Djúpið (2012)

Betamax ÄR bättre än VHS.

Kan det vara så att isländsk film är på väg framåt igen? Det var länge sedan korpen flyger, men nu har jag sett tre bra filmer från Island de senaste åren. Först var det thrillern Reykjavik - Rotterdam, som blev så uppmärksammad att Hollywood gjorde en re-make på den med Mark Wahlberg i huvudrollen. Sedan var det Black's game, en av de största överraskningarna på filmfestivalen i vintras. Och nu var det filmen Djupet som jag och Fiffi såg tillsammans i fredags.

Djupet är en återgivning av en verklig händelse från tidigt 80-tal. Filmen berättar historien om en trålare med sex besättningsmän som kapsejsade utanför en enslig ö i Atlanten mitt i vintern. Det var minusgrader utomhus och vattnet höll den ljuvliga temperaturen om +5 grader. I sådana förhållanden överlever normalt sett ingen människa utan hjälp av överlevnadsdräkter och livflottar. Eller?

Filmens, och den verkliga händelsens, hjälte är Gulli en 30-årig fiskare med rejäl trivselvikt. Hans historia är av det mer sällsamma slaget. Filmen påminner en hel del om The perfect storm om man tar bort den glassiga Hollywood-lacken. Skillnaden mellan Wolfgang Petersens stormfilm och islänningen Baltasar Kormákurs havsfilm ligger i hur otroligt väl Kormákur målar upp människorna och miljön i sin film. I Djupet besöker vi ett tidigt 80-tal med en sådan detaljrikedom att jag tappar hakan. Man både fryser och ryser då man ser denna film. Det ser kallt ut på bilderna och minnet om ett svunnet 80-tal ger en gåshud. Det är som en tidsmaskin.

Befolkningen på Hemön lever ett hårt liv, det är bistra män som beger sig ut på fiskebåten den kalla marsmorgonen 1984. Men de är också bakfulla från gårdagens festande. De är hungriga på frukosten med ägg och bacon, de kivas om vilken film de ska se på videon (Hajen!) och de är goda pappor till sina barn därhemma. Invånarna på Hemön behandlas inte nedvärderande i filmen. De må ha hårda jobb men de betyder inte att de inte har drömmar eller inre liv som kan vara hur briljanta som helst. Det är vanligt fölk.

Filmen handlar om ett mirakel, om hur en man kunde överleva mot alla odds. Men också om tiden därefter. Hur han behandlas och hur han söker efter svaren. Varför överlevde jag men inte min kompis? Hur han möter de dödas familjer. Skådespelarna i filmen är riktigt bra och de spelar sina karaktärer med full respekt. Jag förstår inte isländska så det är svårt att säga, men det känns som att replikerna är naturliga och bra levererade. Inte teateruppläsning av replikerna som i svensk film av idag alltså.

Sörjer denna film de drunknade, eller firar den den överlevande? Ja. Jag ger Djupet tre stormfåglar av fem möjliga. Väl värd att se. Gå och se den!

Betyg: 3/5

Jag såg inte filmen ensam. Fiffi satt och huttrade bredvid mig. Vad hon skriver om filmen hittar du här.