Doctor Who - Series 2 (2006)

Damn, vad ska jag säga om Doctor Who säsong 2? Jag har ju nästan bestämt mig i förhand att jag skulle gilla serien med tanke på alla de rekommendationer och tillförlitliga sanningsvittnen som stått upp för den. Nu har jag nästlat in mig i något som kanske blir svårt att ta mig ur. Om jag nu skulle behöva ta mig ur det...

Jag hade ett visst överseende med första säsongen som en länk mellan seriens gamla stil och något nytt och fräscht. Första säsongen var charmig och ganska underhållande men också lite töntig om man ska vara helt ärlig. Och på tok för snäll. Mer gullig än bra alltså. Nu inför den så viktiga andra säsongen hade jag väntat mig en positiv utveckling till något annat, kanske lite mörkare men helt klart mer modernt i alla fall.

Men ack, serien tuffar på i samma stil som den första säsongen. Serien består fortfarande av idédriven science fiction. Ofta har historierna en intressant grundläggande premiss. Tyvärr är specialeffekterna vedervärdigt enkla. Alldagligheten och det naivistiska förtar en hel del av den känsla som avsnitten skulle kunna ha. Jag jämförde den produktionstekniska nivån med ungdoms-tv från Växjö. Och det var inte menat som en positiv jämförelse.

Av andra säsongens 14 avsnitt verkade bara ett avsnitt vara riktigt bra (till en början). Det var det fjärde avsnittet "The girl in the fireplace". Det är ett melankoliskt och vackert kärleksdrama som använde tidsresor på bästa tänkbara sätt.. Doktorns och Madame de Pompadours (Sophia Myles) relation och spirande kärlek var jättefin. Avsnittets specialeffekter var lyckligtvis inte speciellt avgörande och hela avsnittet hade en mer mogen känsla. Intressant nog var det skrivet av Steven Moffat. Hans inblandning i serien är de facto min livlina och snart enda förhoppning om av att serien ska bli bättre i framtiden.

Dubbelavsnittet "The impossible planet" och "The Satan pit" var helt ok. Konceptet med Satan och hans fängelse var en cool idé. Tyvärr föll avsnittet lite på grund av den töntiga rymdstationen de besökte.

---

Normalt sett är jag väldigt fokuserad på karaktärsutveckling och relationer mellan karaktärer i de serier jag följer. I dessa tidiga säsonger av Doctor Who är det endast två karaktärer som jag gillar hårt. Jag ger trots allt inte jättemycket för Roses mamma eller hennes jobbiga pojkvän. Nej, det är doktorn och Rose allt handlar om för mig. Vi har inför säsong 2 fått en ny inkarnation av doktorn. Den nionde lämnade oss och vi lärde känna den tionde doktorn i den för övrigt svaga julspecialen som visades mellan säsongerna. Och även om jag gillar den nye doktorn i David Tennants skepnad så måste jag ändå säga att jag gillade Christopher Ecclestone lite mer. Han hade något speciellt med sitt stora skratt och konstanta utrop om att allt är "fantastic".

Andra säsongens starkaste karaktär blev därmed Rose Tyler spelad av Billie Piper. När jag introducerades till Rose tyckte jag hon var kul och en bra karaktär. Hon passade perfekt som medresenär till doktorn då hon var positiv, optimistisk och sannerligen hade öppna sinnen. Tänk vad många nya situationer hon ställdes inför! Fantastic! Doktorn hade ju ett gigantiskt försprång eftersom han visste vad de gav sig in på. Rose måste ha känt det som att hon tog ett kliv rakt ut över kanten till en avgrund flera gånger om.

Sen råkade jag bli lite kär i Rose. Döma av mina känslor i slutet av säsongen kan jag inte definiera det på annat sätt. Var det för att hon är vacker? Nja, inledningsvis tyckte jag nog allt att hon såg ok ut, om än ganska alldaglig. Hon var varken ful eller snygg. Så anklaga mig inte för att jag föll för henne på grund av hennes utseende enkom! Allt eftersom serien gått har jag blivit mer och mer tagen av hennes charm. Det är värmen och alla de små egenheterna, blicken, hennes rörelser, ögonen, hennes positiva inställning och det lilla glittret i ögonvrån som gjorde det. Hon är så charmig att hon till och med blivit sexig i mina ögon. Rose är bra och hon är en suverän companion till doktorn.

Jag var nära att ge upp serien tills jag såg säsongens avslutande dubbelavsnitt "Army of ghosts" och "Doomsday". Det bästa och det sämsta från Doctor Who samsas i dessa avsnitt. Jag är inget stort fan av vare sig Daleks eller The Cybermen. De är skrattretande till sitt utseende och utförande. Men sen har vi då "Doomsday" och den känslomässiga atombomb som där briserar. Jag blev helt tillintetgjord.

Jag antar att jag måste inse att serien har något speciellt när den kan få mig att känna som att något gått sönder i mig. Ni skulle hört mitt förvirrade samtal med Patrik när jag försökte reda ut om det verkligen är omöjligt för Rose att passera mellan dimensioner och om detta är det definitiva slutet... Det är först nu när det är över som känslorna översvämmar mitt inre. Jag vill inte acceptera att Rose är förlorad.

Detta var sannerligen en emotionell bergochdalbana. Dels vill jag inte se vidare alls, men jag är samtidigt nyfiken. Känslan som dominerar är saknad, och den är redan outhärdlig. Behöver nog en paus innan jag tar mig an säsong 3 i alla fall...

Betyg: 3/5 (episode 4 var 4+/5 och 13 var 5/5)

Notes: Alla Doctor Who-avsnitt avslutas med en preview från nästkommande avsnitt. Detta är ett otyg som jag inte alls gillar och jag stänger alltid av avsnitten så snart vinjettmusiken startar. I slutet av "Doomsday", före vinjetten, får vi dock se en kort scen som inleder den efterföljande julspecialen, "The runaway bride", dvs bryggan mellan andra och tredje säsongerna. I den scenen får vi se "the shouting bride" spelad av Catherine Tate. Det var denna korta scen som fick mig att misstänka och senare att förstå att Rose var borta för alltid. Jag kan kanske förstå showen att de ville teasa om framtiden, men jag tycker att scenen är helt malplacerad. Den inkräktar på Roses sista scen. Inte bra. Ivrigt påhejjad av Patrik har jag redan sett julspecialen nu. När serien visades på tv gick det nästan ett halvår mellan "Doomsday" och "The runaway bride". Mer om det avsnittet när jag skriver om säsong 3 i framtiden...