söndag 26 maj 2013

Bond, James Bond: The Spy Who Loved Me (1977)



Bond nr 10: The spy who loved me

Utgivningsår: 1977
Regissör: Lewis Gilbert
Locations: Österrikiska alperna, Kairo, Sardinien

Plot: Bond tvingas samarbeta med ryska agenten Triple-X i jakten på ett atomubåtsspårningssystem. Under äventyret hinner Bond både förhindra världskrig, stoppa Strombergs ambitioner att döda alla på jorden och starta en ny mänsklighet under havets ytan samt lägga Triple-X på rygg i sänghalmen.

Cast
James Bond - Roger Moore
Major Anya Amasova (Triple-X) - Barbara Bach
Karl Stromberg - Curt Jürgens
Jaws - Richard Kiel
Naomi - Caroline Munroe
Sandor - Milton Reid
Miss Moneypenny - Lois Maxwell
M - Bernard Lee
Q - Desmond Llewelyn
Fredrick Gray - Geoffrey Keen
Anatol Gogol - Walter Gotell


Revy
Älskade spion har en speciell plats i mitt filmliv. Det var antagligen den första barnförbjudna film jag såg då far och son for in till sommarbion i Skärhamn någon gång i slutet av 70-talet. Jag kommer ihåg kvällen som något mycket speciellt, det var inte så vanligt att jag och far gjorde saker tillsammans, och filmen var så fantastisk att jag knappt kunde tro att det var sant. Kanske lades grunden redan där för min livslånga kärleksaffär med film som konstform?

När jag nu såg om filmen var det en resa nerför minnenas aveny. Det som gjorde filmvisningen än bättre var att jag såg den tillsammans med min gamle gode vän från Skövde Olof; mannen, myten, legenden, Mr Magic helt enkelt. Olof var den STORE bondexperten när vi växte upp nere på västgötaslätta. Jag kände mig hedrad att få se filmen med honom.

Så efter denna inledning förstår du kanske att detta är en film som jag kommer ha mycket svårt att förhålla mig objektiv till. De flesta filmerna i serien har jag sett med "nya ögon" och bedömt dem efter vad jag tycker och känner om dem idag, som vuxen och låt oss säga litet mer erfaren filmtittare. Men The spy who loved me kommer för alltid att ses genom ett tidsfilter. Så är det bara.

Filmen är speciellt på det sättet att detta är höjdpunkten på Roger Moores stint som Bond, och höjdpunkten på de storslagna och bombastiska bondäventyren som hade sin storhetstid under 70-talet med en storskurk som vill förgöra världen, en lysande hench man, en vacker bondbrud och bilar, action och explosioner. Ack hur kan man inte älska spektaklet?



Prologen: 9

Detta är alla prologers moder. Den är kort men briljant. Introduktionen av Agent Triple-X (hysteriskt namn) görs med en liten twist. Man ska tro att det är mannen i sängen som är agenten, men nej, det visar sig att det är kvinnan i Barabara Bach's skepnad som är den fruktade agenten. Sedan följer den ikoniska skidscenen som slutar i ett av actionfilmens stora stunt. Bond åker ut över stupet och faller handlöst. Neeeeeeeeej. Jo. Fallskärmen! Intro nya versionen av bondtemat. Rysningar!

Bad girl: James, I need you!
Bond: So does England.



Bondlåten + Titelsekvensen: 8

Jag kanske inte höjer så många av 70-talslåtarna till skyarna men denna är ju helt fantastisk. Carly Simon har en pipa som heter duga. Låten är smäktande, pompös, den lovar bättre tider och inger hopp. Titelsekvensen är ytterst ordinär med pistoler och brudar i siluett. Har vi sett det förut?



Storyn: 5

Det är en enkel story, Bond hinner bara utföra en enda "task". Han åker till Egypten och letar och sen till Sardinien. Bonds uppdrag är att söka efter dem som tagit fram tracking systemet för atomubåtsjakt. Han samarbetar med Triple-X som i sin tur svurit på att döda sin älskares mördare. Hon samarbetar med Bond utan att veta om att det är han som är mördaren. Som vanligt får vi inte träffa storskurken förrän sent in i filmen. Och som vanligt är det skurkens hench men som Bond måste tampas med. Jag kan väl hålla med Joel om att en film som Licence to kill har ett manus på en helt annan nivå än en film som denna, med lite fler förvecklingar och händelser som påverkar senare handling etc. Men det är inte fokus på en invecklad handling i en film som denna. Det är inte det Bond är än (vid detta laget).



Bondskurkarna: 7

Stromberg har några guldkommentarer. Han spelas bra av en sliskiig Curt Jürgen, men han är inte med så mycket. Istället är detta till mångt och mycket Jaws film. Richard Kiel gjorde entré som den gigantiske mannen i denna film. Och my gosh vad stor han är. Vad kan man tycka om Jaws som karaktär? Han säger inget och ger ett ganska korkat intryck i de flesta scener han är med i. Han inger en viss respekt för sin råstyrka men ser jag honom som en riktigt farlig motståndare? Nej, han är ingen Grant direkt.


Vid sidan av Jaws har vi förstås Sando, denna korte men breda muskelknutte i samma form som en kortlek på bredden. Han ser ut som en linebacker från NFL. Scenen när Bond besegrat Sandor på taket är underbar. En mörk sida av Bond kommer här fram som vi inte får se så ofta från denna era av Bond. Sandor hänger i för glatta livet i Bonds slips och efter Bond fått veta den information han söker rycker Bond brutalt undan slipsen så att Sandor faller till sin död. Tjaboom.


Till sist har vi den mycket underhållande helikopterpiloten Naomi. Även henne tar Bond död på men där kan man åberopa att om någon försöker döda dig ska du försöka döda dem tillbaka (försvenskning av känt uttryck på amerikanska, känner du igen det? Någon?)



Bondbruden: 4

Jag har för mig att jag tyckte att Barbara Bach var het som attans när jag var yngre? Kan det stämma verkligen? Nåväl, ex-Beateln Ringo Starr tyckte i alla fall så och gifte sig med henne. Tyvärr tycker jag inte att Triple-X funkar. Jag hyllar producenternas ambitioner med att ha en stark kvinnlig motpol till Bond, men jag känner inte att Bach fyller de skorna. Det finns bättre bondbrudar som har bättre personkemi med Bond både före och efter Amasova. Nej, detta var en svaghet som trängde genom mitt nostalgiska filter.



Medhjälparna: 3

Konstigt nog har inte Bond några medhjälpare alls i denna film förutom Penny, Q och de övriga hemma på kontoret. Det beror såklart mycket på att Triple-X inte bara är brud utan medhjälpare också. Men denna kategori blir mycket kortfattad i denna film. Även om Q har nån rolig scen om jag inte missminner mig.




Actionscenerna: 6

Bond mot Jaws vid pyramiderna sticker ut. Kul scen med lite smygning först och sedan slagsmål. Senare gör de om den kända tågkupéscenen från From Russia with love. Det var en trevlig lite vink, men den scenen når inte upp till sin föregångare. Fast slutet är ganska lustfyllt när Bond elektrifierar Jaws i tänderna.


Slutscenerna när Bond fritar ubåtskillarna och de fajtas inne i Strombergs supertanker är av de klassiska actionsscenerna. Jag tyckte att det var höjden av action när jag var liten. Numera har jag större krav på finesse, men jag kan inte låta bli att sitta och le när jag återser scener som denna.



Gadgets: 7

Jag brukar inte lista Bond's bilar i denna kategori men för denna film måste man ta med hans Lotus Esprit. Bilen med missiler som skjuter ner helikoptern och undervattensfunktion. Mycket läckert. Filmens bästa och mest kända scen i konkurrens med fallskärmsscenen i prologen är när Bond och Anya åker upp med bilen på badstranden och mannen med vinflaskan. Torr brittisk humor med fisken som Bond släpper ut genom fönstret. Film ska vara kul och detta är jättekul!


Annars ser vi en klocka som kan ta emot textmeddelanden. Är det inte en sådan Apple håller på att utveckla nu? XXX har en farlig cigarett som får Bond att sova.





Quotes: 7

En av seriens tyngsta citat finner vi i dialog mellan Bond och Stromberg:
James Bond: Your time is running out, Stromberg!
Stromberg: Yours too, Mr. Bond. Yours too. And faster than you think.



Från prologen:
M: Moneypenny, where's 007?
Moneypenny: He's on a mission sir. In Austria.
M: Well, tell him to pull out. Immediately.


Ett axplock av kul lines...

Sheikh Hoseim: What can I offer you? Sheep's eyes? Dates? Vodka martini?
James Bond: When one is in Egypt, one should delve deeply into its treasures.


Q: Right. Now pay attention, 007. I want you to take great care of this equipment. There are one or two rather special accessories...
James Bond: Q, have I ever let you down?
Q: Frequently.


James Bond: [Amasova has just used a Bond car gadget to kill an enemy] How did you know about that?
Major Anya Amasova: I stole the plans to this car two years ago.

James Bond: [in the Lotus Esprit, just before destroying one of Stromberg's helicopters with a missile] It's time we said goodbye to an uninvited guest.



James Bond: Which bullet has my name on it? The first or the last?
Major Anya Amasova: I have never failed on a mission, Commander. Any mission.
James Bond: In that case, Major, one of us is bound to end up gravely disappointed, because neither have I.


James Bond: Mmm, maybe I misjudged Stromberg. Any man who drinks Dom Perignon '52 can't be all bad.

Lite humor mot slutet:
Major Anya Amasova: But James, what will our superiors say?
James Bond: They're never going to know.

M: 007!
General Anatol Gogol: Triple X!
Sir Frederick Gray, Minister of Defence: Bond! What do you think you're doing?
James Bond: Keeping the British end up, sir.



Sista scenen: 4

En ganska förväntad sista scen. Bond och Anya hamnar i en räddningsflotte och börjar värma varandras kroppar. De tror att deras potentiellt omvälvande aktiviteter sker i det dolda men då lyfts flotten upp på ett krigsfartyg och M, Gogol och de övriga tittar in. Kul, men jag kände inte att scenen ringde sann.



Jakt i udda fordon
Lotusen har transformerat sig till en liten ubåt och Bond och Anya blir jagade av andra undervattensfarkoster.



Sammanfattning

Denna film skulle väl inte gått hem idag, men sedd med så neutrala ögon jag kan, det vill säga inte alls, måste jag säga att jag dras med i det storslagna äventyret. Jag har varit hård mot Roger Moore tidigare i detta projekt, men denna gång kan jag säga att han passar bra i rollen. Med en bättre skådespelerska i rollen som Triple-X hade denna film kunnat stå sig än bättre idag.

Totalsumma: 60
Betyg: 3/5


Trailer
Trailer (fan made)
Trailer (fan made)
Bond 77 theme

15 kommentarer:

  1. Håller med om att det här är en av Moores bästa, men inte DEN bästa (den kom senare).

    Prologen - Håller med, mycket bra. Inleder filmen på ett klockrent sätt.

    Bondlåten - Ja, nja, nej. Jag vet inte riktigt. Inte dålig, men saknar det rätta draget tycker jag.

    Bondskurkarna - Jaws är klockren. Storskurken är inte direkt minnesvärd, som jag minns det. Inga av de andra sticker ut lika mycket som Jaws, vilket inte är så konstigt.

    Bondbrudarna - Hmm, kan inte påstå att Bach är min favoritbrud, men dålig är hon inte heller. Ganska stabil som jag minns det.

    Ah, Lotusen är underbar i denna film. Även jag är uppväxt med denna, Moore och några av hans andra filmer. Lotusen under vattnet - kan det blir bättre?

    Många ser denna som en av de bästa i Bondserien, och det är den väl. Åtminstone på den övre halvan, det är det inget snack om iaf.

    Själv har jag gett The Spy Who Loved Me en stark trea/svag fyra. Läser i min text att detta var Roger Moores personliga Bondfavorit...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag läste just din revy och du sammanfattar på ett älskvärt sätt liknande åsikter som jag har. Mycket bra i vissa delar, men den når inte ända upp till toppen. Men den platsar helt klart på övre halvan. Mer säger jag inte nu för att inte förstöra spänningen inför min definitiva topplista i avslutningen av projektet.

      Och visst är Barbara Bach söt i vissa scener, men jag önskar lite mer personlighet eller en glimt i ögat för att jag ska falla för damerna. Jag tycker nog att Bach spelade rollen lite för stramt och allvarligt.

      Jaws ÄR klockren som skurk, men humorn runt den karaktären är lite off och gränsar till det farsartade och jag kanske föredrar lite allvarligare skurkar, om än lustiga, om du förstår vad jag menar? Ett exempel kan vara Hugo Drax.

      Summa summarum. Jag önskar värme och charm hos brudarna, och allvar med isande sarkasm hos skurkarna.

      Bra att du nämner och hyllar Ken Adam. Jag skriver inte om honom så mycket men jag håller med om hans briljans och att han var en av dem som definierade bondfilmen från 60- och 70-talen.

      Radera
  2. Jag känner igen mig en hel del i din revy.
    Denna film tog mig med storm i min ungdom och jag kan numera inte se TSWLM helt objektivt.
    Detta är den mest storslagna Bondfilm som gjort och mästerverket på denna del av Bond-era då allt skulle vara stort och maffigt.
    Som jag skriver nedan innehåller denna film dessutom flera ikoner som satte standarden för alla Bondfilmer framöver.

    Denna och FYEO är Moores bästa Bondfilmer och (antagligen pga en stor portion nostalgi) brukar jag ranka TSWLM som en av de tre bästa Bondfilmerna.



    Prologen är en av de bästa i serien. Kanske tom den bästa och antagligen den mest minnesvärda.


    Jag är inte jättemycket för huvudlåten, men däremot det instrumentala huvudtemat ("Bond 77") är fantastisk.
    Detta är förresten den första titelsekvens där en Bondskådis spelat in scener exklusivt för denna.


    Bach är ingen bra skådis, det är och har alltid varit en av nackdelarna med filmen.


    Jaws. Oh, Jaws!
    Han är en ikon. Han blev så populär att de ändrade slutet och lät honom överleva så han kunde dyka upp i nästa film.
    Sandor försvinner helt i hans skugga, men som du säger är han medelpunkten i en av de scener som jag nuförtiden gillar bäst i denna film, hans död. Mörkt, brutalt, men ändå på ett lättsamt a la Moore.


    Bond återgår till brittiska bilar och Aston Martin Esprit gör sitt första uppdykande i Bondfilmerna.
    Ytterligare en ikon inom filmerna och den näst mest kända Bondbilen. Kanske tom den mest kända för oss som växte upp på 70/80-talet (och därför missade en del av tjusningen med DB-5:an).
    Förvandlingen till en undervattens...bil ger jag fortfarande härliga rysningar, men brukar alltid störa mig på främst två saker:
    1) Varför är Anya så förvånad under förvandlingen om hon stal ritningarna för två år sedan?
    2) Hur f*n kom fisken in i bilen? Så stora var inte hålen.
    Nåväl - allt för att det filmiska, antar jag...
    Sedan avslutas den scenen med "vinmannen" som även skulle dyka upp i de två nästföljande Bondfilmerna. Kul första gången.



    Filmen slutar med texten "James Bond will return in For Your Eyes Only", men så blev det ju inte.
    På grund av 'Star Wars' och 'Närkontakt av tredje graden's succéer samma år så ville Bondproducenterna rida på den vågen och nästa film blev istället en filmatisering av den enda boken som hade en koppling till rymden; 'Moonraker' (och den enda kopplingen är titeln - ingenting i handlingen har med rymden att göra).
    FYEO gjordes istället efter 'Moonraker'.


    Sedan har vi den viktiga frågan till Henke:
    Vad hette sängföretaget som ägde lastbilen med fjädrar??? ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Argh, jag kommer inte ihåg! Men så är jag kanske inte en bondfantast heller! :)

      Fisken i bilen är en kul detalj, det var det jag menade med torr brittisk humor i min revy. Hur tusan kom den in i bilen. Mycket kul.

      Jag har också lagt märke till den logiska kullerbyttan med Bach och att hon blev förvånad när bilen dök, men hon kunde kanske inte tänka sig hur det skulle kännas, även om hon läst manualen? Det kanske var en fysisk överraskning, inte kopplat till kunskap...?

      Radera
    2. Jo, det tolkningen av hennes reaktion är den jag försöker övertyga mig själv om. Sedan håller jag för öronen och säger "la-la-la-la"

      Radera
    3. Och btw; "Sarda Dream".
      Jag kommer nog aldrig glömma det så länge jag lever...

      Radera
    4. "la-la-la-la" LOL

      Rimlig reaktion! :)

      Radera
  3. Härligt med en så personligt film och revy! Men så olika det kan vara -- det här är en av Bond-filmerna som är nästintill helt blank för min del. Utom prologen då, eftersom man sett den i så många andra sammanhang. Och låten är, dare I say it, lite trist...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men du förstår vad jag menar, att vissa filmer kan inte ses utan det nostalgiska filtret som förvränger alla moderna tankar om filmen i fråga. Känns både underbart och begränsande, men mest underbart. Som en liten tidsresa... Jag kan se den lilla Henke sitta bredvid mig där i soffan.

      Har du någon film som uppfyller det kriteriet?

      Radera
    2. Jag förstår vad du är ute efter, men alla mina nostalgifilmer är ju objektivt bra ;)

      Nädå, finns en hel hög: Disneys The Rescuers, Flatliners, The Lost Boys, Karate Kid...

      Radera
  4. Ahhh...kronjuvelen Rogga-samlingen!
    Har han någonsin varit bättre än i denna?
    Marvin Hamlisch sköna sköna plingplongande-musik gör underverk till biljakterna!

    Förtjänar sin tipptopp-placering bland Bondfilmerna! :-)

    Dessutom är jag med dig på nostalgivinkeln!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Johodå, kronjuvelen, just det. Top-2 är den ju i alla fall. Jag har ju en kvar med Roggan! Min absoluta favvis från när jag var smäcker.

      Nostalgi och 70-talsmusik, kan det bli bättre? Knappast, om inte himlen faller ner på en eller liknande...

      Radera
  5. Bra film men inte alls så bra som jag mindes den när jag såg om den till mitt Bondtema. Moore är lite väl tröttsam i sitt tjat att få B.B i säng. B.B är inte någon av de mer minnesvärda Bondbrudarna och jag har alltid haft lite svårt för Jaws. Resten är bra med filmen Sandor, Stromberg, prologen, lotusen m.m En av Moores bättre.

    http://filmitch.wordpress.com/2012/12/24/manadens-musikspecial-depeche-mode-god-jul/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med dig. Älskade spion är inte lika bra som dess rykte kanske gör gällande, och den är sannerligen inte så bra som jag kom ihåg den, men så var det också den första barnförbjudna filmen jag såg så nostalgifaktorn är där och spökar...

      Men allt som allt håller jag med dig i allt du säger (BB, Jaws etc)

      Måste blivit vajsing med din länk. Här är länken till din revy:
      http://filmitch.wordpress.com/2011/03/01/bondtema-the-spy-who-loved-me-1977-storbr/

      Radera
    2. Oj tack för rättning :)

      Radera