Bad Santa (2003)

Jag såg nog inte Bad Santa på bion utan hemma på vhs eller vad det var som gällde på den tiden. Men det skedde väldigt nära dess release 2003. Ända sedan dess har jag alltid haft en vag känsla av att vilja se om filmen. Nu var det så dags i och med Komiska söndag.

Spänningen var olidlig. Skulle filmen hålla för en titt i nådens år 2018? Det visade sig snart att jag inte kom ihåg ett skvatt från filmen. När hände detta, glömskan? Att jag inte minns filmer som jag gjorde förr i tiden? Jovisst tiden har ju gått och 15 år en en ocean av livserfarenhet och sökande. Och när jag såg om en film på 80- eller 90-talen hade jag knappast sett filmerna i fråga femton år tidigare.



I vilket fall hade jag glömt bort den lille knubbige pojken som spelar en nästan lika stor roll som pojekn i About a boy... Där ser man! Filmens huvudperson är dock den dåliga jultomten i Billy Bob Thorntons skepnad. Hade inte Billy Bob varit en sådan klasskådespelare hade filmen inte fungerat över huvud taget. Hans karisma gör att filmen överlever och till och med blir ganska bra.

Filmen viker inte en tum, den är hängiven sitt mål att göra huvudpersonen så otrevlig som möjligt. Det ska tydligen vara helt omöjligt att gilla Billy Bobs karaktär. Filmen viker inte en tum. Det görs imponerande idogt. De flesta filmer skulle visat en liten glimt av godhet hos tomten för att vi åskådare inte helt skulle överge huvudpersonen. Här går de "all in" med att han är ett egoistiskt svin. Först precis innan slutet, "fem i tolv", prcis innan "the fat lady sings" börjar han mjukna. När han fick någon, om så en liten knubbig pojke, som behövde honom började han bli mänsklig. Man får ge cred till teamet bakom filmen för deras mod att sända ut en så här vresig film till världens folk.



Typ av humor?
Detta är en ren komedi med viss sentimental krydda på toppen. Humorn är grov och handlar mest om analsex, huvudpersonens fyllor och skämt om "the little people". Det är inte speciellt elegant eller supersmart förutom filmens obönhörliga beskrivning av huvudpersonen som ett asshole, se ovan.


Filmkvalité vs. humorkvalité
Filmen är inte speciellt mycket att hänga i julgranen på grund av dess form eller utförande. Den bygger mer på skådespeleriet, chockverkan av vissa skämt samt sin känsla. Som komedi fungerar den bättre. Lite utanför den mest familjevänliga mittfåran såklart, men det är bara välkommet.



Manus vs. skådespelare
Är manus bra? Idén är bra men jag tyckte faktiskt att filmen var lite seg i första halvan. Det känns som att de lägger tid på att etablera karaktärerna och kontexten i evigheter. Det ansvaret borde ligga på manusförfattarens axlar. Filmen lever på sina skådespelare. Billy  Bob Tornton är mycket övertygande som den desillusionerade och livströtte suputen. Lauren Graham är gullig och som det verkar bra i sängen. John Ritter som den orolige och konservative varuhuschefen är lysande. Tony Cox som spelar tomtenissen är dock ganska enkelspårig, han erbjuder lite i form av variation. Då är Lauren Tom som spelar hans fru lite roligare.



SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensoral: är inte uttalat men underförstått tolkar jag det som att filmen vill förmedla att man måste "älska" för att ha någon mening med sitt liv.

Två stereotyper: Vilka är inte stoerotyper? The Kid Thurman Merman (Brett Kelly) är tjockisen som får sina kalsonger uppdragna i anus som senare lär sig att slå tillbaka (bra väg framåt?). Billy Bobs Willie är tomten på varuhuset som hatar barn. Är inte det en stereotyp så säg?

Tre tropes:

a. Willie hade en barnmisshandlande far som ung. Fadern släckte cigaretter mot Willies hals enligt Willies anekdot om julen. Känns det inte igen från klassikern The Breakfast Club?

b. Den blonda skejtaren, ledaren i gänget som mobbar Thurman och som Willie senare ger ett kok stryk är en klassisk trope i filmer där en vuxen man bondar med en pojke (oftast).

c. Cluster F-bomb. The F-word uttalas 170 gånger i "the unrated version". Bara 159 gånger i den vanliga versionen. Familjefilm!



Favoritkarakärer?
Har ingen tydlig favoritkaraktär i denna film. Skulle vara Laura Grahams Sue i så fall. Hon ser så himla genomtrevlig ut hela filmen igenom. Helt orimlig reaktion på Willies vresighet. Vad ser hon i honom? Omöjlig ekvation. Får kontera det under "only in the movies".



Trivia

Från imdb:

- Joel Coen, Ethan Coen and Terry Zwigoff revised the screenplay. (Bröderna Cohen producerade filmen)

- Bill Murray was signed on as Willie but dropped out for Lost in Translation.

- Billy Bob Thornton has said that he was genuinely intoxicated during some of filming.


Omtittningspotential?
Nja, filmen var inte alls lika bra som jag förväntade mig så det lär dröja innan jag ser denna igen.


Slutomdöme
Ganksa kul men något av en "one trick pony" dvs den har bara en sak som dess "grej" - att ha en oemotståndligt svårälskad huvudperson. Det räcker inte med tanken på alla utmanare som finns i genren. Helt ok, inte mer men med extra plus för att den är motsträvig.

Betyg: 3/5

Ghost World (2001)

Dear Josh, we came by to fuck you... but you were not home. Therefore, you are gay.

Här har vi en gammal goding från 2001 som jag mer eller mindre helt glömt sedan jag såg den för cirka 15 år sedan. Det enda jag kom ihåg var att den var bra. Det är en seriös dramakomedi om en outsider och hennes bästa kompis som just avslutat high school. Visst, det är "comin of age" som vissa avskyr som pesten men jag gillar genren. Om de är bra, som denna är, är de så mycket mer än bara växa upp-filmer.

Ghost world fick nog inte den uppmärksamhet som den förtjänar, även om den faktiskt blev Oscarsnominerad i kategorin Bästa manus baserat på tidigare förlaga. Det var den första filmen som nominerades för manus efter en "graphic novel", på svenska seriebok eller vad det nu heter.

De som i år hetsade upp sig för Lady bird eller som sjöng lovsånger om Edge of seventeen häromåret borde titta på denna föregångare! Ghost world var kanske helt enkelt femton år före sin tid? Men självklart finns det referenser bakåt i tiden också. Ghost world är tematiskt besläktad med John Hughes Pretty in pink med den då artonåriga Molly Ringwald som outsidern som ville vara unik men också passa in. Typen av humor och stil är dock närmare den lite mer samtida Clerks II.

Filmen följer protagonisten Enid i livets irrgångar under sommaren efter studenten. Hon glider ifrån bästisen Rebecca och det är tydligt att lika parallellt som deras liv gick så länge de var kvar i high school, lika snabbt far deras liv iväg från varandra så fort high school tagit slut. Alla planer som gjordes i "seventh grade" är bara gulliga nostalgiska dagsländor till drömmar. När Enid och Rebecca växer olika fort och i olika riktningar tar det slut.

Även om Rebecca var en livräddare för Enid i skola på samma sätt som Julie var för Lady Bird, kan hon inte hjälpa Enid längre. Istället dyker den egendomlige enstöringen Seymour upp. En musikälskare och sjuklig samlare, allt känns igen på ett personligt plan kan här tilläggas. Han personifierar en typ av outsider som Enid och Rebecca kanske alltid skrattat åt. Enid går från att se ner på Seymour med ett sarkastiskt leende till att inse att hon är som han. En resa för filmens protagonist god som någon.




Typ av humor?
Detta är likt andra lyckade filmer under dessa de komiska söndagarna mer ett drama än en renodlad komedi. Den svarta humorn ligger i karaktärernas personligheter och öden. Humorn kommer organiskt, inte påklistrat. Det är en typ av humor som får mig att sitta och le med hela kroppen när jag ser filmen trots att jag sällan skrattar rakt ut eller slår mig på knäna.


Filmkvalité vs. humorkvalité
Detta är en överlägset mycket bättre film är komedi. Som renodlad komedi skulle den vara en besvikelse. Alla skådespelare spelar sina roller "straight". Det finns inga scener som sätts upp för "gags", "punch lines" eller dratta på ändan-humor.




Manus vs. skådespelare
Manus bygger alltså på Daniel Clowes seriebok med samma namn. Clowes har också varit med och skrivit filmens manus tillsammans med filmens regissör Terry Zwigoff. Manus är helt enkelt briljant.

Skådespelarinsatserna är också suveräna, framför allt från filmens två viktigaste karaktärer som spelas av Thora Birch och Steve Buscemi.

Birch gör Enid som om hon var född för att spela den rollen. Det är inte konstigt att filmen blivit en kultfilm med följare som låter tatueringar med motiv från filmen ristas in i sin hud. Buscemi spelar en roll som ligger långt från hans egen persona eller karaktärer han gjort i andra filmer (t.ex. Reservoir dogs) men han är duktig och han klarar det galant.

Rebecca spelas av Scarett Johansson i en av hennes tidigaste roller som hyfsat vuxen. Det där med åldern är ganska viktigt. Som jämförelse gick kanske Greta Gerwig lite fel med sitt val av huvudperson i Lady bird då skådespelerskan var alldeles för gammal. Man går ut high school som 18-åring normalt sett. Thora Birch var 19 och Scarlett Johansson var 17 när Ghost world hade premiär. De spelade sin egen ålder och jag vill nog hävda att det blir så mycket bättre så.




SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral: jag har inget fyndigt i lager att skriva här så jag får bara spekulera i att filmens sensmoral kanske är att man måste finna sig själv innan man kan bryta sig loss och gå vidare i livet.

Två stereotyper: vid sidan av de tre största rollerna (Thora Birch; Scarlett Johansson och Steve Buscemi) lyfter jag upp den underbara försynte pappan som spelas av Bob Balaban känd från Seinfeld. Han är jättegullig med Enid men hon verkar inte uppskatta honom ändå. Tonåringens jobb är ju att bryta sig loss från sina föräldrar. Sen har vi den slarvige bro-duden Joe spelad av Tom McGowan som spelar Seymours inneboende.

Tre tropes:

a) Enid känner sig omgiven av idioter i sommarskolan. Hon ser ner på dem men känner sig ändå manad att tävla mot klassens ess.

b) Blondes have more fun... de flesta killar i filmen tittar på Scarlett och Enid ser ofta lite störd ut.

c) Konstfilm i kubik. Enids lustiga lärarinna Roberta inleder sommarlektionerna med att visa sin konst-film "Mirror, Father, Mirror" en mycket udda film. Roberta spelas förträffligt av Illeana Douglas.




Favoritkarakärer?
Ja men det är ju klart att man älskar Enid. Hon är störtskön. Rebecca är också helt ok, men det framkommer ändå att Scarlett är snäppet för ung för att på riktigt äga sin karaktär. Men framför allt gillar jag Buscemis Seymour i denna film. Mest för att jag ser så många likheter mellan honom och mig själv med avseende på samlandet, musikintresset, det analytiska sinnet, och den introverta personligheten som kanske föredrar att umgås med nära vänner istället för att gå ut på barer och mingla med okända.




Trivia

Finns några kul på imdb:

The film was not an easy sell to mainstream audiences, which got studios thinking of the strangest ways to make it more accessible. According to Terry Zwigoff, one executive suggested we have a bus at the end with the destination 'Art School' spelled out on it. Another suggested a double wedding where Enid marries Seymour and Rebecca marries Josh.

Seymour's room was modeled after director Terry Zwigoff's own - particularly the shelved record collection, pinup art and historical memorabilia.

Thora Birch gained 20 pounds for the role of Enid.


Omtittningspotential?
Ja detta är en film som kan ses många gånger. Den är inte för inte en kultfilm och man läser på internet om folk som ser om filmen minst en gång per år.




Slutomdöme
Vad hände med Thora Birch? Varför blev hon inte en större stjärna? Hon spelade Sally Ryan i både Patriot games och Clear and present danger. Sen var hon med i American beauty. Dessa filmer kom före Ghost world. Efter har hon bara varit med i ett fåtal filmer jag aldrig hört namnet på. Satan, hon är ju superbra. Trist.

Jag gillar filmen jättemycket och kan rekommendera den för alla som gillar bra och ibland underfundigt roliga dramer. Man ska kanske inte ha allergi mot coming-of-age dock.

Betyg: 4/5

Lyssna på den fantastiska blues-låten som Enid blir så tagen av. Jag likaså!

Och du... bussen kom!