Jag tycker att det är svårt att bli engagerad i nya serier från Star Wars-gänget på Disney nu för tiden. Ändå hade jag vissa förhoppningar inför Andor, och anledningen till det var såklart dess närhet till en av de riktigt bra sakerna som kommit ut efter originaltrilogin - "Rogue One: A Star Wars Story".
Detta är en multisäsong-serie som också är en prequel till Rogue One (såvitt jag gissar i alla fall). Vi får följa Cassian Andor (Diego Luna) under tiden före han träffar Jyn Erson, K-2SO och de övriga. Cassian härjar omkring på en sunkig värld tillsammans med sin styvmamma. De gillar inte Imperiet och Cassian är något av en småskurk och skojare som mest bryr sig om sig själv. Tyvärr var jag inte speciellt förtjust i Diego Lunas insats som Cassian Andor tidigare, och det blir inte mycket bättre här inte. Speciellt en så utmanande karaktär som detta skulle behöva en mycket mer karismatisk skådespelare för att det skulle kunna bli riktigt bra.
Istället blir det något överraskande vår egen Stellan Skarsgård som gör störst intryck under säsongen. Han är ju solid så rent skådespelarmässigt är det inte konstigt. Det är mest det att han spelar såvitt jag bedömde inledningsvis en biroll. Men nu vet jag inte längre. Det är kanske till och med är så att det är han som är huvudpersonen i Andor! Han verkar ha fler strängar på sin lyra än vad vi har fått se ännu i alla fall.
Säsongen är väl helt ok ändå. Den har sina ljusglimtar och höjdpunkter, men den är också förtvivlat långsam och rent ut sagt tråkig i allt för många partier. Efter ett tag började jag lägga märke till att serien påminde mig om andra serier och filmer. Det är kanske därför jag har svårt att riktigt hylla serien. Den är som enda stor filmisk "pytt i panna" där allt möjligt gott har blandats till en smörja där resultatet saknar både identitet och karaktär.
Några referenser jag snappade upp på vägen; "Foundation" - politiken och miljöerna Mon Mothma befinner sig i, "Scarlet Pimpernel" - Luthen, en motståndsman i hemlighet som spelar en överklasssnubbe utåt, "Mandalorian" - naturfolkromantiken i tillbakablickarna till Cassians barndom, en hel del "Obi-Wan Kenobi"-vajb på den ständiga jakten på honom av soldater i uniform, "Solo: A Star Wars Story" - heist-story (den stora stöten mitt i säsongen). Pust... vad mer?
Jag fortsätter. Jag tänkte på Terry Gilliams "Brazil" när Syril Karn fick det absurt meningslösa jobbet som någon form av statistiker (är inte han väldigt lik dr Simon Tam förresten?), jag tänkte på "House of the Dragon" med tanke på arrangerade barnäktenskap och jag drog mig till minne Clintans "Flykten från Alcatraz" och dess träslöjdsscener när jag såg Cassian och de övriga olyckliga (inklusive Gollum) i fängelset.
Det fanns säkert fler referenser för serien känns otroligt generisk i partier. Är idéerna i filmvärlden slut eller är det bara så att Disneys kvalitetspärm hindrar alla från att framföra egna tankar eller idéer?
Jag antar att en del av problemet är att jag lider av "SW fatigue"...
Men, vissa saker var ju bra ändå. Jag tittar gärna vidare på serien, speciellt om Stellan får mer utrymme. Vågar man hoppas på att Cassian försvinner?
Betyg: 2/5
PS, full disclosure... jag gillade inte Rogue One så mycket efter första gången jag såg den, men efter flera omtittar har jag insett att den är ju förbaskat bra... så vem vet, jag kan kanske lära mig att älska denna serie också? Om det visar sig att Luthen är en jedi som gömt sig i skuggorna kommer jag i alla fall bli snäppet mer intresserad.
PPS, javisst är den nya roboten gullig. Hoppas Disney får sälja en massa fler leksaker nu... LOL.
 |
| Gollum! |
 |
| Simon Tam "look-alike" |
