La coquille et le clergyman (1928)

Germaine Dulac var en radikal feminist och involverad i den franska suffragette-rörelsen under inledningen av 1900-talet. Hon har också regisserat denna film som heter The Seashell and the Clergyman på engelska.

Detta anses av många vara den första surrealistiska filmen. Och surrealistisk är den. Det är lite svårt att följa handlingen och jag kan mest jämföra den med att titta in i huvudet på en annan människa och studera deras drömmar.

Det sägs att filmens manusförfattare ställde sig upp och skrek under filmens premiär och kallade regissören en kossa. Han måste blivit överraskad över hur hans manus om en präst som åtrår hustrun till en general hanterats. Handlingen har jag snappat upp genom att tjuvläsa på wikipedia.

Följande lustiga snippet från IMDBs trivia:

The British Board of Film Censors banned this film in the UK in 1927, saying, "This film is so obscure as to have no apparent meaning. If there is a meaning, it is doubtless objectionable." Vi förstår den inte, men den är utan tvivel förkastlig... LOL.

Ja, men visst. Denna film är mer kul att ha sett än att se den. Den är väldigt mycket surrealistisk och som sådan känns den mest som ett kollage av olika små scener som idag kan ses inom modern art-film.

Trots att jag inte hängde med i handlingen, det enda jag förstod var att huvudpersonen var en präst - hans prästkrage gav honom iväg, fick jag några filmiska referenser mot slutet av filmen. Vissa miljöer påminde mig om David Lynch och hans "Black Lodge" från Twin Peaks. Det var de mönstrade golvet, väggarna och stämningen. Jag påmindes också om Hitchcocks "The Lodger" med glasgolvet så att de kunde filma personer som rör sig i ett rum underifrån. Hitchcock var dock före Dulac med detta då "The Lodger" kom ut året före.

Jag ger den en stark etta. Jag nämnde en tvåa i podden men det var lite för generöst.

Betyg: 1+/5

Henke och Måns diskuterar filmen i veckans avsnitt av Filmskolan.

I lifvets vår (1912)

Denna svenska stumfilm ingick i Måns introduktionskurs på filmstudierna. Han och hans studiekompisar fick se filmen med livemusik framförd av en pianist. Som vi hörde Måns berätta i podden blev den en fantastisk filmupplevelse. Jag har själv hänförts av Victor Sjöströms The Scarlet Letter på Cinemateket där nyskriven musik framfördes live i salen, en mäktig upplevelse.

Men nu när jag såg I lifvets vår via youtube var det i en helt tyst version. Det blev en ny upplevelse och tyvärr inte en positiv sådan. Det var bisarrt svårt att hänga med och fokusera på filmen då den var helt tyst. Till slut satte jag på The Cures Disintegration på cd-spelaren när jag såg klart filmen. Det gick lite lättare med bakgrundsmusiken...

Det positiva är att detta är den tills nu äldsta spelfilm jag sett vilket var spännande i sig. Filmen var dock inte speciellt bra. Det är som en teater i tre akter med några få scener filmade utomhus. Kul att se gamla bilder från Stockholm. Jag tror att jag såg slottet skymta förbi i bakgrunden någon gång.

Handlingen är utmanande då den har inslag av incest som dessutom passerar helt okommenterat, dvs det verkar inte varit där för att problematiseras, det bara finns där. Det var väl andra tider då, drygt 110 år sedan. Filmens huvudperson är den vackra operasångerskan Gerda som återvänder till sin hemstad Stockholm och firar triumfer. Detta är filmens tredje akt. Vi får först följa henne som ung, cirka 7-8 år, då hennes mor dör i sjukdom och hennes biologiska pappa inte vill ha henne och hon hamnar i klorna på en elak kvinna som tvingar lilla Gerda ut på Stockholms gator för att tigga. Handlingen får en att tänka på Oliver Twist.

Under andra akten följer vi Gerda tio år senare då hon bor hos en vänlig dam och hennes son som är tio år äldre än Gerda ungefär. Denna del handlar om en falsk uppvaktare som Gerda nästan gifter sig med innan hon flyr förtvivlad över fästmannens otrohet.  

Till sist sluts cirkeln när Gerda återvänt till Stockholm ytterligare tio år senare. Hennes biologiska far känner inte igen henne och vill uppvakta henne. Ouch. Däremot känner hennes styvbror igen henne och han vill gifta sig med henne vilket också blir det lyckliga slutet.

Som sagt, filmens handling är svårförstådd. Jag väljer att se den som den vore en saga från det antika Grekland.

Filmen är helt ok för sin ålder men absolut inte mer. Egentligen var den ganska långtråkig och det hela hjälptes inte av att textkorten mellan scenerna var långa och förklarande och svåra att tyda. Versionen på youtube var textad på engelska vilket behövdes.

En intressant trivia om filmen är att alla de tre skådespelarna i de manliga huvudrollerna senare kom att bli kända regissörer. Vi såg Victor Sjöström som styvbrodern, Georg af Klercker som den biologiske pappan och Mauritz Stiller som den otrogne fästmannen.

Betyg: 2/5

Lyssna på mitt och Måns snack om denna film i Shinypodden.

The General (1926)

Buster Keaton var en av de största stjärnorna under stumfilmstiden. Men då Chaplin fokuserade på komedi och drama blev det actionfilm med egenhändigt utförda stunts för Keaton. Trots att han har en självklar plats i filmhistorien hade jag inte sett någon av hans filmer och det var en blindspot och något av en skämskudde för mig. Men så hade Carl med denna film på sin Sight & Sound-lista och då blev det dags för mig att se filmen!

Keaton spelar lokföraren Johnnie Gray under det amerikanska inbördeskriget. Han uppvaktar sitt hjärtas dam Annabelle men missförstånd uppstår efter att han inte blir antagen till armén, då de hade bättre nytta av honom att köra tåg med förnödenheter till fronten. När de elaka nordstatarna stjäl hans älskade tåg The General och dessutom kidnappar Annabelle därtill måste Johnnie dra ut i krig ändå. Han infiltrerar motståndarnas armé, stjäl tillbaka sitt tåg och befriar Annabelle. Sedan måste de fly med tåget söderut genom frontlinjen med nordstatarna hack i häl.

Trots den galna handlingen bygger faktiskt filmen på en verklig händelse från inbördeskriget, "The great locomotive chase". Lustigt nog har Keaton ändrat rollerna mellan Nord och Syd vilket kanske kan förklara varför filmen inte var speciellt uppskattad under sin samtid.

Filmen är frejdig för att uttala sig milt. Det är en del drama och romantik men mest av allt fokus på actionscener och galna stunts som utförts av filmens stjärna. Humorn i filmen är lågmäld, långt från den överdrivna "slap stick" som till exempel Chaplin föredrog. Detta gör filmen intressant på ett oväntat sätt. Det finns scener som korsar gränsen slapstick men mestadels är det sansat, en "deadpan comedy"-stil som jag kan uppskatta.

Focus är ändock på stuntsen och actionscenerna. Keaton köpte till och med ett helt tåg som crashades ner i en flod via en brinnande bro, och filmen var därmed givetvis den dyraste filmen i historien när den filmades. De pengarna ser man på duken!

I en era före specialeffekter och före man lärt sig att klippa film så att åskådaren luras var det upp till Keaton att planera, repetera och utföra stuntsen själv. Det finns många anmärkningsvärda i filmen men två scener sticker ut i minnet. Dels när han blivit avvisad av Annabelle i inledningen av filmen och han sätter sig på en hjulaxel på utsidan av loket. När tåget åker framåt åker Keaton upp och ner som på en gungbräda. Keaton rör inte en min, Johnnie är ju djup försjunken i tankar om Annabelle. Underbar scen. 

Den andra scenen är smått fantastisk. Keaton längst fram på grillen av ett tåg. Fienden har kastat stora stockar framför loket för att få det att spåra ur. Keaton hoppar av för att röja men spåret men hans tåg rullar för fort så till slut sitter han längst framme på tåget med en stock i famnen och måste kasta den ner på änden av en annan stock framför tåget så att båda stockarna flyger ut åt sidan och lämnar spåret tomt. Hur han lyckas med detta i en obruten tagning är obegripligt, smått genialt!

Detta var en fascinerande film som jag gillar men kanske inte älskar efter första titten. Jag har hög respekt för svårighetsgraden på stunten och actioninnehållet. Däremot var jag inte lika betagen i dramat eller kärlekshistorien. Jag tror inte att dessa saker var i fokus för Keaton men det är ändå helheten jag bedömer. Jag tror också att filmen med fördel kan ses om och jag misstänker att det kommer finnas skäl till att göra det i en snar framtid.

Betyg: 3/5 

Filmen diskuteras i Shinypodden Special Sight & Sound 2022 (del 1).

The Manxman (1929)

Veckans andra film i podden. The Manxman är den första filmen sedan The Lodger som känns som en bra film, en intressant film. Detta är inte en komedi, vilket är bra för det verkar ändå inte vara Hitchcocks starkaste sida. Vi får ett seriöst romantiskt triangeldrama. Den handlar om två barndomsvänner och en kvinna i mitten. Filmen är ett rejält kliv uppåt jämfört med de tidigare farserna men även bättre jämfört med The ring.

Hitchcock sätter känslan för miljön och karaktärerna från första början. Historien är tajt berättad, filmen har ett ett driv och effektivitet som jag hoppas få se i fler filmer från mästarens hand. Denna film är endast 80 minuter och den känns precis så lång som den borde vara.

Det är kul med flera olika tidsmarkörer som att det var olagligt att begå självmord i England på den tiden och att ett löfte till synes sagt utan större eftertanke kan påverkas hela livet för en man och kvinna då det gäller trohet, giftermål och skam om man bryter löftet.

Pete spelas av Carl Brisson som vi såg i The ring, Phil spelas av Malcolm Keen som vi såg i The Lodger och Katie spelas av Anny Ondra som vi kommer se i nästa film Blackmail! Hon omtalas som Hitchcocks första favoritblondin.

Detta var ett klart fall framåt! Nu är vi redo att ta oss an hans första talfilm Blackmail vilket kommer ske i nästa veckas podd från Shinypodden.se.

Jag ger The Manxman två triangeldramer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Champagne (1928)

Champagne är den första av två filmer i veckans poddavsnitt. Men vänta nu, vad är detta? Ännu en klämkäck romantisk komedi? Jag som trodde Hitchcock gjorde thrillers!!

Här i början av karriären styrdes han enligt utsago mer av filmstudion än av egna artistiska instinkter. Han ville göra ett tragiskt drama om en kvinna från landet som arbetade i champagneindustrin som beger sig till Paris för att se folket som dricker drycken hon sålde. Det går illa för kvinnan, hon hamnar på samhällets botten, prostitution sker och hon vänder åter till hembyn och återgår till sitt gamla liv. Det låter som en helt klart intressantare historia än den vi nu fick. Studion krävde att han skulle återupprepa framgången med The farmer’s wife. Hehe, ni kommer ihåg filmen från förra veckan som jag gav betyget 1/5?

Nu får vi en knasig historia om en rikemansdottern som vill gifta sig med en fattig man och hur hennes far lägger krokben för dem. Dottern lyckas dock till slut få sin fars medgivande och sin älskades hand så alla lyckliga i slutet. Jag halvsov mig igenom denna film. Mycket dålig.

Men dålig film behöver inte per automatik betyda tråkigt poddavsnitt.

Jag ger Champagne en överskattad dryck av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Gå in på Shinypodden.se och lyssna på avsnittet eller hitta äldre avsnitt att avnjuta.

The Farmer's Wife (1928)

The farmer’s wife var den andra av två filmer jag och Frans tog oss an denna vecka i Shinypodden säsong 4. Detta är en renodlad fars, en romantisk komedi som bygger på en för tiden populär teaterpjäs. En rik bonde som blivit änkling blir sugen på att gifta om sig efter att hans dotter gift sig och flyttat hemifrån. Han söker bland traktens ungmör men finner till slut att den rätta var under hans näsa hela tiden. Hushållerskan!

Filmen är otroligt dålig. Mannen är absurt otrevlig och jag har mycket svårt att finna sympatier för honom eller hans ”quest”. Det finns någras scener som var vagt underhållande men i helhet en film som jag fick pina mig igenom. Hur många gånger somnade jag egentligen? Oklart!

Lyssna på podden för vår analys av filmen. Jag tror bestämt att Frans var snäppet mer förlåtande än vad jag var!

Betyg: 1/5

The Ring (1927)

The ring är ett romantiskt drama om en boxare och hans käresta. Detta är en av Hitchcocks tidiga filmer som också är en stumfilm. Storyn om boxaren, frun och antagonisten som försöker förföra kvinnan är simpel. Handlingen lämnar mig inte speciellt berörd och samtidigt är det ju sällan handlingen i en film som denna som är poängen. Jag hade gärna sett mer charmiga skådisar i rollerna eller att dramat spelat med någon form av tvist, en glimt i ögat eller varför inte en stänk tragedi. Nu blir det en simpel story utan något extra.

Filmen är speciell för att det är den enda filmen i Hitchcocks hela produktion där han skrivit manus själv. Jag antar att filmen är ett bevis på att manusförfattande inte var hans forte. Det är ett ungdomligt försök i alla fall som vi försöker bryta ner och analysera i veckans avsnitt av Shinypodden.



Boxarens tränare spelas av Gordon Harker som återkommer i fler stumfilmer från Hitchcock. Han är ganska kul med ett uttrycksfullt ansikte, något av ett gummiansikte som används för farsartad humor.

Vissa filmtekniska detaljer underhöll. En scen där tränaren var berusad var bra då Hitchcock visade berusningen med surrealistiska bilder. Jag lär mig också imponeras lite av den avslutande boxningsfajten som var mer avancerad än vad jag hade väntat mig från en sådan gammal film. Inte något speciellt egentligen men filmen är ändå från filmens barndom.

Lyssna på mig och Frans prata om filmen på Shinypodden.se!

Betyg: 1,5/5

The Lodger (1927)

En ny säsong av Shinypodden är här!

Hitchcock är en av mästarna och jag har länge velat se fler av hans filmer. Efter lite planerande och förhandlingar med poddens producent har vi nu bestämt att säsong 4 av Shinypodden ska handla om Hitchcocks filmer. Denna runda är det den store Frans jag har vid min sida, och vi ska se en massa Hitchcock! Mera Hitchcock åt folket vi ropa!

Vi kommer inte se exakt alla hans filmer men vi ska se bra många och de vi valt ut kommer ses i strikt filmografisk ordning. Därmed inleder vi med hans äldsta och lite mindre kända filmer. Vi får se det som en uppvärmning för oss som poddare och er som lyssnare. Säsongen som startar idag kommer täcka in åren 1927-1938.

Hitchcock gjorde nio eller tio stumfilmer mellan 1925-1929 undantaget kortfilmer och när han bidragit till andras filmer. "Number 13" från 1922 är ofullständig och dessutom en "lost film". Oklart om den ska räknas eller ej. Jag väljer att inte räkna in den i hans filmografi.

Vi har valt ut fem av stumfilmerna. En av dessa är dagens film The Lodger från 1927, hans andra film. The Lodger är en "kändis". Den finns till och med som en fin Criterion Collection-utgåva av filmen. Jag var lite sugen på den men blu ray-utgåvan är låst på amerikansk region och går inte att spela på våra spelare. Absurt att de än idag ska ha utgåvor som inte går att spela hos alla potentiella kunder!



The Lodger, den inneboende, är en man som hyr ett rum hos en familj i London. Samtidigt härjar en seriemördare i trakten, en mördare som dödar blonda kvinnor. Tänk dig Jack the Ripper. Familjen har en dotter som har blont hår. Dottern har i sin tur en uppvaktare som är polis. När dottern fattar tycke för den inneboende passar det bra för polisen och föräldrarna att börja misstänka att han är mördaren.

Vi har alltså här en film om en oskyldig man som jagas och råkar illa ut. Hitchcock berättar den historien många gånger om. Låt oss hålla räkningen på antalet filmer om en oskyldig som jagas!

Denna film är inte lika bra som de bästa stumfilmer jag sett men den är långt från den sämsta. För att vara en så gammal film har den flera intressanta specialeffekter och Hitchcock berättar historien på en engagerande sätt. Det är spännande att se hur det går för den oskyldigt fördömde helt enkelt. Dialogen är riklig och ofta behövs inte ens dialogkort. Filmen har färre inlagda kort än vad jag väntat mig, något som måste ges cred till Hitchcock då han beskriver handlingen i bilder och inte i ord/dialogkort.

Skådespelarna är teatraliskt sminkade och de spelar över. Allt i stil med tidens preferens. Steget från teatern var kort på tjugotalet. Jag var kanske lite för entusiastisk i mitt betygsättande under poddavsnittet? Jag skulle säga att detta är en bra film som borde ha en trea i betyg. Gå in på Shinypodden.se och lyssna, ladda nere, prenumerera eller kommentera filmen.

Jag ger The Lodger tre oskyldiga män av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Länk till poddavsnittet finner ni här.

I nästa veckas podd kommer vi klippa två lite mindre kända filmer, stumfilmerna The ring (1927) och The farmer's wife (1928).

The Scarlet Letter (1926)

Oj, detta var en lite annorlunda filmupplevelse. Vad har hänt? Jo, filmbloggarkompisen Fiffi skickade ut en förfrågan om någon ville hänga med på Cinematekets visning av stumfilmen The scarlet letter från 1926 och jag hängde på. Jojjenito dök också upp så vi var tre förväntansfulla filmspanare som dök upp på Cinemateket i lördags eftermiddag. Jag har aldrig tidigare haft nöjet att se stumfilm med filmmusiken framförd live under visningen, än mindre har jag sett nyskriven musik spelas till en klassisk stumfilm och till sista har jag ännu mindre sett allt detta framföras av Anna Järvinen tillsammans med pianisten Tapio Viitasaari.

The scarlet letter, eller Den röda bokstaven som den heter på svenska är regisserad av svenske Victor Sjöström. Det är en filmatisering av en på den tiden kontroversiell roman från 1850. Den handlar om Hester Prynne och hennes utomäktenskaplige barn. Eller så kan man säga att den handlar om trångsynthet, ondska och en tidsera där folk levde under kyrkans och de härskande männens förtryck.

Den amerikanska skådespelerskan Lillian Gish kämpade länge för att få spela Hester och för att filmen skulle få filmas. Hon är mycket bra i huvudrollen. Kanske inte lika intensiv som Maria Falconetti i La passion de Jeanne d'Arc men hon kommer inte lång därifrån. Den manlige huvudrollen spelas av svenske Lars Hanson. Det är ju lite enklare att blanda nationaliteter i stumfilmseran. Lillian spelade sin roll på engelska och Lars på svenska! Kul liten trivia.

The scarlet letter är välspelad och faktiskt mycket spännande. Jag kände inte till historien och jag fann mig sitta som på nålar under vissa delar av filmen och undra "hur ska det gå?".

Cinematekets serie "Sounds of silence" innebär alltså att olika musiker skriver och framför ny musik till stumfilmer. Det var en mycket trevlig upplevelse, även om man efter ett tag föll in i filmen och glömde av att Anna Järvinen och hennes pianist satt två meter nedanför oss och framförde allt vi hörde. Det blev till slut en mycket trevlig filmupplevelse. Sounds of silence pågår på Cinemateket i Stockholm ända fram till december. Tag chansen till en annorlunda filmupplevelse vetja!

Jag ger The scarlet letter med Järvinens musik fyra kul initiativ (tack Fiffi) av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Idag sampostar jag, Jojjenito och Fiffi om denna film och filmupplevelsen. Bär de på sin skam utanpå kläderna eller håller de den närmare huden?

Modern Times (1936)

Chaplin's Modern times är en av hans mest kända filmer och mina förväntningar var skyhöga när jag satt mig ner för att avnjuta den. Filmen släpptes 1936 och för andra gången trotsade Chaplin de hollywoodska naturlagarna om att stumfilmen var död. Trots varningar om att en stumfilm inte kunde göra succé nu när the talkies gjort entré släppte Chaplin ännu en stumfilm. Modern times är i alla fall i princip en stumfilm. The little tramp pratar inte, men han sjunger i en oförglömlig scen mot slutet. Annars är det endast chefen och några maskiner på den stora fabriken i filmens inledning som pratar.

För mig är det inga som helst problem att han valde att göra ytterligare en stumfilm. Han ansåg nog att magin med the little tramp skulle försvinna om han gick från stumfilm till talfilm. Filmen var Chaplins känslomässiga svar på den stora depressionen och hans sociala patos kommer tydligt fram i denna film. Filmen handlar om the little tramp och en hemlös barfotaflicka och de blir ett par. Så blev de även i verkligheten då Chaplin i hemlighet gifte sig med Paulette Goddard som han givit den kvinnliga huvudrollen till.

Från drömsekvensen

Filmens två hjältar kämpar och kämpar men lyckas aldrig ta sig loss ur fattigdomens stenhårda käkar. Jag vet inte hur många gånger the little tramp kastas i fängelset i denna film. Flickan har också lagen efter sig då hon ska omhändertas av de sociala myndigheterna då hon är föräldralös. Ett öde som den gode Chaplin visste allt för väl vad det innebar då han själv togs hand om av myndigheterna som barn (och enligt egen utsago pryglades varje dag på det "trygga" hemmet).

Matmaskinen som löper amok

Flera teman som Chaplin tidigare fokuserat på återfinns i denna film; de föräldralösa barnen, sociala myndigheter som ondskan själv, samt självuppoffringen för en flicka i nöd. The little tramp tar ju på sig skulden när flickan stjäl ett bröd. Men han har också adderat en del samhällskritik och visar hur utsatt arbetarklassen var under de trista tider depressionen förde med sig. The little tramp blir till och med av misstag ledare för en vild demonstration i en scen. Chaplin flörtar hejdlöst med kommunismen i denna film och jag tror att han gjorde så i verkliga livet också (en sak som de helt "glömde" att visa i bio-picen Chaplin som jag revyade i veckan). Jag kan förstå att kommunisthatare i Amerika inte kände kärlek för Chaplin.

Filmen kryllar av ikoniska scener. Först och främst scenen från löpande bandet då the little tramp jobbar med skiftnycklar. Sen har vi scenerna i rucklet som han och flickan bor i ett tag, speciellt scenen då han ska ta ett morgondopp. En annan känd scen, som till och med Sir Per kände igen, är den när han har tagit jobb som nattvakt i ett varuhus och han och flickan åker rullskridskor på leksaksavdelningen.

Men det bästa i filmen är, som vanligt, hans tårdrypande och ack så innerliga kärlekshistoria. När man vet att Chaplin i verkliga livet gifte sig med sin leading lady blir det än tydligare att hon behandlas som ett sagoväsen i filmen. Goddard är underbar och har ett förvånansvärt modernt utseende. Både män och kvinnor ser ut på ett tidstypiskt sätt vilket i första hand kommer från val av kläder och frisyrer. Men Goddard är snygg som få och hon ser ut att komma från nutiden. Hon var kanske före sin tid helt enkelt. Paulette Goddard verkar ha haft ett intressant liv. Hon avverkade män på löpande band men till slut gifte hon sig för fjärde och sista gången med sitt livs kärlek den kände författaren Erich Maria Remarque. I minibiografin på imdb står det: Paulette could mesmerize any man she met...

PR-bild på Paulette Goddard från filmen

Modern times är en riktigt bra film. För mig är den dock inte Chaplins bästa, den är lite för "busy". Han försöker få med så mycket budskap att de enkla sanningarna nästan försvinner i mängden. Den är dock både rolig, känslosam och tänkvärd. Antagligen blir det en återtitt vad det lider.

Jag ger Modern times fyra Äntligen! (ett lyckligt slut) av fem möjliga.

Betyg: 4/5


Jag tror att Decennier tagit Movies-Noir på middag. Kan det ha varit vid åttatiden, måntro?