Civil War (2024)

Jag var riktigt sugen på Civil War. Jag menar hur kan man vara något annat när Alex Garland kommit ut med en ny film? Klart jag var nyfiken på hur han skulle måla upp ett USA på randen till sammanbrott under brinnande inbördeskrig.

Filmen är till att börja med otroligt snyggt ihopsatt. Världsbygget är i sanning imponerande. Filmen fokuserar på de fyra journalisterna som försöker ta sig till DC för att intervjua den sittande fascistiska presidenten. Världen byggs upp genom bilder i bakgrunden och bortom horisonten. Ljuddesignen är speciellt lyckad. Man förstår vad som händer runt våra fyra hjältar utan att det visas i närbild. USA är uppdelat i fyra fraktioner, the Loyalists States, the Western Forces (California, Texas), Florida Alliance (åtta delstater) samt New People's Army (nio delstater i nordväst).

Att filmen är kortare än två timmar lång känns som ett plus, och den känns tajt och saknar tråkiga partier. Detta är något av en road movie där vi via våra fyra huvudpersoner gör nedslag på lite olika ställen på vägen mellan NYC och DC via Charlottesville. Vi har scenen vid macken, krypskyttarna, slaget om någon myndighetsbyggnad, mötet med den mordiska milisgruppen, den lilla staden som låtsades som att ingenting hände, fronten vid Charlottesville och till slut slaget om DC. 

Trots alla scener listade ovan känns filmen inte fokuserad på action eller krigsscener. Istället fokuserar Garland på vad situationen gör med våra fyra i huvudrollerna. Hur Lee Smith (Kirsten Dunst) blir mer och mer nedbruten för att till slut balla ur och självmant gå sitt öde till mötes. Eller hur Joel (Wagner Moura) blir mer och mer hög av adrenalinkickarna från slagfältet. Eller den unga Jessie Cullen (Cailee Spaeny) som blir mer och mer indragen i rollen som krigsfotograf och till slut ersätter Lee som Joels vapendragare. Till sist har vi Sammy (Stephen McKinley Henderson), den enda sansade av de fyra och som jag uppfattar det filmens hjärta.

Tyvärr når inte filmen ända fram till mitt hjärta, på tal om detta märkliga organ som tillsammans med hjärnan avgör vad jag tycker om en film. Världsbygget är "top notch" och vissa av scenerna är superba (mötet med Jesse Plemons milisgrupp står ut), men trots allt blev jag inte så speciellt engagerad i någon av de fyra i fokus. Så snart filmen är slut, med Måns vid min sida, frågar vi oss vad filmen ville säga och varför vi lämnades så oberörda. Dagen efter hade jag redan glömt filmen känns det som.

Garland har vist nog valt att inte koppla någon av sidorna i filmens inbördeskrig till dagens politiska karta i Amerikas Förenta Stater, även om det är svårt att inte likna Nick Offermans fascistiska president med Donald Trump. Men i övrigt försöker Garland att hålla sig neutral och ett sätt att göra det är att klumpa ihop den röda staten Texas med den blå staten California som the Western Forces och vinnare av kriget (första fasen). 

En biprodukt av hans val att förhålla sig neutral är att jag som åskådare också förblev neutral. "Sådan film, sådant engagemang" så att säga (nytt ordspråk?). En journalist av klass bör förhålla sig neutral men presentera alla fakta, men hur blir det om en spelfilm som Civil War är så neutral att engagemanget inte bryter igenom? Kanske inte lika bra. 

Jag undrar hur Garland skulle ha kunnat addera "stakes" till filmen men jag kommer inte på något just nu. Men om han lyckats addera "the damn stakes", hade han nog kunnat lyfta filmen en hel del, tror jag i alla fall.

Överlag en mycket bra gjord film som antagligen uppnår det den försöker uppnå, men som lämnade mig tämligen oberörd.

Betyg: 3/5