Solo: A Star Wars Story (2018)

Oavsett förväntningar kan inget annat konstateras än att Solo: a Star Wars story är en svag film. Det är otroligt synd, jag hade gärna hyllat den. Alden Ehrenreich i rollen som huvudpersonen Han Solo är riktigt svag. Hela filmen är urvattnad på ett menlöst sätt. Det är en så otroligt väntat blek film när det handlar om det säkra men ospännande valet av Ron Howard som regissör. Filmen saknar helt "stakes". Inget speciellt viktigt står på spel i denna film. ack, Rogue One vad mycket bättre du var! Thandie Newtons karaktär Val dör i en absurd scen där hon begår självmord för att de ska kunna göra en simpel stöld. Det är som att gänget bakom filmen trott att den scenen skulle ge filmen tyngd, men resultatet blir ju bara att publiken skakar på huvudet åt det. I stort undrar jag över vad idén med filmen ens är. På vilket sätt ger den oss en ovärderlig och förnyad förståelse av Han Solo eller något annat i denna värld?



Som simpel actionfilm och "heist"-movie är den närmast undermålig. Håret på mina armar låg och sov lugnt under hela filmen. Inte en enda gång blev jag så imponerad eller upphetsad att håret stod i givakt. Var är de mäktiga scenerna som man tar med sig hem från en Star Wars-film?

Och var är känslorna? Var är det storslagna, galna och fantastiska? Var är det magnifika fantasieggande äventyret som hela tiden balanserar på gränsen till det pompösa? Nu får vi en lite tristare version av  Fireflyavsnittet The Train Job. Det är sant, hur galet det än låter.

Sen Disney köpt Star Wars-franchisen har de haft en aggressiv plan med en massa nya filmer från universat. Jag kände en viss oro för om kvalitén kunde hållas uppe. Den oron har nu förstärkts. Lika bra som The force awakwens var, lika förvirrande misslyckad var The last jedi. Av de två spin offs vi har fått var Rogue One problematisk men mycket bra vid en omtitt, medan Solo: A Star wars history är direkt blek.



Till att börja hänger ju mycket på skådespelaren i rollen som Han om det nu ska vara en "origins story" om Han Solo. Alden Ehrenreich har knappt någon karisma eller charm alls och upplevs mest som en barnrumpa som försöker leverera coola "one liners". Hans motpart Lando Calrissian spelas av Donald Glover som är mycket mycket bättre i allt. Tänk på scenen mellan Thor och Peter Quill i senaste Avengers. Två karaktärer, och skådespelare, med karisma och charm som gnabbas med varandra. Jag gissar att de ville ha en liknande dynamik mellan Lando och Han men det funkar ju inte alls när den ena är så mycket mindre , till och med nästan fånig. Danny Glover har mycket mer tyngd.

Skådespeleriet är i övrigt ok men inte gnistrande. Emilia Clarke kom kanske inte till sin rätta i denna film? Hon känns bättre som Mother of Dragons i alla fall. Woody Harrelson kom inte ens i närheten av vad han levererade i True detective. Det är bara Donal Glover som levererar en riktigt kul tolkning av sin karaktär. Han drar på alla cylindrar värdig en Star Wars-film.



Efter Alan Tudyks succé med K-250 i Rogue One försökte de hitta rätt med en ny robot i denna film. Tyvärr tycker jag inte att Phoebe Waller-Bridge lyckas alls i rollen L3-37. Hon hade inte det mest spirituella manuset att arbeta med heller för den delen. Paul Bettany var närmast tråkig och långt från hotfull som filmens primära "villain". Såg vi inte alla bara Vision framför oss ändå?

Hur hänger detta ihop med övriga filmer i serien. efter ett kort snack med Patrik inser jag nu att denna måste utspelats mellan Episode 3 och Rogue One. Vilket betyder att Darth Maul överlevde Episode 1. Tydligen har han redan återkommit i de tecknade serierna som gått sedan prequel-trilogin, så att han dyker upp här är kanske inte så överraskande. När jag såg Solo trodde jag ett ögonblick att den utspelades före Episode 1 men det hänger ju inte ihop alls med tidslinjen.



Scenen när Han sköt först var en uppenbar "fan service" och jag gillade den. Som om Ron Howard gav George Lucas fingret lite. Men i övrigt tycker jag att de misshandlade Han Solo i manus. Nu var han en reko snubbe hela filmen som de försökte smeta lite mörker på mot slutet för att hans karaktär skulle passa in mot Harrison Fords variant i originaltrilogin. Bättre hade varit att visa Han Solo som en mörkare och mer självisk karaktär från början för att sedan visa på ett frö till hjärta och patos. Att ha målat upp Hans personlighet mer som Woody Harrelsons Beckett, eller som den där manlige rebellen Cassian i Rogue One (han som sköt en annan rebell bara för att...).

Emilia Clarkes Qi'ra var trots allt en av behållningarna i filmen. Jag trodde länge att hon skulle dö innan filmen var slut på samma sätt som hjältarna i Rogue One. Ni vet, eftersom de inte omnämns i originaltrilogin kan man gissa att de inte överlever denna film. Nu fick vi en twist som funkade fullt ut på mig. Jag blev överraskad, även om jag i retrospektiv kan se att jag kanske borde förstått att hon spelade ett eget spel. Filmens slut måste betyda att vi kommer få se en uppföljare, eller hur va? Kommer givetvis gå och se den, men vet inte om jag kommer ha speciellt höga förväntningar.

Jag ger Solo: A Star Wars story två guldtärningar av fem möjliga.

Betyg: 2/5   

Sofia beskriver väl några av svagheterna i denna film.

Spider-Man: Homecoming (2017)

Spider-Man: Homecoming är en underhållande film med stor fokus på humorn. MCU prövade sina vingar inom konspirationsthrillergenren i Captain America: The Winter Soldier och inom heistgenren i Ant-Man. Nu har de här provat på "High school comedy". Som så vanligt när MCU fokuserar på humorn i första hand blir jag dock inte helt såld. Detta är en bättre film än Ant-Man, men den har långt upp till de bästa filmerna i MCU som balanserar det dramatiska med glimten i ögat på ett bättre sätt.



Jag har ingen relation till spindelmannen sedan tidigare och egentligen tycker jag att han är ganska ointressant som superhjälte. Skjuta trådar från armband... Jahaja? Av de tidigare filmerna har jag sett en och en halv film med Tobey Maguire och den första med Andrew Garfield. Nu är det Tom Hollands tur att iklä sig rollen och han är ganska klart den bästa av de tre. Han tillför en ungdomlig kaxighet som jag saknat. Det är kul med filmens perspektiv från Peter Parkers position, allt från hans hemmavideo från Civil War till hans vardagliga liv i Queens med cykeltjuvar som största problem. Det blir en stark (!) kontrast till de bombastiska Avengers och Captain America-filmerna.

Även om Tom Holland snabbt blivit min favorit bland de som spelat grannskapets vänliga spindelman är han inte en jättetung skådespelare. Varje gång Robert Downey Jr är med i bild suger han åt sig all energi som ett svart hål. Det går inte att komma ifrån att jag gärna sett fler scener med Tony Stark, och att jag satt och längtade efter fler avengers, tex Natasha R. Hade man kunnat önska sig en starkare skådespelare i huvudrollen? Ja kanske det. Unge Holland som ändå är äldre än vad han spelar är inte så sprakande som en Jake Gyllenhaal i Donnie Darko eller en Chloë Grace Moretz i Kick-Ass.



Vad kan vi säga om skurkarna då? Michael Keaton som Adrian Toomes/Vulture är ett kul val av skådespelare med tanke på hans bakgrund som Batman och Birdman. En av filmens bästa scener var den mellan Toomes och Parker i bilen efter de släppt av dottern vid skolbalen. Intressant val för övrigt att ha en skurk som man sympatiserar med! Är det lite Loki över Vulture? Han blev blåst av myndigheterna och jag tyckte att det var mer eller mindre ok att han körde en egen verkstad under radarn. Likheterna med hur Howard och Tony Stark byggde upp sin förmögenhet är uppenbara.

Den där organisationen som svepte in och tog över upprensande av alienteknologin skulle mycket väl kunnat vara en underavdelning inom S.H.I.E.L.D., men av oklar anledning kallades de inte så. Kan ha varit på grund av rättighetsproblem mellan filmbolagen?

För detta med olika filmbolags rättigheter till de påhittade figurerna blir uppenbart i denna film. Detta är första filmen i MCU som inte gjort av Marvel Studios ensamma. Loggorna för Colombia och Sony visas mycket tydligt i starten av filmen. Det är som om de vill köra upp Colombia-loggan i ansiktet på oss åskådare. Först en stund senare kommer den uppdaterade moderna animerade Marvel-loggan. Det är vad det är. Rättigheter har sålts och nu får Marvel leva med konsekvenserna.



En annan sak som är lite konstigt är att det står att det gått åtta år mellan slaget om New York i The Avengers till denna film. Jag förstår inte riktigt varför de valt att låta det gått fler år än i verkligheten då Avengers kom ut 2012 dvs cirka fem år sedan.

Som ni säkert vet har vi poddat om Marvel Cinematic Universe i Shinypodden. Jag undrar om jag blivit lite skadad av poddningen och nu har för höga krav på MCU-filmerna? Ser jag på dessa filmer för kritiskt efter att ha dissekerat alla filmerna i minsta detalj? För även om den var rolig för stunden så finns det en hel del saker som jag fann konstiga. Man kan strunta i logik, kontinuitet och sånt... Men man kan också bry sig om dem!

Det där med kontinuitet till exempel är nämligen inte denna films starka sida. I inledningen ser vi delar av Peter Parkers videodagbok han spelar in under Civil War. Videon avslutas med att Tony lämnar av honom hemma i Queens. Det känns helt orimligt hur Tony är i den lilla scenen. Scenen utspelas kort tid efter han fått reda på sina föräldrars öde samt slagits med och förlora mot Captain America? Det känns som att Tony skulle varit mycket mer skakad eller påverkad än vad han nu verkade.

Hur de hanterat Steve Rogers! Crazy. Visst var det jättekul att Chris Evans dök upp som en cameo i reklamfilmerna. Detta görs för att få till den mycket roliga scenen efter eftertexterna. Det var trist nog kanske filmens roligaste scen! Men tonaliteten hur de använder Cap var helt fel. Han är vid detta laget en rymling. Slutscenerna i Civil War gav oss en eftertänksam och sorgsen Steve Rogers. Här behandlas han pajasaktigt. Visst, det är en set-up för den sista extrascenen, men det är för slarvigt för att jag ska tycka att skämtet är värt det. Jag står upp för Cap i detta fall.

Sen kan man undra lite var och när Peter parker glömde alla sina skills han visade upp i Civil War... I denna film är han som en novis med dräkten och dess funktioner medan han mästrade den så väl när han fajtades med fullvuxna och krigstränade Avengers. Trasig kontinuitet.



Hur mycket stryk ska spindelmannen tåla egentligen? Det lilla jag visste om honom är att han är en vanlig dude med vissa skills som han fått av spindelbettet. Att han är vig och stark, men oförstörbar och stark som Captain America? Att han kunde lyfta upp några ton av betong som störtat över honom? Att han kan bli slagen av busen med "shockern" så att en hel buss går sönder utan att han blir nämnvärt påverkad?

Tyvärr saknar jag stakes i filmen då det inte verkar som att något är farligt för hjälten. Den enda gången det kändes som att han var illa ute på riktigt var när han hamnade i sjön insvept i en fallskärm. Det verkade som att han riskerade att drunkna där. Jag hade uppskattat om filmen på något sätt visat att det var en farlig sekvens. Istället var Peter Parker mer eller mindre oberörd efter han blivit räddad av Iron Man. Han drog bara några one-liners. Trist att de inte hade mer stakes i denna film. Om man jämför med de bättre MCU-filmerna är det som dag och natt.

Actionscenerna var generellt sett tama och utan kreativitet. The Winter Soldier är fortfarande bäst i klassen och denna film ligger och skvalpar i botten av listan då det gäller actioninnehållet. Det blir tråkigt när han kör samma om och om igen. Skjuter trådar och lyckas med vad han än tar sig för. Scenen i Washington DC var bra, scenen med färjan i New York var otroligt dålig på grund av att den var så överdriven.



Jodå, det finns helt klart en hel del skavanker med filmen. Men som popcornfilm med underhållningsvåld för stunden räcker den ganska långt. Jag hoppas att Peter Parker och Tom Holland växer in i dräkten i kommande filmer och att jag får anledning att omvärdera honom som jag faktiskt gjorde med Steve Rogers och Chris Evans efter hans första film. Men just nu tror jag nog att Spider-Man kan fungera som bäst som en sekundär figur i någon av de större filmerna. Lite som jag känner om Ant-Man/Scott Lang/Paul Rudd alltså.

Vid sidan av Robert Downey Jr, Tom Holland och Michael Keaton såg vi Jon Favreau som Happy Hogan och han var milt underhållande, Gwyneth kom med som Pepper Potts i en trött scen och den så ofta stabila Marisa Tomei som Aunt May var inte lika bra som jag hoppats. Parkers kompis och filmens "comic releif" Ned spelades av Jacob Batalon. Han var sådär. Donald Glover var brottsligt underutnyttjad.



Summa summarum. Kul med ännu en bit i det stora MCU-pusslet. Det är en lättsam och rolig film som inte är bäst på något men är långt från sämst heller. Den underhåller för stunden och hamnar som kompis med gruppen treor bland MCU-filmer som Iron Man, Iron Man 2 och Thor:The Dark World.

Jag ger Spider-Man: Homecoming tre uppgraderingar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Läs också mitt biosällskaps revyer:
Jojjenito
Har du inte sett den? Carl

Community - Season 4 (2013)

Jag gillade Community's tre första säsonger men den fjärde säsongen har varit ganska seg att ta sig igenom. Det är ju samma skådisar och samma karaktärer men något har känts "off". Därför blev jag mer eller mindre lättat när jag hörde att seriens grundare och kreativa man bakom produktionen Dan Harmon inte var med under säsong 4. Han hade tydligen sparkats av de visa tv-bolagscheferna. Det förklarade en hel del för mig.

Säsongen var helt enkelt inte speciellt rolig. Jag liknade detta med att det var som att någon försökte härma humorn i Community - men inte lyckats. Med tanke på att Harmon inte var med hade jag tydligen mer rätt med den liknelsen än vad jag kunde ana.

Dessutom la de ner en hel del tid och kraft på tråden om "Changnesia" där karaktären Ben Chang (Ken Jeong) fejkar att han har råkat ut för amnesi. Jag tycker att Chang är en av de tråkigare figurerna i Community och den tråden var dödfödd från första början. Konstigt nog rann den bara ut i sanden till slut. Som det verkar i alla fall.

Nu var givetvis inte alla avsnitt dåliga. Av de tretton finns några roliga episoder.

Episode 2 Paranormal Parentage, Halloween-avsnittet där gänget besöker Pierce's skumma hus, Annie är utklädd till tjejen från The Ring och Shirley hittar Pierce's lekrum (50 shades..) var kul.

Indiedrottningen Brie Larsen dök upp i en gästroll i episode 8 Herstory of Dance där Abed försöker sig på en dubbeldejt (samtidigt) och Britta hoppas att Sophie B Hawkins ska komma till hennes skoldans.

Lyckligtvis tar det sig mot slutet av säsongen. Två av de tre sista avsnitten var ganska roliga.

Elvan Basic Human Anatomy var kul där Abed och Troy bytte kropp som i Freaky friday och Annie blev het på The Dean (då hon trodde att han var Jeff). Speciellt var de avslutande outtakes kul.

Till sist kommer jag ihåg det tolfte avsnittet, Heroic Origins, som säsongens starkaste. Det är något av ett Origins-avsnitt där vi får se hur alla i gänget hamnar på Greendale. Lustigt nog visar det sig att de alla befann sig på The Yougurt Place samtidigt! Avsnittet har en skön dialog, något om jag saknat i många av avsnitten under säsongen. Brittas uttal av Kieslowskis trilogi; Bleu, Blanc, Rouge!

Vi får ju se alla i gänget hur de var innan de började på Greendale. Jeff som vass advokat, Shirley som lustfylld fru, Annie som ambitiös pillerknaprande student, Troy som the jock, Abed som jättearg på Star Wars-prequels och Britta som aktivist. Britta blir dock övergiven av sina aktivistvänner efter att en av tjejerna sagt:  "I'm done. I had hamburger the other day and suddenly I'm not cold all the time anymore." LOL. Mitt i prick.

Episoden avslutas med Don't you av Simple Minds, kanske en blinkning tillbaka till första episoden av första säsongen där de blinkade till The Breakfast Club i massor?

Jag ser fram emot de två sista säsongerna av Community nu när jag vet att Dan Harmon kom tillbaka till showen. Jag har förhoppningar om bättre än S4 även om det blir svårt att komma upp till samma nivå som de hade i S1.

Betyg: 2/5

The Martian (2015)

Ridley Scott kommer alltid vara en stor regissör på grund hans sci-fi klassikers Alien och Blade runner. Nu har han en ny storfilm inom sci-fi genren ute, The Martian. Även om den gode Mr. Scott är fasligt ojämn nu för tiden är han en sjuhelsikes filmmakare. Med rätt material kan han sno ihop en riktigt snygg film, det står utom tvivel. The Martian är otroligt snygg. Den är vacker. Den är förförisk. Jag helt underbar. Den är likt Gravity en sci-fi som inte är långt från vår verklighet eller tidsera. Bemannade rymdresor till Mars är i princip möjligt redan idag och jag hoppas verkligen att vi, människan, snart tar oss i kragen och fortsätter utforska rymden. All forskning, speciellt ute i rymden, är framsteg och framåtanda. Står vi stilla går vi baklänges och det har aldrig fungerat för oss människor.

I denna film hade Mr Scott ett bra underlag och slutresultatet har därmed blivit mycket lyckat. Filmen bygger på Andy Weirs bok med samma namn. Jag gillade boken en hel del, se min revy här. När jag läste den tipsade jag om boken för en kollega som tipsade en annan som tipsade en annan. Vi var snart fyra kollegor som läst och gillat den tekniknördiga boken om astronauten Mark Watney som av olyckliga omständigheter blir lämnad ensam på Mars. Vi hade följt honom genom hans kämpande och sett hur hans sinnrika problemlösningsförmåga tagit honom ur svåra situationer. Hans humor lyste också upp berättelsen och gjorde den lättillgänglig för alla. Mr Scott har iscensatt rymdresan på ett ypperligt sätt. Scenerna på Mars och i rymden matchar lätt scenerna i både Gravity och Interstellar. Och ändå var scenerna nere på Jorden kanske de bästa i hela filmen. Vi hade både spänning och humor inom NASA. Skämtet om tekniknördar som gillar Sagan om ringen fick mig att skratta gott.

Oavsett hur snygg en film som detta är lever den, som alla filmer, till stor del på dess karaktärer och skådespelarna som spelar karaktärerna. I The Martian har Mr Scott haft ett överflöd av suveräna skådespelare. Och inte bara i de stora huvudrollerna, där vi ser skådespelare som Matt Damon (Mark), Jessica Chastain (Commander Lewis) och Jeff Daniels (NASA Director Teddy Sanders). Även mindre roller har besatts av glimrande skådespelare vilket gör att filmen känns tyngre då det finns ett överflöd av bra skådisar att titta på. Några av birollerna som jag gillade mest hölls av Kristen Wiig (NASA PR-kvinnan Annie Montrose), Chiwetel Ejiofor (NASA-chef Vincent Kapoor) samt Donald Glover (astrofysikern Rich Purnell).

Filmen hade premiär förra fredagen. Det gick dock inte att samordna oss fyra kollegor för helgen så filmen sågs i måndags efter jobbet. Vi åkte in till Råsunda och tog en hastig middag på den lokala kinesen Ho Wah. Sedan bar det av till SF Råsunda. Filmen visades bara i 3D så det var bara att bita i det sura äpplet och ta på sig glasögonen. Jag tycker inte att 3D gav något extra till filmen, förutom ett dyrare pris och en aningens suddighet i vissa scener. 3D'n var i alla fall inte så spektakulär som den var i filmen Gravity. Filmvisningen gick utan problem. Jonas hann till och med äta upp alla popcornen i asken. Inga problem, han matade på som om det inte fanns någon morgondag! Efter filmen myllrade vi ut i natten med stora leenden på läpparna. Det var en skön stämning och alla var mer eller mindre uppåt. Visst, vi var eniga över att boken kanske var lite mer spännande i partier men att det var svårt att få med allt från boken i en rimligt kort film. Denna film var ju två timmar och tjugo minuter ändå. Kändes som en mycket kortare film men den hade redan närmat sig övre gränsen.

Det jag saknade mest från boken var kanske den stora sandstormen som Mark stötte på i slutet av boken. Dessutom var känslan att vara helt isolerad starkare i boken. Speciellt när han förlorade möjligheten att kommunicera med NASA i slutet. Båda dessa sekvenser hoppade de över i filmen för att få ett tajtare manus. Vi gillade också den intensiva slutscenen även om Watneys "iron man"-fasoner var på gränsen att ta mig ut ur spänningen...

Summa summarum var ett otroligt snyggt och fantasieggande rymdepos med idel starka skådespelarinsatser. Det var också mycket trevligt att gå på bio med Henrik, Magnus och Jonas. Tack för det killar.

Jag ger The Martian fyra rymdpirater av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Är du sugen på mer? Kolla in Jojjenitos revy. Blev han begeistrad av filmen?

Community - Season 3 (2011-2012)

Community är en trevlig serie. Den är mysig, fylld av popkulturell metahumor och bitvis riktigt rolig. Med dess korta 22-minutersavsnitt vore det lätt att plöja igenom en säsong på en vecka men jag tycker det vore att "slösa" med avsnitten. För mig har det funkat bättre med att se ett avsnitt lite då och då. Har helt enkelt kollat på serien långsammare än ett avsnitt i veckan hur konstigt det än låter.

Under tredje säsongen har karaktärerna en så stabil bas att stå på att karaktärsdriven humor firar tirumfer mest hela tiden. Vi åskådare vet hur huvudpersonerna tänker och beter sig och då skapas en grund för humor när de går från sina vanor eller utsätts för konstiga situationer. Samtidigt har nyhetens behag med seriens alla popkulturella referenser lagt sig lite.

De flesta i studiegruppen har genomgått en utveckling så att de blivit mer och mer jämlika i hur roliga de är. Favoriten är fortfarande Annie (Allison brie) som oftast hamnar i dråpliga situationer. Svagaste kortet är Pierce (Chevy Chase) som är för extrem för att gå hem hos mig. Av birollerna älskar jag Dean Pelton (Jim Rash)  men jag tycker fortfarande att Chang (Ken Jeong) är riktigt trist. Tyvärr spenderas en hel del tid mot slutet på en lång tråd om hur Chang tar över Greendale. Det är synd då detta är en serie lik Seinfeld som inte handlar om något och som är bäst när den tillåts handla om just inget.

Säsongens, och hela seriens, bästa avsnitt är avsnitt 4 "Remedial chaos theory" där ett ödesdigert tärningskast skapar sex parallella tidslinjer. Gänget är på inflyttningsfest hos Abed och Troy. Jeff slår tärning om vem som ska gå ner och släppa in pizzaleveranskillen. Hela avsnittet är glimrande med alla variationer på samma tema och låten Roxanne från The Police används på ett förträffligt sätt. "Roooooxanne..."

Två andra avsnitts om jag fann lite extra roliga var avsnitt 10 "Regional holiday music", seriens julavsnitt där de driver med tv-seriekollegan "Glee" samt avsnitt 11 "Urban matrimony and the sandwich arts" där Shirley och Andre ska återgifta sig och Annie och Britta förbereder bröllopet.

Community är en skön serie. Den ligger i en övre del av listan på komediserier jag följt. Jag hastar långsamt vidare med säsong 4.

Betyg: 3/5

Community - Season 2 (2010-2011)

Några korta ord om andra säsongen av Community. Detta är en komediserie med så där härligt korta och distinkta 21-minutersavsnitt. Varje avsnitt avnjutes som små noveller. Serien blinkar ofta mot popkulturella företeelser, filmer eller andra serier. Ibland kan hela avsnitt gå i en stil som lånats från förebilderna. Det var väl under denna säsong ett helt avsnitt spelades med små dockor i stop motion (Ep11, Abed's uncontrollable Christmas). Kul idé men inte lika roligt som det kanske ser ut på pappret.

Karaktärernas roller i gruppen har nu förtydligats. Jeff Winger är seriens Jerry Seinfeld, Ted Mosby eller Leonard Hofstadter. Jeff funkar bra som gruppens "normale" kille, den centralfigur serien kretsar kring. Jag tycker Jeff spelad av Joel McHale har vuxit under säsong 2. Han är varken roligast eller konstigast, men en viktig bit i pusslet.

Seriens galne figur, dess Kramer, Sheldon Cooper eller Barney Stinson är såklart Abed Nadir (Danny Pudi). Och han är givetvis en av favoriterna, men min största favorit, den karaktär som ger utrymme för allra mest karaktärsdriven humor är de underbara Annie Edison, spelad av Alison Brie. Hon är säsongens vinnare om du frågar mig. Shirley står för en hel del roliga inslag. Chevy Chase är en udda figur i serien. Behövs han ens? Jag är inte säker på det. Han är inte speciellt rolig i de flesta avsnitten. Självklart gör Community en grej av det och under slutet av säsong 2 och inledningen av säsong 3 undrar gruppen detsamma - behövs Pierce? Britta, Troy och Ben Chang är kul ibland men inga stora favoriter. Bland birollerna älskar jag givetvis Dean Pelton (Jim Rash). Professor Duncan är också en kul prick.

Community växer och tillhör numera en av mina favoritkomediserier. Säsong 3 har redan påbörjats, om än i lagom takt.

Några av säsongens bästa avsnitt:
Ep6 Epidemiology. Den med ett Halloween-party där alla blir zombies

Ep10 Mixology certification. Den där Troy fyller 21, gänget går ut på bar och alla blir fulla. Annie superlustig som slutty storstadstjej!

Ep14 Advanced Dungeons and Dragons: Den med Fat Neil

Ep16 Intermediate documentary filmmaking: Den där den obligatoriska referensen till Firefly... "the unjust cancellation of Firefly..."

Ep21 Paradigms of Humam memory: den där gänget tänker tillbaka på tidigare episoder, varav vi knappt känner igen en enda scen! LOL. (nya scener, inte alls en standard-titta-tillbaka-på-bästa-klippen)

Ep23 A fistful of paintballs och Ep24 For a few paintballs more: Dubbelavsnittet som avslutar andra säsongen med ett gigantiskt paintballkrig där allt från klassiska westerns, Battle royale och Star Wars refereras till. Paintball-krig igen! Precis som avslutningen av säsong 1. Hahaha, galet bra.

Betyg: 4/5

Community - Season 1 (2009-2010)

Efter ivrigt påhejande från killarna i Har du inte sett den?-podden blev jag nyfiken att ge Community chansen. Med Johan i spetsen pratade de om serien som om den vore brons, silver och guld. Framför allt skulle serien vara överfull av popkulturella referenser.

Jag har nu sett första säsongen och jag kan meddela att det var till belåtenhet. Nej, det är inte den bästa serien jag har sett, men den är mycket, mycket bättre än många andra serier som rullar i tablåerna.

Egentligen var jag insåld på serien redan efter första avsnittet då det tungt refererade till favoritrullen The Breakfast Club. Och redan efter några få avsnitt kände jag att detta var karaktärer som man kan lära känna och trivas med.

Som navet i gruppen ser vi Jeff Winger. Han är ok men kanske inte favoriten. Han är mer som Ted i How I met your mother, han är navet i gruppen som driver handlingen framåt och förankrar galenskaperna i en lite tryggare grund. En av seriens lustigaste figurer, kanske denna series motsvarighet till Sheldon Cooper, är Abed Nadir. Hur kan man misslyckas med karaktären som är streetsmart, har autism och är snabb som vinden? Bland killarna är otroligt nog den gamle favoriten Chevy Chase den som sticker ut som svagaste kortet. Visst, han har sina ljusa stunder under säsongens gång, men det känns lite som att han är lika sorgligt malplacerad som hans karaktär Pierce är. Eller så är det ett tecken på briljant manus och skådespeleri från honom som gör att jag känner som jag gör...

Sen har vi the ladies... "Big boobs, medium boobs and black boobs". LOL, jag höll på att kissa på mig av skratt när Señor Chang efter ett helt läsår refererade till dem med den summeringen.

Medium boobs - Britta. Hipstertjejen med  höga ideal och medelmåttiga engagemang som Jeff blev betuttad i från första scenen. Jag gillar henne. Hon är ok och lite udda för en kvinnlig karaktär i en serie som denna vilket alltid piggar upp lite. De övriga två är kanske inte lika unika.

Black boobs - Shirley, frånskild proud mama med två små pojkar hemma. Hon har många av säsongens roligaste kommentarer och små instick. Hon är som ett IV dropp som matar serien med injektion efter injektion av humor. Också en bra balans till den lite buffliga och hysteriska humorn som Pierce levererar.

Till sist har vi big boobs - min favorit Annie. Hon är underbar! Kan tilläggas att hon har anatomiskt proportionerliga "big boobs". Alison Brie är snyggast, men framför allt otroligt rolig i drifterna med sin karaktärs oskuldsfullhet som före detta nördig plugghäst som krossats under sina egna och andras förväntningar. Hennes resa via psyket till att bli en "hottie" ger underlag för otal permutationer av komiska situationer. Speciellt scenerna mellan henne och Dean Pelton var extra vederkvickande. Ett av säsongens roligaste avsnitt är S01E11 "The politics of human sexuality". Med dess vassa och fyndiga dialog och tjejernas plot för att hjälpa Annie i hennes uppdrag att inför studenterna demonstrera hur man applicerar en kondom på en anatomiskt korrekt penisattrapp var det en höjdpunkt.

Community har inte svävat upp till toppen av humorserier (än), men den ligger på en hög höjd och svävar lite under toppskiktet. En extra skjuts uppåt fick serien i och med avsnittet S01E23 "Modern warfare", det med en paintballtävling på campus. Studiegruppen diskuterar Jeff och Brittas relation vilket tröttar ut Jeff och han går ut till sin bil för en liten lur. När han vaknar är hela campus ödelagt med tydliga tecken på en furiös kamp. Avsnittet övergår här till en blandning av alla action/överlevnadsfilmer man sett. Där finns Battle Royale, Die Hard, Pulp Fiction och så vidare, och så vidare, allt i en färgglad mash up. Otroligt kul avsnitt och den episoden jag har överst i minnet från säsong 1.

Jag kommer definitivt se vidare på denna serie.

Betyg: 4/5