Django (1966)

Var fick Quentin Tarantino namnet filmnamnet "Django unchained" från? Jo, det är en hyllning till den kultiga italienska spagettivästern "Django" från 1966. Klart man ville se den. Corbucci's original och Tarantino's modernare film har dock inte så mycket gemensamt mer än att båda filmerna har samma titelsång.

Inledningen av filmen är värd sin entréavgift bara den. Django är en ensam man som går omkring och släpar på en likkista ute i ödemarken i södra USA. Han räddar på vägen en prostituerad kvinna som är jagad av båda de gäng som strider om herraväldet i den lilla gränsstaden mellan Texas och Mexiko. Dels har vi de extremt rasistiska vita sydstatarna, dels ett brokigt gäng sluskar under en misslyckad mexikansk revolutionär.

Filmen inleds som sagt mycket bra. Detta är en stencool film hinner jag tänka. Jag ser den på originalspråket italienska som det ska vara. Huvudpersonen är mycket lik Liev Schreiber, speciellt i profil, och det fungerar också bra. Scenerna när Django räddar Maria och möter Major Jackson's gäng för första gången är riktigt najs. Det känns som en riktigt sunkig och skitig actionfilm, ren pulp fiction.

Tyvärr sjunker filmen allt mer under resten av löptiden. Den blir segare och mindre mystisk. Problemet är kanske att filmen försöker förklara Djangos motiv och själsliv. Den borde lämnat honom som en tyst hämnare. Dessutom blir filmen mindre intressant när General Rodríguez och hans mannar träder in i handlingen. En detalj som fortfarande piggar upp är att den är rejält våldsam. Blodet ser i och för sig inte realistiskt ut, men den är tämligen rå i handling och ton. Det var en positiv överraskning.

Filmen påminner mig lite om favoritfilmen "Desperado". Man kan se frön till det som senare blev Robert Rodriguez mästerverk från 1995. För att vara från mitten av 60-talet blev "Django" en kultfilm och den har enligt internet "hundratals" uppföljare. Filmens regissör Sergio Corbucci verkar vara en av de mest lyckade regissörerna inom genren, efter mästaren Leone.

Jag tycker filmen är helt ok. En stark inledning som avslutades lite halvtråkigt. Det var kul att se den, och lägga märke till alla detaljer som regissörer som Tarantino och Rodriguez återanvänder eller blinkar till i sina 90-talsfilmer.

Jag ger "Django" två tunga kistor av fem möjliga.

Betyg: 2/5