The Killers (1946)

The killers är en av de mest kända film noir som finns. Filmen kom på tal när jag stötte på Carl på ett filmspanarfika i helgen som gick. Som vanligt vältalig rörde Carl upp ett sug och intresse i mig att se denna film. Sagt och gjort, jag slog mig ner i soffan och gav mig i kast med The Swede och Kitty Collins. De båda kändes som gamla vänner trots att jag inte sett filmen förr. Däremot har jag sett Steve Martins Dead men don't wear plaid (1982) ett antal gånger och som ni vet återfinns de båda i den filmen.

Det börjar bli lite av samma visa för mig inför att jag ska se en klassisk film noir. Jag har en svag aning om jag inte kommer gilla den och jag tror egentligen att det inte är en favoritgenre. Det är som att jag vill gilla dem rent intellektuellt sett, men att de ofta inte slår an på de strängar som får mig att sjunga.

Men jag har trots allt gillat några film noirer så helt kört ska det ju inte vara. Några som fallit i god jord, för er referens, är Laura (1944), Gilda (1946), Sunser Blvd. (1950) samt den revisionistiska The long goodbye (1973).

The Killers inleds med slutet och hela filmen är sedan en serie av återberättade "flashbacks" över den olycksaliges liv och gärning. Vår ciceron är försäkringsagenten Jim Reardon (Edmond O'Brien). Han utreder motiv och bakgrund till mordet av Ole "Swede" Anderson (Burt Lancaster). En lång bit in i filmen börjar en fatal kvinna dyka upp i historien, ingen mindre än Kitty Collins i Ava Gardners mystiska skepnad. Som en klassiker inom genren uppfyller denna film alla förväntningar. Vi har ett rån och ett försvunnet byte, en femme fatale och en blåögd och lättlurad olycklig som hamnar med svartepetter i knät till slut.

Filmen lever på sin stämning och den är bra, mycket skuggor och sånt. Men då filmen är supertorr och tar sig själv på allra största allvar har den svårt att bli en personlig favorit hos mig. Jag har upptäckt att jag gillar filmer med en liten glimt i ögat eller antydan till humor.

The killers har, som kanske film noirer ofta har, en stark inledning samt en maffig avslutningsscen. I inledningen får vi får möta de två mördarna på en "diner", se hur de söker efter the Swede, och hur han resignerat inväntar sitt öde. En scen som flimrat förbi i Döda män kär inte i rutigt...

The killers är en av de mest kända och ikoniska filmerna i genren och som sådan är det förbaskat kul att ha sett den. Den är klart intressant, och även om Reardons utredning kommer vidare lite väl lätt i vissa scener mot slutet av utredningen behåller jag mitt intresse mest hela tiden. Den fatala var spännande om än inte förhäxande. Hon har inget på varken Rita eller Gene i mina ögon. Smaken är som baken antar jag.

Det är miljöerna och stämningen jag tar med mig från filmen. Jag ger The killers tre lättlurade muskelmän av fem.

Betyg: 3/5