A Life In Music - 1968

1968 var ett händelserikt år som collaget ovan visar. The summer of love utbyttes mot Vietnam-protester, Pragvåren, mordet på Martin Luther King Jr och den första Big Mac:en såldes för 49 cents.

Det går tydligen rykten om att min kompis Frans inte existerar. Att Frasse bara är en låtsaskompis, en Nils Karlsson pyssling, en Karlsson på taket, en Mållgan, en Hobbe. Om nu Frasse mot förmodan skulle finnas i den riktiga världen så är jag säker på att han skulle gillat Jimi Hendrix. Och att han (eller är det en hon?) skulle nog fötts i nådens år 1968. Detta år kom också tredje plattan från The Jimi Hendrix Experience ut. Och vilken experience sedan! Namnet på LP'n är Electric Ladyland. Och skivans kändaste låt, som till och med guden brukar spela live på sina konserter, är All along the watchtower.

Samma år släppte en liten okänd orkester i Liverpool ett dubbelalbum med ett helt vitt omslag. Jag tycker nog att The White Album är Beatles bästa skiva. Höjdpunkterna är många och hur ska jag kunna välja en låt? Rocky Raccoon, Happiness is a warm gun, I will, Julia, Dear Prudence, Yer Blues... Jag har dock några speciellt personliga minnen som kan leda mig rätt. I april våren år 2000 befann jag mig på en karaokee-bar på Gibraltar för att fira att vi seglat över Atlanten. Det var samma dag som min syster Hanna födde sitt första barn, mitt första systerbarn. Det var en liten David som kom ut och till hans ära drog jag av av Birthday på baren, jag sjöng för fulla lungor ute bland folk. Orimligt, jag vet! Det var sannerligen en premiär att minnas, speciellt för syrran men också för mig. Ett annat starkt minne är från de livliga åren på åttiotalet då en och annan fest gick av stapeln i brorsans källare på Alströmersgatan i Skövde. I've got blisters on my fingers. Helter Skelter gick varm på skivspelaren. Men gott folk, till slut valde jag helt enkelt den bästa låten. George med sin makalösa While my guitar gently weeps.

I och med att det är 1968 som ska celebreras i denna post finner jag det passande att ta med ett band som jag normalt sett har lite svårt med. Men då de har gjort så många låtar vore det ju konstigt om inte några skulle falla mig på läppen. Så är det med denna rockdängare. Jag ger er The Rolling Stones med Sympathy for the devil.

Vad tycker du, har jag träffat rätt med mina låtval? Skriv av dig i kommentarsfältet!

På fredag fortsätter jag med 1969 och då ska ni få möta guden för första gången. Ha de!