Visar inlägg med etikett Chiara Mastroianni. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Chiara Mastroianni. Visa alla inlägg

onsdag 20 mars 2024

Monsieur Spade - Season 1 (2024)


Clive Owen i rollen som en pensionerad Sam Spade i en liten by i Frankrike. Javisst, jag är intresserad.

Sam Spade dök upp 1930 i boken The Maltese Falcon vilken har filmatiserats några gånger. Mest känd är filmen med samma namn från 1941 där Humphrey Bogart spelar Spade.

Nu hoppar vi fram till sextiotalet och finner en pensionerad Spade på franska landsbygden i denna amerikansk-franska serie. Jättespännande. 

Owen spelar den cyniske och luttrade gamla privatdeckaren Sam Spade som inte vill bli inblandad. Men inblandad blir han i en tämligen komplex historia med efterdyningar av andra världskriget, pågående konflikt i Algeriet, en före detta flickvän, hennes dotter och sökandet efter flickans pappa, sex nunnor, en munk, MI6, CIA, Franska säkerhetspolisen, den lokala polisen, den lokala barägarinnan och änkan som äger den stora vingården.

Japp, serien motionerar sannerligen de små grå som Hercule brukade säga. En del skulle kanske säga att den är rörig, men jag fann den spännande och fascinerande. Det var som att mysteriet långsamt blottlades lager efter lager. Dessutom blandas engelska och franska hej vilt så detta skulle kunna vara ett fall då svensk textning är att föredra.

Clive Owen ser sliten ut. Jag vet inte om det var smink eller bara det faktum att han snart fyller 60 år! Det passar i alla fall. Stilen är tagen från film noir, dvs raka rör och hårda bud. Spades attityd och dialog är en uppfriskande fläkt i en tid då folk är lättkränkta som f-n. Här har vi en äldre vit man som i princip skiter i vad folk tycker om vad han säger. Befriande!

Jag trodde först att jag inte kände igen en enda från de övriga skådespelarna, men tydligen spelas Gabrielle av Marcello Mastroianni och Catherine Deneuves dotter Chiara Mastroianni! Stjärnstatus på det föräldraparet. Och henne har jag faktiskt sett i den okända men suveräna filmen Carnages från 2002.

Favoriter var annars den lokale polischefen Patrice spelad av Denis Ménochet och Cara Bosom i rollen som Teresa.

Bra serie som blev mörkare och mörkare desto längre den gick och mot slutet hade stakes som kändes ända ner i magen. Den slank ner på några få dagar.

Betyg: 4/5

onsdag 13 juni 2012

Carnages (2002)


Il est mort.

Nu har vi kommit fram till den sjätte och sista filmen som jag och Fiffi kör interrevyer på. För Fiffi innebar detta lilla projekt chansen att se sex filmer som hon inte visste något om. För mig har det inneburit ett test. Jag har nu sett om filmerna, många för första gången på tio år. Det har varit intressant att få inse hur mycket jag glömt filmerna och hur några har tappat med åren, medan några står sig starka än idag.

Denna sjätte film är debutfilmen från den franska manusförfattaren och regissören Delphine Gleize, Carnages. Alla sex filmerna har jag hittat på Stockholms Filmfestival från år 2001-2002 ungefär. Carnages är nog den mest filmfestival-typiska filmen. Så det är passande att den avslutar vår serie.

Detta är en film som likt Robert Altmans Short cuts följer ett antal historier som på ett eller annat sätt vävs ihop. Men om Short cuts var ett knivskarpt berättat cyniskt collage, är Carnages mer som en ström av undermedvetna bilder, en samling situationer och idéer som skapats i Delphine Gleizes huvud. Fråga mig inte vad Carnages handlar om eller vad dess budskap är, jag vet det inte.

Carnages inleds med en tjurfäktning i Spanien. Vi får sedan följa den fallne tjurens olika delar spridas i Spanien, Frankrike och Belgien. Människorna som kommer i kontakt med tjurens delar, hornen, öronen, ögonen, köttet, har alla en egen historia. Och de vävs samman på ett underligt sätt i slutet.

Man kan också säga att Carnages handlar om en liten flicka som vet att djur kan vara större än människor, en skådespelerska som söker sitt inre skrik, en arbetslös filosof, en otrogen man vars fru är gravid, en gravid kvinna med en man som inte ser henne, en lärarinna, en dålig mor med ett mörkt förflutet, en annan dålig mor som kväver sin svagsinte son, en man som stoppar upp djur och längtar efter sin far...

När jag såg Carnages på filmfesten år 2002 blev jag helt uppfylld av den. Jag kunde inte sätt ord på vad som var bra med den, men jag gillade den skarpt. När jag nu såg den år 2012 älskade jag den igen. Det är inte den lättaste film jag sett, men den är magisk och drömsk. Den är svart och sorglig i vissa delar, men den dryper också av absurdismens humor. Flera scener är fantastiskt roliga, och jag naglas av och till fast framför skärmen.


En av filmens starka sidor som jag slogs av denna gång är den underbara musiken, gamla franska låtar från förr kändes det som. Skådespeleriet är generellt sett bra, dialogen är till viss del improviserad. Jag gillade speciellt Chiara Mastroianni, dotter till Marcello Mastroianni och Catherine Deneuve, och lilla femåriga Raphaëlle Molinier i rollen som Winnie.

Jag hoppas att denna film uppskattades av Fiffi. Den är så speciellt att jag inte ens kan gissa vad hon kommer tycka, men om hon gillade den tror jag att hon gillade den skarpt.

Jag ger Carnages fyra barbariska traditioner av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Du finner Fiffis revy här.