Avalon (2011)

Har du städat?

Jag och min gamle filmkompis Johan gick och såg den svenska filmen Avalon häromveckan. Det var Johan som var mest sugen på att se filmen då den fått bra kritik (högsta betyg i DN?), samt vunnit pris på filmfestivalen i Toronto. Själv är jag numera ganska skeptiskt inställd till svenska filmer, men det är alltid välkommet med positiva överraskningar.

Efter filmen var slut, när Johan och jag gick ut ur salongen hade vi båda lite lätt förvildade ansiktsuttryck. Vad var detta? Såg det ut som att Johan tänkte. Jag var villrådig själv. Eftersom annorlunda per definition är intressant och experimentlusta alltid är väl värt att hyllas måste Avalon lyftas fram. Filmen var bra men minst sagt lite annorlunda. På den efterföljande fikastunden förstod jag att Johan uppfattat filmen annorlunda än jag och vice versa.

Johannes Brost spelar huvudrollen som Janne, en avdankad festfixare och stekare som med snabba steg närmar sig pensionsåldern. Janne, hans syster Jackie (Leonore Ekstrand) och kompisen Klas (Peter Carlberg) är nere i Båstad för att starta upp en nygammal nattklubb. All tre primära skådespelare gör ett riktigt bra jobb. Handlingen är dock väldigt grumlig. Jag lyfte förvånat på ena ögonbrynet när Johan berättade för mig att Janne och Jackie var syskon. Det hade jag lyckats missa helt. Relationen mellan Janne och Klas var också mycket underligt beskriven. I början av filmen verkade de endast vara flyktiga affärsbekanta, men under resten av filmen verkade det som att de var bästa vänner. Någon form av monetär skuld omnämndes i alla fall flera gånger under filmens gång, och de olika parterna runt nattklubben verkade försöka blåsa varandra under filmens gång.

Avalons egentliga handling är dock inte nattklubben och eventuella ekonomiska oegentligheter. Tidigt i filmen sker en olycka vilket ställer saker på sin spets. Filmen är en studie i skuld, förlorade drömmar, vanmakt, åldrande och moral. Johannes Brost gör ett starkt porträtt av en man som kämpar med många av dessa känslor. Ibland tror man att han kommer ta livet av sig, ibland tror man att han tagit livet av någon annan. Alla filmens huvudpersoner är på många sätt svaga och äckliga människor utan moral som lever i sina egna nostalgiska minnen från en "bättre" tid, en vulgär tid. Inget visas i klartext och det är nog meningen med filmen. Mycket är höjt in dunkel, det enda som är helt säkert är dekadensen.

Filmen är mycket vacker, den har ett vackert och stilrent foto. Det är inte ett glassigt Båstad man får se utan en mer karg blå svensk sommar. Filmens bästa scen är när Janne jagad av sina inre demoner flyr ner till nattklubbens källare och ensam dansar till Roxy Music's Avalon. Det var en riktigt, riktigt bra Johannes Brost och filmscen.

Jag gillar normalt sett filmer med öppna slut. Jag gillar normalt sett filmer där man måste tänka till och lista ut vad som egentligen hände i filmen. Vad jag inte gillar är när filmmakarna har konstiga handlingar med öppet slut bara för att. När det inte finns en "smart" idé bakom galenskapen så att säga.

Var på skalan står Avalon? Det är svårt att säga. Både jag och Johan gillade filmen ganska mycket och vi skulle nog båda kunna rekommendera den med rent samvete. Men är filmen värd ett högsta betyg och vinster på festivaler? Svårt att säga, men antagligen nej.

Jag blev positivt överraskad av Avalon, den var helt klart intressant, och trots, eller på grund av, att jag inte är klar med efterbehandlingen av filmen ger jag den i denna stund tre baltiska offer av fem möjliga.

Betyg: 3/5