A Life In Music - 1978

1978 kom en liten, liten musikal ut på film. Grease gjorde John Travolta till stor stjärna. You're the one that I want har sjungits på både en och annan möhippa och svensexa, eller hur Pillan och Mattias? Vi har videobevis! John Travolta och Olivia Newton-John blev älskade för att de var snygga, kunde sjunga och för att de dansade så häftigt.

Men varför älskar man en artist? Vad är det jag uppskattar hos en artist? Det jag vill komma till är Varför älskar jag Kate Bush? Musiken, texterna eller personligheten? I Kates fall är det musiken och personligheten. Hon är egensinnig och speciell, kvalitéter som jag alltid sätter högt. Hon har en stil och personlighet som inte har matchats tills en viss ung svenska äntrade scenen för några år sedan. Kate Bush blev upptäckt av ingen mindre än Pink Floyds gitarrist och sångare David Gilmour. Hon har inte släppt så många skivor, men hon har inspirerat och influerat en hel generation av unga kvinnliga artister. Kudos. Första skivan heter The kick inside och den innehåller Wuthering heights.

Ååhhh vilket härligt trummlir. Stewart Copeland måste vara världens bästa trummis! Sting var kändisen och den som lade ner kvinnor i sängen, men det är Stewarts spel som förhäxar mig. The Police hade en kort men mycket intensiv och fullständigt lysande karriär som resulterade i fem studioalbum. Detta är ett av de band jag väljer då jag ska köra bil långt. Jag kan inte få nog av Copelands komplexa jazzinfluerade trummande. Put on the red light! Vilka låtar ska jag hylla? Ösiga Next to you eller den lite lugnare So lonely? Eller har jag redan hyllat skivans bästa låt?

Om The Police är symboliserade av ett gudabenådat trummande i min hjärna, är Dire Straits i mitt huvud lika med ett varmt och runt gitarrsound. Gitarristen heter Mark Knopfler och han är bättre på gitarren än på sången. Han gör egna låtar också. Dire Straits självbetitlade debutalbum är en bra och jämn platta. Den har dock en låt som sticker ut, den låt som är något av Dire Straits signaturmelodi... Sultans of swing.

Trots tre stolta premiärer i Henkes musikaliska resa måste jag också ta med Ugglas Vittring i detta inlägg. Det är makalöst vad Uggla har ändra stil under karriären. Eller hur? Det var väl efter femte skivan som han började fokusera mer på allsångsvänligt trallande och underfundiga texter. Nu för tiden verkar han inte bry sig om musiken alls, bara "kuliga" texter. Men på Vittring från 1978 gjorde Uggla fortfarande "riktiga" låtar. En personlig favorit har alltid varit Nugen. En liten lektion i hur spelet mellan pojke och flicka kan gå till. Den som är mest nugen är den som blir dumpad. Men annars är ju givetvis titellåten den mest kända låten: Vittring.

Nästa gång avslutar vi 70-talet med ett sprudlande extralångt inlägg. Det finns mycket att avhandla från 1979. Ha de!