Don Lockwood: Cosmo, call me a cab.
Cosmo Brown: OK, you're a cab.
Hur tror ni att en revy av Singin' in the rain skulle starta? Mat!
Film är som mat ibland. Det finns maträtter som är jättespännande att äta, men bara lite då och då, inte allt för ofta. Jag tänker kanske på kalvlever! Det finns film som är likadan. Jag tänker definitivt på musikaler. Visst, kul och festligt när det visas, men inte ett val jag skulle göra allt för ofta om jag fick råda, och det får jag ju!
Singin' in the rain är alltså en musikal och som sådan en udda fågel i mitt filmiska skafferi. Den är dock en Klassiker, med ett stort K, och den handlar om filmbranschen just när stumfilmens storhetstid började ta slut och "the talkies" tog över. Jag borstade tänderna och tog mod till mig att se denna film inför det senaste temat vi körde med Filmspanarna.
Och vilken sensation! Jag älskade verkligen filmen med hull och hår. Jag satt och njöt filmen igenom, med ett stort fånigt leende över hela ansiktet. Filmens lekfullhet och genomgoda snällhet fick mig på fall. Och dessutom hade jag mycket mer nöje av dansscenerna än vad jag trodde jag skulle ha. Den mest kända scenen, den med Gene Kelly sjungandes och dansandes genom regnet var faktiskt filmens kanske tråkigaste scen. Gene Kelly var filmens andra stora överraskning. Tala om star power, vilken karisma och vilket leende.
I filmen finns en "ond" kvinnlig kollega till Don, men hon är inte så farlig. Däremot älskade jag att Don och Cosmo var vänner och förblev så. Det hade varit så typiskt om det blandats in svek och avundsjuka mellan de två vännerna, men de gick inte i den fällan. För oss är ju denna film en gammal film, men jag blev förvånad över vilken modern syn på skvallerpressen, filmbranschen, kända människor och deras fans filmen har. Det är som att de blinkar och driver med hur mossigt det var på 30-talet. Filmen är ju inspelad på det "moderna" 50-talet. Och det lustiga är att mycket är lika än idag. The sound barrier.
En favoritscen är Good morning med alla tre. Vilken lycklig scen. Pappa Sigurd sjöng också denna låt om morgonen när vi åkte skidor som små. En annan är Make 'em laugh där Donald O'Connor som Cosmo är suverän. Samt scenen hos talpedagogen, Moses supposes. Som en extra bonus fick jag en liten stöt i kroppen när jag hördes Miss Lamonts talpedagog säga "No, no, Miss Lamont, round tones, round tones". Lyckorus.
Detta är en film som jag definitivt kommer se om igen.
Jag ger Singin' in the rain fyra steppande charmörer av fem.
Betyg: 4/5
