The Manxman (1929)

Veckans andra film i podden. The Manxman är den första filmen sedan The Lodger som känns som en bra film, en intressant film. Detta är inte en komedi, vilket är bra för det verkar ändå inte vara Hitchcocks starkaste sida. Vi får ett seriöst romantiskt triangeldrama. Den handlar om två barndomsvänner och en kvinna i mitten. Filmen är ett rejält kliv uppåt jämfört med de tidigare farserna men även bättre jämfört med The ring.

Hitchcock sätter känslan för miljön och karaktärerna från första början. Historien är tajt berättad, filmen har ett ett driv och effektivitet som jag hoppas få se i fler filmer från mästarens hand. Denna film är endast 80 minuter och den känns precis så lång som den borde vara.

Det är kul med flera olika tidsmarkörer som att det var olagligt att begå självmord i England på den tiden och att ett löfte till synes sagt utan större eftertanke kan påverkas hela livet för en man och kvinna då det gäller trohet, giftermål och skam om man bryter löftet.

Pete spelas av Carl Brisson som vi såg i The ring, Phil spelas av Malcolm Keen som vi såg i The Lodger och Katie spelas av Anny Ondra som vi kommer se i nästa film Blackmail! Hon omtalas som Hitchcocks första favoritblondin.

Detta var ett klart fall framåt! Nu är vi redo att ta oss an hans första talfilm Blackmail vilket kommer ske i nästa veckas podd från Shinypodden.se.

Jag ger The Manxman två triangeldramer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Ring (1927)

The ring är ett romantiskt drama om en boxare och hans käresta. Detta är en av Hitchcocks tidiga filmer som också är en stumfilm. Storyn om boxaren, frun och antagonisten som försöker förföra kvinnan är simpel. Handlingen lämnar mig inte speciellt berörd och samtidigt är det ju sällan handlingen i en film som denna som är poängen. Jag hade gärna sett mer charmiga skådisar i rollerna eller att dramat spelat med någon form av tvist, en glimt i ögat eller varför inte en stänk tragedi. Nu blir det en simpel story utan något extra.

Filmen är speciell för att det är den enda filmen i Hitchcocks hela produktion där han skrivit manus själv. Jag antar att filmen är ett bevis på att manusförfattande inte var hans forte. Det är ett ungdomligt försök i alla fall som vi försöker bryta ner och analysera i veckans avsnitt av Shinypodden.



Boxarens tränare spelas av Gordon Harker som återkommer i fler stumfilmer från Hitchcock. Han är ganska kul med ett uttrycksfullt ansikte, något av ett gummiansikte som används för farsartad humor.

Vissa filmtekniska detaljer underhöll. En scen där tränaren var berusad var bra då Hitchcock visade berusningen med surrealistiska bilder. Jag lär mig också imponeras lite av den avslutande boxningsfajten som var mer avancerad än vad jag hade väntat mig från en sådan gammal film. Inte något speciellt egentligen men filmen är ändå från filmens barndom.

Lyssna på mig och Frans prata om filmen på Shinypodden.se!

Betyg: 1,5/5