onsdag 16 april 2014

The Quiet Roar (2014)



Filmspanarträffarna, dessa sköna möten då vi tillsammans ser film på eftermiddagen och sedan strövar i egenvald takt till favorithaket för en bit mat och några bägare mjöd. Det är det sociala som är det viktiga, inte själva filmen i sig. Vi har infört ett roterande schema där var och en får chansen att välja film. En del tar det ansvaret seriöst, en del väljer bara på måfå som det verkar. En del väljer storfilmer som folk vill läsa och skriva om, en del väljer obskyra filmer som "ingen" hört talas om. Jag välkomnar en blandning av film som vi tar oss an. Det hade inte varit kul att bara se filmer lik första filmen Safe house, en generisk actionthriller.

Men samtidigt är det inte så vanligt att jag personligen kommer iväg på "riktig" bio nu för tiden. Jag ser allt som oftast film och serier hemma i filmrummet. Därför är min privata önskan att vi borde allt som oftast välja "stora" filmer som gör sig bäst på stor duk. Jag vill också att vi som filmbloggarkollektiv ska välja filmer som många läsare är intresserade av. De smala och "creddiga" filmerna kan vi gärna skriva om i sampostningar eller projekt som Decennier eller liknande.

Att vi, Filmspanarna, skulle vara någon slags "uppfostringsklubb" vänder jag mig det kraftigaste emot. Vi ska spegla de filmer vi gillar, inte ett smalt udda perspektiv av filmer som vi normalt sett inte skulle valt att se.

I helgen hade Joel valt film. Han annonserade sitt val med utropet "Prettovecka med Filmspanarna!". Here we go again... tänkte jag. Jag hade ju mycket hellre sett någon av de större filmerna som går på bio just nu. Som sagt, jag går ju inte så ofta på bio. Senaste filmen jag såg utanför filmspanaraktiviteter var i februari och då sågs American hustle. De trogna läsarna av denna blogg vet hur det gick.

Denna månad var jag extremt nära att skippa den gemensamma filmen och se någon av de filmer jag var mer sugen på... Men Fiffi bannade mig för att vara trångsynt och jag ville inte göra Joel besviken. Jag valde att se denna svenska film för att inte skapa sneda blickar i gruppen. Jag knöt handen i fickan helt enkelt. Man vet ju aldrig, det kunde bli detta årets Hotell som Fiffi sa. Yeah, right...


The quiet roar heter filmen. Pretentiöst bullshit är vad den är. Filmen hämmas av tydliga tecken till efterapning av Ingmar Bergmans mest dystra och obegripliga dramer. Va fan, har inte den karln förstört tillräckligt mycket redan?

Men detta är trots allt inte en film som är så dålig att man blir förbannad. Den var snyggt filmad och i stora partier väldigt stämningsfull. Nej, den var bara totalt meningslös. Nu kommer den säkert hyllas av en massa finkritiker som vill vara smartare än vad de är. De kommer hylla den för dess djup och dess själasökande huvudperson. Existentiellt dravel som utlovar ett djup som inte finns där. Jag sökte efter någon djupare mening i filmen men under ytan fanns intet.

Jag hade svårt att känna en uns av engagemang av historien eller personerna. Jag föll in i ett dvalliknande tillstånd där min upplevelse av filmen närmast kan beskrivas med dess innehåll. Planlösa obegripliga scener, den ena efter den andra. Vackra men regntunga och dystra norska berg. En gammal tant som stirrar. En vacker ung kvinna som av någon oförklarad anledning hatar sig själv, sin man och sina två söner. Hon är olycklig! Det är det enda vi får veta. Varför? Skit samma. Vad har karaktären för drivkrafter? Vad lär hon sig, hur utvecklas hon? Allt oförklarat. Det är inte lätt att göra djupa filmer som ger åskådarna något att fundera på. Och att bara göra en obegriplig film och sedan paketera den som ett djupt existentiellt drama är lurendrejeri. Detta skriker likt ett "loud roar": pretto, PRETTO, PRETTO!

Följande saker tänker jag då jag tänker tillbaka på filmen... Den unga kvinnan var söt och hon hade en lustig frisyr. Varför pratade de om att terapin skulle leda henne till olika rum och sedan visade de bara ett rum? Filmen gav mig vibbar av både 70-tal och 2010-tal, men varför ledde denna mix ingenstans? Vad var meningen med det anakronistiska greppet? Varför ta med sådan saker i sitt bildspråk utan att ge det mening? Vad tusan tänker finansiärerna av denna film? Blåsta? Varför började en lampa brinna, och varför följdes den scenen inte upp? Är apelsin gott? Var det dova ljudet som lät som en häftig brand ett "quiet roar"? Var den unga kvinnans oförmåga till kommunikation ett "quiet roar"? Kan man bli mer pretto än de som gjort denna film? Spelade båda sönerna av pojkar eller var den ena en flicka? Flera av spanarna imponerades av ljudmixen och den var bra. Att filmen barmhärtigt nog bara var 75 minuter. Var var rosamarkeringen när man behövde den...?

The quiet roar kan säkert gå hem hos den rödvinspimplande kultureliten i Stockholms innerstad. Låt dem ha den och för dem kommer denna film säkert funka. Jag hade hellre sett något mer popkulturellt istället. Då hade jag kunnat vänta med att välja att inte se denna film tills den kommer på SVT någon tisdagskväll i höst...

Jag ger The quiet roar två prettofilmer av fem möjliga.

Betyg: 2/5 




Jag misstänker att det kan bli ganska varierande betyg på denna film från mina bolggande vänner. Vilka är tystlåtna och vilka vrålar ut sina åsikter?
Fiffi
Sofia
Jojje
Markus och Erik (podd)
Johan eller Carl eller båda
Jimmy


16 kommentarer:

  1. Nu ska vi se. Jag har läst din text ett par gånger nu och jag tycker den andas en svag etta. Så...en tvåa? Vad var det som gjorde att filmen klarade sig från motorsågen betygsmässigt för dig, en tvåa är ju ett helt okej betyg på din skala? Jag får inte riktigt ihop det. Du känns så.....snäll ;)



    SvaraRadera
    Svar
    1. Att jag skulle ha högsta betyg bland oss var en överraskning! Iofs har de som var mest positiva till filmen inte skrivit någon revy alternativt ej betygsatt den (Carl).

      Jag har kanske missuppfattat min egen betygskala! Jag får fråga mig vad jag menar egentligen... :-)

      Jag citerar mig själv från texten ovan: "Men detta är trots allt inte en film som är så dålig att man blir förbannad." Jag tyckte att den hade vackra miljöer (bergen), en vacker kvinna i huvudrollen (Joni) och ett ganska coolt hus. Allt det gjorde att jag inte tyckte att filmen var "värd" en etta. För betyget "etta" måste jag bli lite mer förbannad över filmen... :-D

      Radera
    2. Ahaaa, förbannad, det var det som saknades. Tack för förklaringen :D Att du skulle ge filmen näst högst betyg av oss alla är en riktig överraskning. En kul sådan tycker jag :)

      Carl har både skrivit om och betygssatt filmen. http://www.harduintesettden.se/recensioner/the-quiet-roar/.

      Radera
    3. Aha, han gav ju den 3,5! Jag läste hans text lite snabbt i morse, men jag la inte märke till betyget där uppe till höger... Tack för att du uppmärksammade mig på det...

      Radera
  2. Hahaha! Underbart skrivet! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. LOL. Tack!

      Du vet att jag gör allt för att underhålla! ;-)

      Radera
  3. Instämmer med Fiffi din recension känns inte som en tvåa. Personligen måste jag säga att blogginläggen om filmen visar att den var ett ok val. Själv hade jag dock hellre sentt en annan film i efterhand.

    Håller inte med att vi enbart ska fokusera blockbusters, jag gillar omväxlingen så länge det blandas friskt av olika filmer och inte blir långa streaks av samma typ i rad.

    SvaraRadera
    Svar
    1. LOL, ja mängden av ettor borde indikera att det var ett bra val!

      Det är kul att för en gång skull inte vara den som ger en film lägst betyg!

      Men var är ditt inlägg? Vore extra kul att få höra din analys av filmen då du valde den. Jag har för mig att du hade några intressanta synpunkter på filmen som kom fram under kvällens samtal...

      Vi är helt ense om att det är kul med omväxling. Bara det inte blir ensidigt i omväxlingens namn!

      Radera
  4. Omväxling förnöjer onekligen och det är trist om man fastnar i ett litet smalt träsk. Det här var dock en film som bör ses på bio och inte hemma på en liten tv. Dels för den storslagna upplevelsen och dels för att den nog är svår att se om man utsätts för distraktioner.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tur att man inte har en liten tv hemma då! :-)

      Med hjälp av Jojje kom jag iväg på Captain America: The winter soldier på "riktig" bio igår. Det var en film som bäst avnjutes på stor duk det... Och filmen var underhållande. Både jag och Johan sken som solar när vi gick ut. Vi var glada. Filmen kändes inte som ett läxförhör i diskbänksrealism!

      Men visst, omväxling förnöjer...

      Radera
    2. Jag tycker att de flesta Marvel-filmerna funkar lika bra i litet format. De är ju ett inneboende driv så man har inte samma behov av att omvälvas av upplevelsen och vara fullt fokuserad. Fast alla filmer är förstås bäst på bio.

      Eller kanske inte alla. Jag sköljde ned TQR med Irreversible och det är nog inte en film jag hade velat se i en biosalong.

      Radera
    3. LOL, skölja ner som i att avrunda med...? Irreversible har jag faktiskt inte sett. Men som volontär på Filmfestivalen körde jag stora delar av det årets jury en längre sträcka med bil direkt efter de just sett filmen. Jag fick en mycket underhållande "eftersläckningsdiskussion" till livs där i bilen. Jag kan berätta mer om det vid tillfälle...

      Jag fick frågan nyligen om jag hellre ser film på bion eller hemma i filmrummet (inga fönster, stor plasmaskärm, mycket bra ljud och två läderfåtöljer). Och så länge man är två ser jag hellre filmen hemma på blu-ray. Vissa få filmer ses helst på bio. Dels om det är 3D som adderar till filmen (som i Gravity) eftersom jag inte har 3D, dels om jag vill se filmen i en större grupp för gemenskapens skull. Men hemma slipper man ligistgäng, prassel, smaskande, långa personer rakt framför som döljer duken, hårda stolar (Park, Scandia osv), ont om benutrymme (Sture m fl) osv... "Film är bäst på... hemma" som det gamla talesättet säger... ;-)

      Radera
    4. Hans Wiklund? Du har skapat en biomiljö hemma, så det är ju det bästa av två världar. Själv jämför jag med en 40-tummare, ljudnivå som inte skall störa grannarna, fönster i två väderstreck och en soffa som är lika insutten som stolarna på Saga 1.

      Ser fram mot att höra den historien. Irreversible var lika jobbig att se som förväntat, och lika väl värd mödan. Besläktad med Moebius som visades på filmfestivalen i höstas.

      Radera
    5. Jag Hans Wiklund? Neej, min "cover" är genomskådad. Trodde skägget skulle vara tillräckligt förvillande! :-)

      Radera
  5. Jag vill nog hålla fast vid att en del av poängen med våra träffar är att få lite draghjälp till filmer som man annars inte skulle se på egen hand. Ibland slår det slint, ibland hittar man pärlor men det är ju det som är det roliga -- själva oförutsägbarheten.

    Och även jag blev lite förvånad över tvåan, men utifrån ditt förbannad-argument förstår jag hur du tänker. Hade du laborerat med halva betyg hade det kanske blivit 1,5? Å andra sidan kan man ju också tänka sig att en film som klarar av att frammana en sådan känsla skulle få ett högre betyg än detta beiga spektakel.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Allt handlar väl om balans antar jag. Kan bara svara för mig egen åsikt och jag tycker det är roligare när vi alla skriver om filmer som är av intresse för det stora flertalet, filmer som också vänner och bekanta har hört talas om och är intresserade av att läsa om.

      Angående mitt betyg så har jag kanske begått ett monumentalt misstag! Har "rangen" för min tvåa blivit så bred att varken jag själv eller mina läsare förstår betyget? Kanske så, kanske skulle jag givit The quiet roar en stark etta. Stark pga av dess vackra miljöer och sövande icke-innehåll...

      Nej, denna film ligger i bottenskrapet bland tvåorna. Tvåan är ett uppsamlingsbetyg för allt som inte är bra eller superdåligt.

      Radera