Nobody's perfect. There was never a perfect person around. You just have half-angel and half-devil in you.
Ibland får jag frågan vilken typ av film jag gillar. Det är en svår fråga och att ge den ett värdigt svar är ett stort ansvar. Jag gillar drama, komedier, sci-fi, action... börjar jag tafatt, frustrerat. Det duger inte som svar, det är för grunt. Sedan säger jag att jag inte gillar vissa typer av skräckfilm, ty jag kan inte sova efter jag har sett dem. Men att beskriva vad jag gillar genom att säga vad jag inte gillar är ännu svagare. Men nu, efter att ha sett en och annan film genom åren kan jag nu börja formulera vilken typ av film som jag tycker om, film som jag blir glad av.
Jag vill se unika filmer, filmer som utmanar åskådaren, där regissör, producent eller manusförfattare har vågat ta chansen och provat på något nytt. Jag vill dras med in i en värld, fantastisk eller vår egen, och i den världen bli bedårad av historien eller karaktärerna. Jag vill känna något starkt, känna förväntning, bli förundrad, ibland förtvivlad, men framför allt bli förvånad.
"Days of Heaven" är konst. Det kom som en total överraskning då jag blev som förhäxad. Filmen skulle kunna jämföras med en otroligt vacker och komplex målning. Eller varför inte en dikt som talar direkt till dig, eller ett stycke musik som du kan drömma dig bort med.
Tematiskt påminner den om Malick's första film "Badlands", men "Days of Heaven" är mer poetisk och ett visuellt mästerverk. Filmen utspelas i norra Texas och året är 1916. Vi får följa den unge hetlevrade Bill (Richard Gere), hans filckvän Abby (Brooke Adams) och hans yngre syster Linda (Linda Manz). De lämnar Chicago för att finna jobb på någon av de stora gårdarna i Texas. Av någon anledning låtsas de att de alla tre är syskon. Väl framme i Texas får de jobb på en gård som ägs av en stilig ungkarl med en hemlighet, spelad av Sam Shepard.
Linda är vår ledsagerska genom filmen. Hennes voice over berättar om och sammanfattar vad som händer i filmen. Det är den unga flickans subjektiva vy över vad som händer, men utan dramatik och utan retoriska finesser. Hon bara pratar planlöst som det verkar. Otroligt annorlunda grepp från Malick. Det bidrar till den meditativa känslan jag fick när jag såg filmen. Nästan sövande trots att jag var klarvaken hela tiden.
Jag älskade det faktum att ingen av karaktärerna är god eller ond i denna film. De är bara människor med sina styrkor och svagheter. De när förhoppningar och drömmar om ett bättre liv. Hela filmen andas humanism, något som man sällan ser i filmer nu för tiden, då allt ska vara så skruvat som möjligt.
Jag kan varmt rekommendera denna film till er som vill se något annorlunda. Ni måste se filmen i lugn och ro och gärna på en stor skärm. Men om ni ger den en chans kommer ni bli mångfalt belönade.
Jag ger "Days of Heaven" fem vetekorn av fem möjliga.
Betyg: 5/5
Vad skoj att du gillar den så mycket! Jag har inte sett den, men har tänkt att göra det innan Tree of Life och det här är precis vad jag behövde för att göra verklighet av den tanken.
SvaraRaderaHärligt! Jag ser fram emot din revy!
SvaraRaderaHm undrar om jag inte såg denna på bio när det begav sig. Troligtvis var jag alldeles för ung då jag tyckte den var ap-trist. Idag skulle jag nog tycka annorlunda men jag har blivit aningen skrämd av Malick efter thr Thin Red Line. Intressant att du tar upp till diskussion om vilka filmer man tycker är bra. jag skulle nog svara: Filmer som berör mig. Mao allt från skräck till komedi. Filmer som utmanar kan vara vanskligt. Om man inte är på humör blir det pannkaka och filmer av det slaget kan ha en tendens att bli prentiösa. Men å andra sidan var det en utmaning att se Pirates nr 4 ;)
SvaraRaderafilmitch: självklart ligger viljan att bli berörd högst upp på listan vad man vill bli av film. Jag är inne på det spåret när jag skriver att jag "vill känna något starkt", men du uttryckte det bättre...
SvaraRaderaAtt bli berörd, att känna, är inte det något de allra flesta är ute efter när det gäller kulturupplevelser (böcker, film, teater, musik, osv)? Något bortom den där "Jaha"-känslan som man ju lika gärna kan vara utan. För min del kan jag dock njuta lika mycket av en Hollywoodblockbuster som en mer ambitiös indierulle. Poängen är att jag njuter av dem ;)
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaDu glömde nämna musiken som är fantastiskt drömsk och vacker. Inledningsmusiken är skriven av Camille Saint-Saëns. Stycket heter Akvariet och är från Djurens karneval från 1886. Min favoritkompositör Ennio Morricone bygger vidare på detta tema och använder denna musik främst för att skildra livet och arbetet på sädesfälten. Hans versioner av Camille Saint-Saëns enastående tema är orkestrerade med flöjt, oboe och stråkar och smälter bättre in i miljön än vad Akvariet hade gjort i sin ursprungliga version. "Originalet" spelas under förtexterna och ett par gånger till under filmen. Morricone tillför sedan ytterligare två ljuvliga, vemodiga teman som mer fokuserar på det känslomässiga dramat. Jag hade filmen inspelad på video på 90-talet och såg nästan sönder bandet. Bilderna är magiska och musiken likaså.
Välkommen Mathias. Du har helt rätt, musiken är otroligt bra och viktig för filmen. Jag missade att få med det i revyn. Tack för att du la till den viktiga detaljen! :-)
SvaraRaderaIngen orsak Henke! Tack för en bra recension!
SvaraRaderaJag gillade också Days of Heaven och det är nog den Malick-film jag gillat mest. Fotot är magnifikt.
SvaraRaderaMovies - Noir: men bara 3,5 i betyg?? Obegripligt! ;-)
SvaraRadera