Some Kind of Wonderful (1987)

Some kind of wonderful är den sista av filmtipsen jag tagit mig tid att kolla på under denna runda. Min gode vän Patrik i Göteborg rankar den som den näst bästa skolrullen från 80-talet. Det är en film han hävdat att jag måste se flera gånger om. Manus är skrivet av favoriten John Hughes och han har också producerat filmen. Regissör är dock Howard Deutch som också regisserade en av mina åttiotalsfavoriter Pretty in Pink. Även om jag såg en hel del film när det begav sig lyckades jag tydligen missa Some kind of wonderful men nu var det dags. Jag såg verkligen fram emot denna juvel...

...men jag kan snart ångra att jag inte så den när den var färsk, för nu har den uppenbarligen gått över sin "bästa före"-datum. Jag kom aldrig in i filmen. Det kan knappast vara manus fel (John Hughes!) då den är precis som alla andra filmer från genren. Nej, det är de extremt svaga skådespelarinsatserna som skjuter filmen i sank. Det är både skådisarnas insatser men också felaktig casting av skådisar helt enkelt.

Filmens huvudperson Keith spelas av en svag Eric Stoltz. Hans ljusa stämma klingar falskt och jag känner inget för den killen. Den enda karaktären i filmen som är bra är Watts spelad av Mary Stuart Masterson. Hennes karaktär är genuin och som skådis känns hon helt ok, problemet med Watts är bara att hon är så ointressant och tråkig. Flera av de övriga är rent ut sagt dåliga. Filmens snygga tjej Amanda spelas av Lea Thompson och hon är katastrofal. Totalt frånvarande. Jag läste att John Hughes ville ha Molly Ringwald i den rollen men att hon tyvärr tackade nej. Vilken miss! Det hade ju varit något det! Some kind of wonderful är ju väldigt lik Sixteen candles i handlingen, men här är det ombytta roller med en fattig pojke som är sugen på en av de populära tjejerna istället för tvärt om. Att få se Ringwald "byta sida" hade varit jättekul.

Filmens svagaste länk är den rike snygga killen Hardy som Amanda är ihop med i filmens inledning. Han spelas av den för mig helt okände Craig Sheffer. Han är totalt usel. Man ser från allra första början att han är ett asshole. Den rollen hade blivit så mycket bättre om en karismatisk och charmig skådespelare hade spelat honom. Då hade man förstått varför han var så populär, varför Amanda var med honom och kontrasten när han svinar till det mot slutet hade betytt något. Lite som James Spaders karaktär i Less than zero alltså. Kyle MacLachlan var ett tag inplanerad för rollen och "hell yeah" det hade varit mycket bättre.

Så sorry Patrik, jag kan inte falla in i hyllokörerna för denna film. För mig handlar den om en ung kille, en bona fide stalker som förälskat sig i den snygga tjejen utan att ha pratat med henne en enda gång. Han målar tavlor av henne. Han köper extremt dyra juveler till henne innan han ens gått på första dajten. Creepy. En framtida serial killer, någon?

Keith's bästa kompis Watts är en dålig trummis med masoschistiska drag. Svårt att sympatisera
speciellt mycket med en karaktär som är så korkad som hon verkade vara. Till sist, Amanda skulle kunnat vara den intressanta karaktären om hon bara spelats av en bättre och mer passande skådespelerska. Scenen när Hardy kallar henne sin "property" hade kunnat vara riktigt vass, nu pannkaka.

Men visst det finns några vagt underhållande scener som skyddar filmen från det nesligaste av nesliga betygen. Bästa karaktären i hela filmen var skinnskallen Duncan spelad av en mycket ung Elias Koteas. Och i rollen som Keiths pappa Cliff ser vi stabile John Ashton, Sgt Taggart från Snuten i Hollywood. Nåja, win some, loose some. Jag ger Some kind of wonderful två svaga kärlekshistorier av fem möjliga.


Betyg: 2/5

Let Me In (2010)

You have to invite me in.

Filmfestivalen kör varje år en surprisefilm. Det är alltid väldigt spännande vilken film de har valt ut, oftast en kommande film som det kommer snackas om. Ett år var det första "Twilight"-filmen. Kanske inte världens bästa vampyrfilm, men nog så omtalad. Ett år var det den ryska "Night watch" som också handlar om vampyrer. Med tanke på dessa två föregångare skulle kanske årets val varit självklart? Nåväl Diana gissade på "The tourist" med Depp och Jolie. Jag hoppades på bröderna Coens nya "True grit".

Nu blev det alltså den amerikanska remaken av "Låt den rätte komma in". Nedan kommer jag ge vissa spoilers angående val som de gjort i den amerikanska filmen så om du vill förbli helt ospoilad så sluta läs nu och kom åter en annan dag.

Den svenska originalversionen är otroligt bra, den bästa svenska filmen på mycket, mycket länge. Jag blev därmed mycket nöjd då jag insåg att vi skulle få se en förhandstitt av "Let me in". Jag ville se hur regissören Matt Reeves (Cloverfield) hade lyckats. Dessutom spelar Chloe Moretz från "Kick-Ass" Eli, fast här har de döpt henne till flicknamnet Abby.

Vad kan man säga då? Filmen är bra, men inte lika bra som den svenska. Jag hade nog gillat denna lite mer om jag sett dem i omvänd ordning. Det har behållit en hel del bra saker, 80-talsstämmningen, den hemska mobbingen och den romantiska tonen. Tyvärr lider filmen av en hel del amerikanisering ändå. Musiken är enerverande påträngande. Spänningsscenerna lämnas inte ifred utan det är hög och "ledande" musik. Denna är mer blodig än den svenska, vilket inte höjer spänningen, det blir bara blodigare. Dessutom är det mer "action", och de har tyvärr lagt in att Abby visar sitt vampyransikte lite för tydligt. Där var den svenska mycket bättre, och mer äcklig. Till sist kan sägas att den amerikanska versionen följer den svenska nästa scen för scen (trots helt nyskrivet manus efter boken) men att de lämnat ute "den där" scenen. Det funkar väl inte i USA...

Skådespeleriet är mycket bra. Båda barnen gör mycket starka insatser. Pojken Oskar/Qwen görs av pojken från "The road". The Father spelas av den alltid underhållande Richard Jenkins.

Jag ger "Let me in" tre starka 12-åringar av fem.

Betyg: 3/5

The Killer Inside Me (2010)

It's always lightest just before the dark.

Den andra filmen jag och Paddy såg i fredags kväll var Michael Winterbottom's neo-noir thriller "The killer inside me". Filmen är omtalad för att vissa i publiken lämnade visningen i Cannes, och för att Winterbottom har fått kritik för våldet i filmen. Huvudpersonen i filmen, briljant spelad av Casey Affleck, är en instabil sadistisk mördare. Kan man göra en film om en ond människa utan att vara ond själv? Winterbottom har angripits från flera håll efter filmen kom ut.

Filmen som sådan då? Rent tekniskt är den otroligt bra. Casey Affleck är lysande. Är han bra alltså? Jag brukar inte gilla honom. Vackra Jessica Alba är med, likaså favoriten Kate Hudson. Filmen är bitvis mycket spännande medan den ibland är långsam och drömmande. Till syvende och sist saknar jag en viktig ingrediens, filmen har inget hjärta! En film som "True Romance" har ett gigantiskt hjärta trots allt våld och blod.

Och för att stilla din undran, svaret är JA.

"The killer inside me" får tre knytnävsslag av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Shutter Island (2010)

We gotta get off this rock, Chuck.

Jag och Plymen såg en spännande film förra helgen. Nya Shutter Island är en thriller från regissören Martin Scorsese med Leonardo DiCaprio i huvudrollen (vem annars?). Filmen bygger på Dennis Lehanes omtyckta thriller med samma namn. Boken heter Patient 67 på svenska. Jag har inte läst boken (än). Den står i bokhyllan då jag fick den av svågern Pappa P för några år sedan, men jag ligger så långt efter med läsandet, just nu "Kafka på Stranden". Nåväl för filmupplevelsens skull var det bara bra att inte ha läst boken. Filmen är en tät thriller där det är en fördel om du som åskådare inte vet handlingen. Det är lite av "vem gjorde det"-spänning. Jag gillade filmen, jag satt ju på helspänn i biosalongen mest hela tiden. Den gick överraskande nog i vackra Skandia på Drottninggatan. Fotot är otroligt snyggt, stämningen dyster och miljön hotande. Det blåser orkan, regnet öser ner och Leo har mardrömmar. Man påminns av mästaren Alfred Hitchcock. Filmen är kliniskt befriad från humoristiska inslag, inte ens svart humor får plats, men gör den någonsin det i Scorseses filmer? Leo glänser i huvudrollen. Han har fortfarande något av ett "baby face" men han har växt till sig, kinderna putar till och med ut lite grand. Här spelar han en hård man med inre demoner, han spelar med en frenetiskt desperation, svetten rinner i pannan, och migränanfallen presenteras på ett övertygande sätt. Jag gillar hans spel starkt i filmen. Vilket betyg ska den få då? Trion bakom filmen är ju Scorsese, DiCaprio och Lehane. Filmfarbrorn gav den en femma. Allt talade för att filmen skulle vara en pärla. Men det är ändå något som saknas för att den ska för högsta betyg, den är för snygg, för perfekt producerad, jo, den är nästan själlös. Jag har tvekat mellan en trea och en fyra hela veckan och jag tycker nog att den ändå var den bästa thrillern jag sett på flera år så den får till slut en svag fyra på grund av det bra slutet.

(Betyg 4/5)

Update, Update: Nej, jag reviderar mitt betyg till en trea. Jag såg en film igår som var en klockren fyra och en annan idag som är en typisk tvåa. Allt föll på plats och Shutter Island är mitt emellan...

Betyg 3/5

Zodiac (2007)

I Need to know who he is.

Zodiac, polisthriller som baseras på verkliga händelser i San Fransisco i slutet av 60-talet. Jake Gyllenhaal och Robert Downey Jr och med David Fincher bakom kameran. Det låter mycket intressant, och det var det väl antar jag. Filmen är långsam och lång. Bitvis spännande, men aldrig så tät och gripande som jag hoppats. Seriemördaren var intressant, men man fick aldrig grepp om honom (duh!). Jag hade gärna sett mer. Hur som helst var jag nog lite trött när jag såg den och jag nickade till en och annan gång. Syrran satt på helspänn hela filmen igenom verkade det som, svågern inte lika lättimponerad. Kanske högre betyg om jag ser om den, den har ju fått rätt så bra kritik av andra...

Betyg 3/5