A Good Day To Die Hard (2013)

John McClane: Let's go kill some motherfuckers!

Jaha. Var det här, i den femte filmen om John McClane som vi fick se när han blivit senildement? Vad kan annars förklara hur vår hjälte går från en kvicktänkt och street smart New York-polis till det miffo som visas upp i denna film?

Låt mig ta några steg tillbaka. Jag älskar Die Hard-filmerna och förlåter den lite svagare fyran en hel del på grund av dess dess charm som i alla fall alltid får mig på gott humör (skön personkemi mellan Bruce och Justin Long där i början...). När så den senaste installationen i serien kom ut och började få rysligt dåliga revyer på bloggarna slog jag dövörat till. Klart jag vill se John McClane sa jag mig själv. Sagt och gjort, jag har nu sett den.

Ouch. What the fuuuuck? Jag kom inte ihåg McClane för att vara helt dum i huvudet...

Två scener sätter nivån på hela filmen. Vilken nivå? Låg? Så här låg? Nej, ännu lägre!

Den första scenen är när John ser sin son Jack i förarsätet på lastbilen. Trots att det pågår ett mindre krig i omgivningen med explosioner och automateld står John där som förstenad... och skriker:
Jack? Jack? Get out of the truck! Get out of the truck! Jack?

What the fuuuuck? Get moving old man, skrek jag tyst i huvudet. Det är som om John McClane i den första filmen skulle gått ut ur badrummet och försökt prata terroristerna till rätta. Var tog den John McClane vi mötte i de tidigare filmerna vägen?

Den andra scenen som helt gick emot karaktären som vi känner honom var i den lugna scenen innan det actionfyllda slutet. John och Jack vet inte vad de ska göra, åka hem eller något annat. Då föreslår John att de ska åka ner till Tjernobyl och döda en massa bad guys. Skit samma att det är ett mindre regemente med paramilitärer. Hallå? Är det polismannen John McClane vi ser då, eller är det den bedragare som försöker sälja sin sunkiga actionfilm till oss biobesökare?

Till slut kan jag inte ens se denna film som en värdig del i serien. Denna film är till Die Hard som Terminator 3: Rise of the machines är till Terminator.

Vi fick inte ens se några halvnakna brudar! Detta var en sådan film där jag väntat mig att producenten skulle kasta in någon oskyldig ung talang och tvinga henne att råka ta av sig på överkroppen för att kunna få till lite tuttar i trailern. Bruce Willis är alltid en skön snubbe, men här får han inte chansen att komma till rätta i denna smörja till film. Som han son Jack ser vi Jai Courtney, en fattig mans Sam Worthington, och tyvärr är den gode Jai helt tom på karisma, totalt urtrist.

Vad var bra då? Inte mycket, men det var coolt att se Moskva igen framför ögonen. Jag har nyligen varit där två gånger och staden är sig lik. Scenerna i lyxhotellet var balla. Biljakten i inledningen var däremot allt för lång och hysteriskt sönderklippt. Jag gillade däremot den ruvande stämningen man fick en liten känsla av från Tjernobyl, men slutfajten mot den stora helikoptern var inte bra nog som slutscen.

Jag brottas med mitt samvete. Finns det inte något litet som kan rädda upp filmen från skämsbetyget? Hur jag än vrider och vänder på det har jag svårt. Samtidigt som filmen var delvis underhållande, och all action var lite exalterande, behövde jag inte tänka många sekunder efter filmen för att inse att den var helt värdo.

Jag ger A good day to die hard en fader-son-relation av fem.

Betyg: 1/5