Brief Encounter (1945)

Laura Jesson: I had no thoughts at all, only an overwhelming desire not to feel anything ever again.

5 minuter och 20 sekunder in i filmen kommer en axelberöring som får mig att inse att om den scenen är vad jag tror den är så kommer denna film kunna konkurrera om epitetet den mest romantiskt bitterljuvliga film jag någonsin sett. Ni vet hur svag jag varit för det bitterljuvliga under detta projekt. Det är Chaplis fel, det var han som ledde mig in på detta... fjantiga.

5:20

Ingredienserna David Lean, Noel Coward och Rachmaninov's Pianokonsert nr 2 är en ganska bra start på en film från 40-talet. Lägg därtill Trevor Howard och framför allt Celia Johnson i huvudrollerna. Filmen är en utveckling av Noel Coward's enaktare "Still life". Den handlar om ett kort möte mellan hemmafrun Laura Jesson (Celia Johnson) och läkaren Dr. Alec Harvey (Trevor Howard). De möts på grund av ett dammkorn och...

Nej, inga (uppenbara) spoilers här. Detta är en klassiker med all rätt och jag kan bara rekommendera er att se den. Den handlar om livet, den är sann och uppfyllande i delar, sorglig och bitterljuv i andra. När jag sett klart filmen var jag mentalt utmattad. Men på ett bra sätt. Utmattad som man kan bli då man läst en riktigt bra bok, lyssnat på en suverän skiva eller sett en mycket bra och berörande film. Detta är en äkta och ren film.

Ögonblicket

Filmen spelades in 1945 men den utspelas 1938. Fast det skulle kunna vara idag nästan. Tågstationen där mötet sker och tågen som kommer och går ser ungefär likadana ut idag. Vid sidan av den romantiska historien och karaktärernas livsöden slås jag av hur utomordentligt brittisk filmen är.

Laura Jesson: Do you know, I believe we should all behave quite differently if we lived in a warm, sunny climate all the time. We shouldn't be so withdrawn and shy and difficult.

Språket är gammaldags, det blir mycket "I shant do it". Det dricks te hela tiden, med mjölk och socker (det ligger i skeden). Utropen om var tågen stannar är identiska som idag, "Calling at..." Tågstationerna heter allt som oftast något med Junction. Tågen har dörrar rakt ut från tågkupén och tågbiljetten lämnas till konduktören efter tågresan. Filmen befolkas med extremt väluppfostrade och behärskade karaktärer. De är civiliserade och "sensible". På tåget låtsas man läsa i sin bok rädd för skammen att någon ska se att man är ledsen eller upprörd. Detta är "stiff upper lips" country i allra högsta grad. Det är en plats där skam i det sociala livet är bland det hemskaste en människa kan råka ut för.

Struntar i vad folk tror...

Jag vet inte varför jag tänker så mycket på det brittiska perspektivet för jag tror samtidigt att historien både är tidlös och universell. Jag känner nu att jag inte alls kan sätta ord på vad jag känner inför denna film. Den är djäkligt bra helt enkelt. Den rör upp känslor som ofta trycks ner och det måste vara bra. Det är bra att gymnastisera dem ibland.

Filmen är endast 85 minuter lång. Den har en fantastisk struktur, vi startar i slutet och slutet är där allt startar. Det är resan som är målet. Tågstationen och tågen som kommer och går enligt sin eviga och obönhörliga tidtabell är filmens motor och symboliken ligger lika tjock som röken från loket.

Laura Jesson: There's still time to behave like sensible human beings.
Alec Harvey: There's no time at all.

Jag föll pladask för denna film. Den har länge legat på listan och jag får tacka projektet för att jag fick en dask i ändan och tog tag i att äntligen se den. Jag kommer tänka på denna film mycket den närmaste tiden. Jag kommer hemsökas av Celia Johnson's sorgsna ögon och jag kommer tvingas gråta en skvätt till.

Jag ger givetvis Brief encounter fem korta möten som får räcka en livstid av fem möjliga.

Betyg: 5/5


Decennier traskar på. Movies - Noir har också tittat på något romantiskt, men jag har en känsla att det han såg var något helt annat...

Sofia har också sett filmen men hon "missade tåget" med sampostningen igår, så att säga. Men nu har hon postat sin text och den finner du här. Tyckte hon som jag att denna klassiker var bättre än Citizen Kane, eller gjorde hon som britterna, spände sin överläpp och var "sensible" i frågan?