus till fler film noir bland annat den relativt kända Crossfire från 1947. Den kom inte med i vår lista.

Marlowe arbetar precis som James Bond med kaos som taktik. De skapar så mycket kaos som möjligt medvetna om att de kan hantera det bättre än fienden. Marlowe åker på stryk några rundor men det verkar vara en av genrens troper. Filmen är rörig som en noir ska vara men ändå klar på något sätt. Jag gillade den skarpt.

Filmens snyggast filmade scen är den andra gången vi besöker strandhuset. Claire Trevor ligger i skuggan i soffan och röker. Hon är helt dold i skuggorna. Det enda vi ser är rökmolnet från cigaretten och dess glöd i det becksvarta. Ett lysande foto!

Andra tropes är att hela historien berättas i flashbacks. Är det ok? Jag stör mig inte på det i alla fall. Vi jobbar också en hel del med moraliska gråzoner, man kan till och med skönja cynism lite här och där.

Betyg: 4/5

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 14:e september, 2026. 

Detour (1945)

Detour är en B-film noir och ganska sunkigt gjord. Fotot, klippning och allmän filmteknik är undermåligt. Men filmen har en ganska intressant premiss.

Vi får följa vår huvudperson, en modern man det vill säga en mesiga man, via flashbacks hur han snärjs i en femme fatales nät och förintas.

Al Roberts (Tom Neal) kör bil mot Los Angeles. Han är trött och behöver sällskap. Valet faller på Vera spelad av Ann Savage (indeed!). Hon liftar och verkar allt annat än "savage" inledningsvis. Men i detta fall är det hon som är rovdjuret, inte han.

Det blir elände och mer elände för att sluta med ännu mer elände. Den "olycklige mannen" i film noir är härmed personifierad!

Tyvärr är Tom Neal inte bra nog för att spela denna potentiellt komplexa roll. Han ska vara en vanlig hygglig och reko man som totalt låter sig underkasta sig den kvinnliga lifterskan. Ann Savage spelar å sin sida över något groteskt. Även här hade filmen blivit mycket bättre med ett finlir, att låta hennes onska lura under ytan och inte komma i dagern så överdrivet. Man måste helt klart lägga mycket av skulden på regissör Edgar G. Ulmer. Han skulle skyfddat sin film med en bättre tonalitet och mindre verbalt splatter.

Men allt som allt en festlig film att ha sett och den ledde till ett kul samtal. Lyssna gärna på vårt samtal på podden.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 14:e september, 2026. 

Film Noir-podden: Laura vs. Detour vs. Murder, My Sweet

Välkomna till det fjärde avsnittet av Film Noir-podden.

Under säsongen kommer vi prata om två kända Film Noir-filmer per avsnitt. 

I dagens avsnitt har vi efter lyssnarnas feedback adderat en film! Vi har blivit uppmanade att ta med de två Philip Marlowe-adaptionerna som vi inte redan hade med. Ergo vi har tre filmer i dagens långa avsnitt.

Dagens skörd innehåller min personliga favorit Otto Premingers Laura (1944) mot Edgar G. Ulmers Detour (1945) och som extrafilm Edward Dmytryks Murder, My Sweet (1944). 

Oh my, hur ska detta lösas? Jo, den sent adderade Murder, My Sweet får gå upp i en play-in mot den lägst rankade av de två ursprungliga filmerna, i detta fall Detour (seedad 25). Vinnaren av play-in tävlar mot Laura (seedad 12) i den fjärde 16-delsfinalen.

Mycket nöje.

Lyssna på Shinypodden Film Noir-säongen där vi blir som förhäxade av porträttet av Laura.

The Woman in the Window (1944)

Denna text lider av svår spoilerage! Läs på egen risk om ni inte sett filmen redan.

Här ser vi Edward G. Robinson i en skön blandning av Film Noir och Trollkarlen från Oz. Han spelar en gentleman som somnar i en läcker läderfåtölj på herrklubben, och där i stolen har en skön dröm som snart utvecklar sig till en mardröm.

När han väl vaknar upp och allt bara var en dröm får vi en förklaring på varför så många saker under filmen (drömmen) var så konstiga, tokigheter som jag först trodde var dåligt filmskapande men som "bara" var en dröm och vi vet ju hur vrickade drömmar kan te sig när vi vaknat. 

Likheterna med Trollkarlen från Oz är som störst när vi känner igen den ena efter den andra ur personalen på klubben som karaktärer i drömmen.

Robinson är stabil. Han ser lustig ut men han är något av en gigant inom skådespeleriet, det får man ge honom. Joan Bennett är bra som filmens kvinnliga huvudperson tillika kvinnan i fönstret (för övrigt något av en generalrepetition inför Laura kanhända). Här är hon knappast en femme fatale men ändå. 

Filmen utnyttjar flera av genrens tropes men den känns inte som en en fullfjättrad film noir ändå. Den känns mer som en fantasy-thriller eller något liknande, på samma sätt som Trollkearlen från OZ är en-fantasy-äventyrsfilm.

Ok, så detta var en kul film som snararst var mer intressant som objekt för ett samtal med Carl, än under själva titten. Lyssna gärna på vår poddavsnitt för en massa mer detaljer.

Betyg: 3/5 

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 7:e september, 2026. 

Film Noir-podden: Double Indemnity vs. The Woman in the Window

Välkomna till det tredje avsnittet av Film Noir-podden.

Under säsongen kommer vi prata om två kända Film Noir-filmer per avsnitt. 

I dagens avsnitt har vi hoppat fram till 1944 och här har vi Double Indemnity, den första av fyra Billy Wilder filmer under Film Noir-podden. Las Vegas predikterar en blow out. Den stackars filmen som ska försöka ta sig an en av favoriterna i hela cupen är Fritz Langs The Woman in the Window.

Mycket nöje.

Lyssna på Shinypodden Film Noir-säongen där vi lätt identifierar oss med den olycklige. Ankelsmycket står ingen man emot!

The Glass Key (1942)

The Glass Key med Alan Ladd och Veronica Lake är en intressant men tämligen rörig film noir. Alan Ladd spelar en gansters högra hand som måste balansera sin chefs nycker och fästmö, hans kontakt inom politiken som också är fästmöns pappa, och diverse sluga respektive våldsamma skurkar. Veronica Lake spelar chefens fästmö som allt eftersom blir mer och mer förtjust i Ladd. Det mest röriga handlar om mordet på politikerns odugliga son och den olycklige sonens ännu mer olyckliga flickvän. Filmen blir lite av en "who dunnit"?" mitt i allt.

Jag fann filmen tämligen intressant. Den har en tät stämning och får mig som åskådare i sitt grepp ganska snabbt. Filmen växer allt eftersom likheterna med bröderna Coens Miller's Crossing blir mer och mer tydliga. Alan Ladd spelar ju för tusan mer eller mindre samma roll som Gabriel Byrne i Coens film. Tja, det är känt sedan gammalt att bröderna blickar tillbaka på filmhistorien och låter sig påverkas av gamla filmer. Här känns det nästan som att det är en re-make men ändå inte.

Bra film och endast glada miner från mig. En stark trea!

Betyg: 3+/5

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 31:a augusti, 2026. 

Film Noir-podden: This Gun For Hire vs. The Glass Key

Välkomna till det andra avsnittet av Film Noir-podden.

Under säsongen kommer vi prata om två kända Film Noir-filmer per avsnitt. 

I dagens avsnitt har vi studerat två filmer från 1942 med Alan Ladd och den fräsiga Veronica Lake. 

Frank Tuttles This Gun For Hire samt Stuart Heislers The Glass Key, den senare får oss att drömma oss tillbaka till vår tidigare Bröderna Coen-podden.

Mycket nöje.

Lyssna på Shinypodden Film Noir-säongen där vi likt Alan Ladd jagar efter Veronica Lake till sista andetaget.

Stranger on the Third Floor (1940)

Vi inledde vår resa inom Classic Film Noir med Stranger on the Third Floor från 1940. Man ser lite här och där att denna film omnämns som den första Film Noir-filmen. Gott så, men de flesta anser faktiskt att The Maltese Falcon från 1941 är startskottet på genren. The Maltese Falcon var andra filmen i avsnittet och revy poå bloggen finns sedan tidigare.

Här möter vi Peter Lorre som the Stranger, John McGuire som den syniske journalisten Michael och Margaret Tallichet som flickvännen Julie. Peter Lorre är alltid intressant att beskåda, de övriga två var svaga.

Filmen har flera aspekter som vi förknippar med Film Noir med en stor skillnad i det att den har ett tillrättalagt och lyckligt slut. Det kanske man inte förväntar sih av en fullfjättrad Film Noir.

Men vi får i alla fall karaktärer med tveksam moral och etik, snygga fotovinklar med knivskarpa skuggor. Stora delar av filmen, för stora till och med, berättas via voice over. Filmen behandlar den manliga huvudpersonens samvetskval över vad han gjort. Allt detta passar in i Film Noir. De gjorde ett bra försök, kom 80% i mål. Det hastigt ihopknåpade lyckliga slutet var dock malplacerat.

Det var en bra första film. Vi fick doppa våra tår i genren, och vi kände att vi äntligen var på väg. MEn filmen kommer stor med sannolikhet hamna i bottenskrapet av våra valda filmer.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 24:e augusti, 2026. 

Film Noir-podden: Stranger on the Third Floor vs The Maltese Falcon

Välkomna till det första (riktiga) avsnittet av Film Noir-podden.

Under säsongen kommer vi prata om två kända Film Noir-filmer per avsnitt. Och vår cup, vår brackett återkommer till lyssnarnas nöje eller fasa. Denna gång dubbelt så omfattande! Vi går från 16 till 32 tävlande filmer.

I dagens avsnitt klipper vi Boris Ingsters Stranger on the Third Floor från 1940, som enligt vissa källor kanske kan vara den första Film Noir-filmen, samt John Hustons The Maltese Falcon från 1941 som ännu mer anses vara den första Film Noir. 

Mycket nöje.

Lyssna på Shinypodden Film Noir-säongen där vi låter oss, likt damerna i Hollywood, förföras av den ståtliga Humphrey Bogart.

Scarface (1932)

The World Is Yours.

Året efter Little Caesar och The Public Enemy kom Howard Hawks Scarface ut. Filmen finansierades och producerades av Hawks och flygmagnaten Howard Hughes. Filmen var så kontroversiell att den förbjöds i vissa städer i USA, bland andra New York City. Ett nytt mesigare slut filmades men den passerade ändå inte de panikartade männen i censurbyrån. Då beslutade Hughes att släppa originalfilmen och den gjorde succé varhelst den visades. Manus är skrivet av Ben Hecht som vi sett flera filmer av, bland annat His Girl Friday.

Detta är filmen Brian de Palma gjorde 1983 en re-make på med Al Pacino i huvudrollen. Den har de flesta redan sett. Ruskig film för övrigt.

Här är det Paul Muni i rollen som Tony Camonte, George Rafe som Guino Rinaldo och Ann Dvorak som Tonys syster Cesca.

Filmen inleds med att Tony mördar någon rival, ett av många hemska brott på hans väg till slutet. Scenen är häftigt filmad. Vi ser vad som händer genom en glasvägg med frostat glas. Allt vi ser är knivskarpa skuggor. Jag blir akut medveten om att poddsäsongen kommer handla om Classic Film Noir.

Paul Muni är bra och filmen är intressant hela tiden, men det är slutsekvenserna som är filmens höjdpunkt för mi.  Cesca vill utkräva hämnd på Tony men ångrar sig, polisen som omringar dem hemma i Tonys lägenhet ombyggd till en svårforcerad bunker och de allra sista andetagen av Tonys liv. 

Detta var den bästa av de tre gangsterfilmerna helt klart. De har alla i någon mening liknande handling, men de bjuder på lite olika vinklar på temat. Jag gillade känslan av realism i denna och tror att det kan ha att göra med Howard Hawks handlag, det skadar aldrig med en mästare bakom kameran.

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 17:e augusti, 2026. 

The Public Enemy (1931)

Några få månader efter Little Caesar kom The Public Enemy ut. Detta är ytterligare en historia om uppgång och fall. Båda filmerna har en liknande övergripande handling. 

I denna film får via kronologiska små scener, vinjetter, följa Tom Powers och kompisen Matt Doyle stiga i graderna i gangstervärlden i Chicago under 25 år. Men som vi vet kan det aldrig sluta bra för ärelystna gangsters. Filmens mest minnesvärda scen är dess spektakulära slut. Den skakar om mig lite trots filmens ålder. 

Filmen behandlar psykologiska och filosofiska aspekter om att vara en gangster. Vår huvudperson har en hjältemodig storebror nyss hemkommen från flottan. Broderna accepterar inte vad Tom livnär sig på. Konflikt mellan en god och en ond broder. Tom härjar på i gangstervärlden och bygger upp ett rykte om att vara mycket brutal, men hemma hos mamma och bror sin blir han aldrig respekterad. 

I huvudrollen ser vi James Cagney och han är riktigt bra. Han har ett säreget utseende och till det en stor personlighet på den vita duken. Överlag känns filmen gammal rent filmtekniskt. Den ser mörk och ful ut även om det bättrar sig en del efter inledningen. Cagneys skådespeleri och slutscenen tar jag dock med mig som filmens ljuspunkter.

Betyg: 2,5/5

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 17:e augusti, 2026. 

Little Caesar (1931)

Mother of Mercy! Is this the end of Rico?

Little Caesar är en av tre gangsterfilmer jag och Carl såg inför uppsnacksavsnittet för Film Noir-podden. 

Little Caesar, Public Enemy och inte minst Scarface (originalfilmen) är alla omtalade och stilsättande filmer inom filmhistorien. De sägs ha lagt grunden inför Film Noir som bubblade upp ett decennier senare.

Här får vi följa smågangstrarna Rico (Little Caesar) och vännen Joe i ett Chicago på 30-talet. Joe vill bli en sång- och dansman och på så sätt ta sig ut ur livet som skurk. Rico är däremot en ärelysten jäkel och vägen till framgång är att ha mer våldskapital än konkurrenterna, sant då och sant idag. Han utmanövrerar snabbt den lokala bossen och tar sig uppåt i syndikatets ledarskikt.

Filmerna är pre-code och tar sig friheter med teman, våld och berättarstil, men det är fortfarande omöjligt med en film där en skurk ”vinner” och denna film likväl de övriga två vi såg inför uppsnacket  är ” uppgång och fall”-filmer.

Edward G. Robinson spelar Rico, Douglas Fairbanks Joe och Ralph Ince spelar Pete Montana.

Filmen är smårolig och det är en film som ändå omtalas som den första gangsterfilmen. Klart värt att ge en titt. 

Den kom ut i januari 1931, något år efter talfilm slagit igenom. Det historiska arvet märks via de textskyltar som lite då och då visas upp i filmen, trots att det är en talfilm.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 17:e augusti, 2026.