Incendies (2010)

Jag har gillat, nej älskat, alla filmer av Denis Villeneuve jag sett. Fram till nu det vill säga. Men nu har jag sett Incendies och det är en film jag inte tycker kommer upp i hans vanliga standard trots, eller kanske på grund av, att den hyllas något enormt. "Villeneuves bästa film" och så vidare. När jag ser en så hyllad film och filmupplevelsen blir så mycket svagare än förväntat blir jag nyfiken på att försöka förstå varför.

Man kan analysera filmen i två perspektiv, dels det rent filmiska, dels innehåll med avseende på karaktärernas val och de heta politiska frågor som filmen berör.

Mycket av filmen känns solid, som ett gott hantverk av Villeneuve. Men det finns svagheter. Rent filmiskt är detta en historia som berättas i flera tidslinjer. Villeneuve hoppar friskt mellan nutid och dåtid, ibland i långa scener, ibland i fragmentariska snuttar. Han väljer dock att inte hjälpa åskådaren på vägen, inget i filmspråket antyder var i tiden vi är i alla dessa klipp. Vissa regissörer väljer att ledsaga sina åskådare i filmer där tidshopp används flitigt. Det kan vara genom färgtonen eller på annat sätt som tar bort risken att åskådaren sitter och funderar på fel sak under titten. Det känns som att detta är en av hans tidigaste filmer och att han testar på alla coola saker han lärt sig i filmskolan, men det är trots allt hans fjärde film.

Villeneuve, som också skrivit manus, väljer också att inte klargöra vilket land det handlar om eller vilka fraktioner i inbördeskriget historien handlar om. Det är tydligt att han inte vill att filmen ska ta ställning i den faktiska konflikten, och det är förvisso av godo för filmen, men otydligheterna i filmen har också baksidan att jag som tittare sitter och undrar över dessa frågor i onödan.

Man kan på internet hitta att filmen bör utspelas i Libanon under tiden för inbördeskriget där (1975-1990). Kristna mot muslimer, alla mot alla. Villeneuve väljer inte sida utan visar upp groteska brott mot civila från båda sidorna. Hans huvudkaraktär Nawal tar dock ställning och ansluter sig till den muslimska milisen och blir en lönnmördare för dem. Att hon, som kristen, valde den sidan var högst oklart. Javisst, hon bevittnar på nära håll hur den kristna milisen mördade alla muslimer i en buss. Men hon hade också just bevittnat resultatet av att den muslimska milisen mördat alla i en by. Grader i helvetet är svårt att kvantifiera. En karaktär i filmens säger till och med att det eskalerande våldet är lika oundvikligt som en matematisk ekvation.

Ingen sida är bättre eller sämre enligt Villeneuve. Den sida som Nawal valde stal barn och gjorde dem till barnsoldater, där hennes eget barn råkade illa ut. Hennes sympatier och lojalitet blev malplacerade men det var inte rimligt att hon skulle ha koll på allt som hände henne och hennes barn vid det läget.

Filmen visar med emfas att Nawal råkar illa ut, men jag kan inte riktigt se henne som ett renodlat offer efter att hon valt sida och har blod på sina egna händer. Däremot råkat hon ut för grova övergrepp i inledningen av historien på grund av hederskultur. Hur hennes egen familj kan behandla henne som de gjorde är ofattbart. Med en sådan kultur (på båda sidor) är det inte svårt att förstå hur inbördeskriget kunde eskalera så snabbt.

Sen har filmen en gigantisk ologisk detalj som raserar en stor del av den illusion den försöker bygga upp. Den muslimske milisledare som Nawal ansluter sig till framställs som en omnipotent härskare över hans lilla del av landet. På hans sida arbetar en prickskytt, som för övrigt visas skjuta två små barn som går på en gata i en utbombad stad. De bär på matkassar. Samma prickskytt byter helt orimligt sida och blir tortyrexpert på den kristna milisens sida. Detta kommenteras såvitt jag uppfattade inte alls i filmen. Jag kanske missade något centralt här? Annars är det just den typen av logisk lucka som är tillräckligt stor för att kunna omkullkasta en hel film. Om nu den muslimske milisledaren var så mäktig skulle han knappast ha tillåtit att killen fick leva vidare då det var personer på muslimernas sida som blev torterade i fängelset.

Sen kan man ju också förundras över Nawals val att låta hennes två vuxna barn tvingas reda ut hemligheten. Utan det beslutet ingen film, okey fine I get it, men jag fann det så utstuderat elakt av henne att hennes snack i slutet om att kärleken till hennes barn övervinner allt faller platt till marken.

En högst problematisk film detta. Visst, om man väljer att mäta dess värde i hur hemska saker som visas från inbördeskriget är den stark, men det är knappast det som avgör om filmen är bra eller ej. Att chocka åskådarna eller göra dem bestörta kan vilken regissör som helst klara av.

Så det finns plus och minus. Jag gillade delarna med Nawals barns resa mer än de om henne själv. Hemligheten är också enorm och det är klart att man som åskådare blir omskakad. Magkänslan säger mig dock att den är värd en trea.

Betyg: 3/5