Detta är inte en officiell uppföljare till Baumbachs hyllade film Frances Ha från 2012, men jag ser den nästan som en sådan ändå. Tracy (Lola Kirke) är en ung aspirerande författarinna som just startat på college i New York. Hon känner sig vilsen och ensam och har inte hunnit träffa vänner att hänga med. Hennes föräldrar är skilda och inför det stundande bröllopet mellan hennes mor och hennes nya man uppmanas Tracy att ta kontakt med hennes blivande styvsyster Brooke. sagt och gjort, en eftermiddag som genomlids under stor tristess tar Tracy upp telefonen och stämmer möte med Brooke. Och in äntrar Frances Ha i Greta Gerwigs familjära skepnad. Ok, det är inte Frances men det skulle kunnat vara det. Tänk er Frances tio år efter det som hände i filmen "Frances Ha", efter att hon blivit hårt behandlad av livet och därmed blivit lite mer desillusionerad.
Denna film är mycket rolig i många, många scener men den har en nykter och till och med svart ton i bakgrunden. Jag ser Brooke som desperat då hon antagligen börjat inse att hennes flyktiga och ofokuserad liv inte kommer bli som hon tänkt sig.
Huvudpersonen i Mistress America är dock utan tvekan Tracy. Hon är en intressant karaktär. Jag kan känna igen mig i vilsenheten under inledningen av studieperioden på universitetet. Men hon har ett driv och passion för det hon gör som är tydlig. Hon försöker komma in på den mytomspunna och coola klubben för spirande författare. Efter ett misslyckat försök börjar hon skriva om och inspirerad av Brooke och då blir det bra. Problem uppstår när Brooke till slut får reda på och läser texten om henne. Jag fann denna konflikt uppfriskande. Då Frances Ha kändes som en hyllning till en Greta Gerwig-liknande ung kvinna känns denna film mycket mer jordnära. Som jag har förstått det blev Noah Baumbach och Greta Gerwig ihop ungefär runt Frances Ha gjordes. Och såvitt jag vet är de fortfarande ett par och nu har de gjort en film om en liknande figur men problematiserat och därmed fördjupat karaktären lite mer.
Filmen är otroligt pratig och mycket i dialogen har betydelse senare i filmen. Det verkar vara ett "smart" manus. Humorn är karaktärsdriven och sitter som alltid med hans filmer bra. Filmens bästa sekvens är när Brooke tar med sig Tracy och hennes två kompisar från college Tony och Nicolette och åker till Mamie-Claire och Dylans hus. Den scenen var intressant och på gränsen till hysterisk. Hela filmen fick en liten annan feeling där då det övergick till klassisk "screw ball comedy".
Vad kan man då tycka om karaktären Brooke? Visst är hon egocentrisk och okänslig. Hon påminner mig en hel del om Cordelia Chase i tv-serien Buffy the Vampire Slayer. Och som vi alla vet säger Cordy det hon tänker på oavsett om det är politiskt korrekt, finkänsligt eller genomtänkt. Det är lite så jag ser Brooke också. Hon känns inte elak i mina ögon, men hon har uppenbarligen genom sin framfart och popularitet sårat både en och annan genom åren. Nej, jag kan inte ogilla Brooke heller, hon blir något av en favorit precis som Cordy och Frances för den delen. Jag gillar nog alla karaktärerna i Mistress America om jag söker bland mina känslor. Dylan var en skön prick, Mamie-Claire var speciell men jag förstår henne, Tracy var den jag blev allra mest fäst vid och Tony var en typisk ung collegestudent. Lite mer udda karaktärer som den svårt svartsjuka Nicolette eller den allt mindre tålmodigt väntande Karen var roliga birollsfigurer.
Mistress America kommer inte upp i den varma sprudlande energin som älsklingsfilmen Frances Ha gjorde men den är en damn good movie i vilket fall. Right up my alley!
Noah Baumbach är också suverän på att välja filmlåtar. Som vanligt har han satt ihop ett störtskönt soundtrack.
Jag ger Mistress America fyra affärsmöjligheter av fem möjliga.
Betyg: 4/5
Filmens sågs på december månads Filmspanarträff och Cecilia valde filmen. Bra val Cecilia! Om ni är sugna att läsa vad de övriga kompisarna i Filmspanarna tycker om filmen kan ni klicka på länkarna nedan:
The Nerd Bird
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Movies-Noir
Har du inte sett den?
Jag kan hålla med om att Tracy är huvudpersonen i den meningen att hon är den som genomgår en förändring under filmens gång. Samtidigt får Brooke ta mest plats när hon väl invaderar historien. Men Tracy känns absolut både trovärdig och sympatisk, som du säger: det där sökandet efter sin plats under den första terminen på college framstår som spot on för min del.
SvaraRaderaJag tycker det fanns en hel del igenkänningshumor i filmen, men allra mest från college-miljön helt klart.
RaderaJo, jag ser Brooke som en katalysator som får Tracy att växa och få insikter om sig själv i skenet av den äldre "systern".
Hoppsan hejsan, det var ett högt betyg. Fast jag hade en person till höger om mig på visningen som skrattade en hel del så det är förståeligt. Själv tror jag inte skrattade en enda gång. Fnös eller skrockade möjligen. Fast, jo, det var en gång jag skrattade. Minns inte till vilken scen nu.
SvaraRaderaMinns inte soundtracket överhuvudtaget. Men så är det oftast för mig.
Jo jag skrattade gott på flera ställen. Njöt av att höra det bullrande Burmanska skrattet längst ut till vänster också! :-)
RaderaKul bild du hittade, jag tänkte när soff-scenen dök upp i filmen att "jag skulle vilja sitta som Tracy i soffan, jag skulle vilja HA en soffa som var så djup att benen inte gick att böja".
SvaraRaderaKul också att du gillade filmen såpass mycket. Men jag är inte förvånad, det här känns som urtypen av en "Henke-film". :)
scenen som bilden är tagen från var filmens enskilt bästa scen så jag ville ha med den av det skälet också.
RaderaHehe, du har avkodat mig. Den kändes mycket riktigt som en "Henke-film", om det nu finns något sådant... :-)
@Fiffi: för övrigt är soffor där man inte når fram till kanten ett sablans otyg. Skaffa dig inte en sådan, de suger.
RaderaTycker du? Är det inte det minsta mysigt? Tänk om soffan dessutom var jättejättehög så man kan sitta på kanten och gunga med fötterna utan att nå golvet. DET vore en drömsoffa för mig :)
RaderaNovelty. Kul en dag. Men sen... not so much.
Radera