Chinatown (1974)

Either you bring the water to L.A. or you bring L.A. to the water.

"Chinatown" har allt för länge varit en blind punkt på min filmiska karta. Den har lockat och pockat på uppmärksamhet. Den anses vara en av Nya Hollywoods viktigaste filmer. En ung Roman Polanski som tidigare gjort dundersuccén "Rosemary's baby" (Det är en djävul i barnet!) hade gjort en modern "film noir", en del kallar det "neo noir".

Självklart kan inte en film med all denna historik och ett medelbetyg på imdb av 8.5/10 leva upp till mina förväntningar. Nej. Filmen är helt ok. Det finns mycket som är bra i den. Den har en ganska strulig intrig med flera vändningar, men även om manuset har höjts till skyarna är det inte det som jag gillar i första hand. Det som lyfter filmen är stämningen och karaktärerna.

Skådespelarna är intressanta. Jack Nicholson är Jack Nicholson är J. J. Gitts, förlåt Gittes. Han är med i nästan alla scener i hela filmen. Han byter kostym ofta, Frans. Han är bra, men jag är inte helt såld på honom. Det är något i hans spel som inte stämmer för mig.

Mästerregissören John Houston har en viktig biroll som Noah Cross. Han är lysande, otroligt maffig.

Sen har vi den otroligt viktiga rollen av Evelyn Mulwray. Hon spelas av Faye Dunaway och henne kan jag inte alls komma överens med. Jag finner mig störa mig på henne, och jag tar henne inte på allvar.

Konsekvensen blir för mig att filmen är intressant och de komplexa karaktärerna är intressanta, men skådespelarinsatserna håller inte. Jag antar att komplexa anti-hjältar och komplexa skurkar inte var så vanligt i slutet av 60-talet och början av 70-talet, men nu för tiden är vi filmnördar mer luttrade.

Vad slutar detta med då? Jo jag ger den mer än godkänt, men det är inte en klassiker i min bok. Den får tre torra somrar av fem möjliga.

'Course I'm respectable. I'm old. Politicians, ugly buildings, and whores all get respectable if they last long enough.

Betyg: 3/5

The West Wing - Season 3 (2001-2002)

Tredje säsongen behandlar fjärde året vid makten. I början är det mycket om presidentens MS, senare handlar det mest om upptrappning inför presidentvalet.

Säsongen är inte riktigt lika bra som de två första i början men den tar sig. Jag kanske är lite less på serien också? Fast jag kan ju inte sluta att titta så, knappast.

Många avsnitt är nu tämligen komplexa och de använder hopp i tiden en hel del, speciellt dubbelavsnittet Manchester. Mot slutet av säsongen sprängs det in lite mer humor, desto mer vi känner karaktärerna desto mer utrymme för humoristiska detaljer.

Slutavsnittet är lite för blödigt för mig, lite för melodramatiskt. Däremot gillade jag första avsnittet som var ett helt fristående avsnitt som spelades in efter 9/11. Ett specialavsnitt som behandlar terrorism.

Vinnare av säsongen var länge Josh's nya flickvän Amy. Hon är både läcker och skön, men hon tappade mycket i slutet. Istället står det mellan C. J. och Toby.

Det är ett svårt val, men Toby är säsongens vinnare! Visserligen är han en vresig överlägsen typ, men jag gillade honom mer och mer under säsong 3.

C. J. Cregg spelas ju av Allison Janney och hon är säsongens bästa skådespelare. Hon är riktigt bra här, i denna säsong där hon ofta har en huvudroll, inte minst i slutet. Det var på tiden att C. J. skulle få en romans, det var hon värd, men jag tycker ändå att det blev lite hafsigt, därav att hon inte vann säsongspriset.

Betyg: 4/5

Säsong 4 finner du här.

Out Of The Past (1947)

All women are wonders, because they reduce all men to the obvious.

Jag är inte speciellt insatt i genren "film noir". Jag vet att det oftast är en svart-vit, amerikansk polis- eller detektivfilm från 40-talet med tuffa fåordiga manliga hjältar som slåss mot både dåliga killar och lögnaktiga och intrigerande sköna "dames". Film noir = coola one liners?

"Out of the past" anses som en av de bästa film noir, och jag gav den en chans häromkvällen. En ung Robert Mitchum spelar hjälten, Kirk Douglas spelar boven och "femme fatale" spelas av Jane Greer (okänd förmåga för mig).

Filmen är inte direkt dålig, men den når inte upp till spänningsnivåer som befaller utrop som "olidligt" heller. Skådespelarinsatserna är habila, men jag finner mig inte medryckt.

Jag kommer endast ge filmen betyget godkänt, dvs en tvåa. Det är lite frustrerande att få ut så lite av en film som så många uppenbarligen tycker är väldigt bra. Jag undrar om jag missade något avgörande i filmen, eller om stämningen i filmen inte passade in just den kvällen. Jag får verkligen hoppas att andra film noir, som också höjts till skyarna, är bättre än denna film.

Självklart kan jag bara ge betyg efter min personliga upplevelse. Vad andra tycker är egentligen utan betydelse när det gäller betyget. Däremot har det betydelse i valet om filmen ska ses eller ej. Nu har jag sett den. "Out of the past" får två cigaretter av fem möjliga.

Kathie Moffat: I don't want to die.
Jeff Bailey: Neither do I, but if I have to, I'm going to die last.

Betyg: 2/5

Happiness (1998)

No... I'd jerk off instead.

Efter att ha hört intervjun med regissören Todd Solondz på podcasten Filmspotting blev jag sugen att se den omtalade "Happiness". Solonz senaste film "Living during war time" som snart kommer till Sverige är en fristående fortsättning till "Happiness". Nya skådespelare porträtterar karaktärerna från förra filmen.

Jag vet att jag sett en hel del simpla filmer denna sommar, men nu är tiden för barnmat över!

"Happiness" är en svart komedi, eller en bizarr drama, eller något däremellan. Jag och Plymen hade efter en längre sittning på trevlig café beslutat oss att ta oss an denna utmaning. Efter middag, take away från Howah och favoriten Scampi och grönskaer i röd curry, var det dags för filmtajm.

"Happiness" handlar om olyckliga, ensamma människor i utanförskap, trots att de på ytan är lyckliga, gifta samt framgångsrika. Handlingen kretsar kring tre vuxna systrar och deras familjer, liv och öden. De är alla på jakt efter lycka.

Det mest uppseendeväckande, och omtalade, är att pedofili behandlas på ett rättframt och brutalt sätt. Dylan Baker spelar familjefadern "Bill" som är sugen på unga pojkar och han är på jakt efter sonens kompisar. Det är svårt att känna sympati för karaktären, men han är samtidigt inte en klassisk ondskefull filmbov. "Bill" är uppenbarligen medveten om att det han gör är helt fel och han föraktar sig själv för sina handlingar. Samtidigt försöker han inte skylla från sig, och den totala ärligheten som han visar upp när allt rämnar är ovanlig att se. Dialogerna mellan "Bill" och hans son "Billy" är mycket starka, ömma och skrämmande samtidigt. Filmens klimax, om jag får använda det uttrycket, är då sonen Billy konfronterar sin far Bill angående pedofilianklagelserna mot fadern. Bill svarar ärligt på varje fråga. Det är en scen som är ganska otrolig. Dylan Baker gör ett fantastiskt jobb då han levererar en fasansfull dialog som om det vore äkta.

Vi får också se favoriten Philip Seymour Hoffman i en helt galen roll. Han spelar en ensam nördig granne till en vackra framgångsrika författarinnan. Han tjuvringer henne och skriker könsord. Hon känner sig misslyckad för att hon skriver dikter om våldtäkt trots att hon själv aldrig blivit våldtagen. Alla på jakt efter lycka.

Ok, detta är en tung film. Det är en typisk filmfestivalsfilm. Det är kul att ha sett den, och jag förstår att den blivit omtalad då den är jobbig att se. Den var bra, men det är inte en film som jag skulle välja att se om i första taget.

Jag ger den tre galna ryska invandrare av fem.

Betyg: 3/5

Trailer

New York, I Love You (2009)

Hey, go to Williamsburg.

Förra helgen, SoFo på Söder. Jag hade en mycket trevlig söndagseftermiddag. Jag och Vanessa träffades för en bit god mat och sedan en skön film på biografen Victoria på Götgatan. Vi såg "New york, I love you" från förra året. Den är uppbyggd på samma sätt som 2006 års "Paris, je t'aime" där ett tiotal separata korta kärlekshistorier vävs samman till en film. Den aktuella filmen utspelas som titeln antyder i New York.

Detta är inte en film med en stor övergripande handling. Här är det stämningen och bilderna från New York som är alltet. Stämningen och alla mer eller mindre styva skådespelarinsatser.

Jag satt förundrat nyfiken över vad nästa segment skulle ge, en färd uppåt, långsamt, eller skulle vi störta ut för ett stup. Man kan säga att detta är en episodfilm som är episodisk och fragmenterad.

There are also 127,000 method actresses in New York.

Mina favoriter var det unga paret på "high school prom", Ethan Hwake's författare som prövade en ny "pick-up line", James Caan som apotekare och Zoe the video artist. Även det gamla paret som gnabbades hela vägen ut till stranden på Coney Island var en härlig episod på något sätt. Shia LaBoeuf var mycket stark i en kort roll.

New York's not such a big place.

Egentligen var hela filmen bra, men den småputtrade mer än exploderade. Jag ger den tre kärleksförklaringar till New York av fem.

Betyg: 3/5

Sunshine (2007)

We're only stardust.

Jag missade "Sunshine" när den var ny. Den har dock legat på min "att se"-lista då jag hört både bra och dåliga revyer om den. När jag häromdan var sugen på en sci-fi-action-rulle blev det så dags.

Danny Boyle som regissör är omtyckt av många ("Trainspotting", "28 days later") men jag är ganska ljummen inför honom. Hans manusförfattare Alex Garland är jag dock väldigt intresserad av. Han skrev en av mina favoritböcker "The Beach". Jaja, jag vet att "The Beach" också finns som film och den var en mycket stor besvikelse. Damn you, Leo!

"Shunshine" börjar ganska bra. En liten besättning på ett rymdskepp på väg mot solen. Huvudpersonen Capa spelas av den där killen som spelar fågelskrämman i "Batman begins". För övrigt känner jag igen tjejen från "Adam". Det är svårt att sätta fingret på vad för slags film det är i början. Den är lite högtravande och pretentiös. Humor lyser med sin frånvaro. Den påminner i sitt anslag om klassikers som "Solaris" eller "2001". Tyvärr hörs ljud i rymden, det dova ljudet från motorerna och det roterande rymdskeppet stör den moderne sci-fi-fantasten.

En liten bit in i filmen börjar dock logiken att vittra och filmen saknar till slut all vett och reson. De uppenbara referenserna till flertalet religiösa teman blir övertydliga och filmen blir inte en stjärna, endast damm.

Tyvärr falnar "Sunshine" som så många lovande sci-fi-filmer ofta gör. Dag blir natt. Jag fann den dock intressant i början så den får väl två brinnande solar av fem.

Betyg: 2/5

Hancock (2008)

Good job!

Jag förstår inte vad som är meningen med denna film. Obegripligt dålig. Är det en renodlad komedi? Är det därför Hancock kör upp huvudet (!) på en snubbe i stjärten på en annan snubbe? Är det en action-komedi? Den innehåller en massa scener där Hancock gör sönder byggnader, gator och bilar samtidigt som han säger "coola" kommentarer. "You broke my glasses". Hahaha. Tråk!

Är det en drama eller romantisk film? I vissa scener verkar det som att det skulle vara synd om Hancock, då han känner sig övergiven och förlorad. Hans "soul mate" dör och återupplivas. Superman - hallå? Nä, "Kick-Ass" är mycket, mycket bättre i denna genre inom en genre.

The Frans har höjt "Hancock" till skyarna. Jag hoppas för hans skull att han druckit whiskey med Hancock innan han såg filmen. Detta är inte ett "good job". Jag såg den i förra veckan, då jag fått igång min HD TV-box och upptäckt till min förvåning att jag har alla filmkanaler under en kort intro-period. Så jag njöt av "Hancock" i HD, superbild och upphöjd detaljrikedom. För intet.

"Hancock" och Will Smith borde åkt ut till sin trailer i öknen och gömt sig istället för låta sig filmas. Fy skäms Hollywood. Etta.

Betyg: 1/5

The West Wing - Season 2 (2000-2001)

Säsong 2 gick lika fort som första säsongen, och serien håller lika hög klass. Den håller mig i ett järngrepp! Vi får följa presidenten och hans team av seniora rådgivare under andra och tredje åren vid makten. Karaktärerna fortsätter att utvecklas. Den smått irriterande Mandy försvann ur serien och in kom istället Ainsley Hayes (Emily Procter), en republikansk advokat som rekryteras av Leo pga hennes briljanta retorik.

Ainsley är säsongens vinnare. Hon är fantastiskt rolig och en fröjd att se närhelst hon är med. Och det är inte bara för att hon är "a blond Republican sex kitten". Trots att hon förpassats till ett rum nere i källaren gör hon det bästa av situationen! Och dansar i morgonrock när presidenten kommer på besök. Josh är fortfarande favorit men som tidigare vinnare är han utom tävlan.

Roligaste inslaget i säsongen, förutom Ainsley, är helt klart den brittiske Lord John Marbury. Ofantligt rolig!

Bästa avsnitt är "Noël", säsong 2 avsnitt 10. Det är helt Josh-centrerat och väldigt bra, dramatiskt mer än roligt.

Bästa scen i säsongen är den allra sista scenen då presidenten gör sig klar för och startar upp presskonferensen angående hans sjukdom. De använder Dire Straits låt "Brothers in arms" på ett sensationellt sätt. Den är som gjord för scenen då den startas ute i regent med åska och dunder i bakgrunden. Vad var det Gunde sa? Ståpäls!

Betyg: 5/5

Säsong 3 finner du här.

Predators (2010)

They can hear you. Smell you. They see you.

Jag och Mr. Magic var på bio i torsdags och såga "Predators". Paddy hade glatt förkunnat att den var bra, "lika bra" som den första "Predator". Det lät ju mycket lovande tänkte jag. Men sen började jag fundera på vad jag tyckte om den första "Predator? Året var 1987 och actionfilmer som "Flykten från NY", "The Road Warrior", "Terminator" och "Aliens" var crème de la crème... "Predator" var egentligen ganska dålig och jag var tämligen besviken när jag såg den. Förvirring.

Nu har jag ju inte sett om "Predator" sedan 80-talet. Jag minns att Arnold som vanligt var en behållning att skåda. Hans roliga brytning, alla repeterbara "on liners" och en hel del action. Storyn var inte den bästa och övriga skådespelare eller karaktärer var snabbt glömda. Vilka var med? Jag tror att Apollo Creed var där. Slutet var absurt då Arnold sprang snabbt, snabbt i skogen för att undkomma en atombomb (?).

Jaja, "Predators" är i alla fall en perfekt "popcorn"-film och det var kul att träffa Olof, käka lite och gå på bio. Filmen var ganska spännande bitvis, en del scener var ok, speciellt bra var scenen då japanen fajtades med en predator med sitt samurajsvärd. Samtidigt hade inte huvudpersonen samma tyngd som Arnold, handlingen var ungefär lika vek som i den första filmens och de "överraskningar" som filmen bjöd på var allt annat än överraskande.

Jag hade en god stund på bion. Filmen lämnar dock övrigt att önska och den får två aliens av fem.

Betyg: 2/5

You're ass is awesome!

The West Wing - Season 1 (1999-2000)

Fasen vad bra tv-serier är när det är som bäst. Efter sett klart Boston Legal - Season 1 kastade jag mig in det vita husets underbara värld. Detta trots att det pågår ett brinnande John Cusack-marathon på ett annat ställe i världen. När du väl har låtit serien börja skölja över dig som sommarens salta dyningar ute på vidderna går det inte att stoppa. Nu har jag redan kommit en bra bit in i säsong 2.

"The West Wing" är otroligt bra! Dialogen är av yppersta klass och karaktärerna är så genuina och genomtänkta att du efter ett kort tag känner dem så väl att du börjar förutse deras reaktioner eller svar på frågor. Samtidigt är inte serien allt för förutsägbar i de stora frågorna. Njutningen i serien är dock alla små detaljer som leder till relationers och karaktärers utveckling.

Avsnitten handlar ofta, men inte alltid, om en dag i storpolitiken. De brukar handla om tre parallella saker som adresserar tre områden. Dels följer vi personalens relationer på det personliga planet (vänskap, partnerskap, framgång och besvikelse delas). Dels får vi en säsongs-arc med teamets utveckling inom den politiska arenan. Detta är President Bartlets första år i Vita Huset och teamet är nybörjare och de startar i en tämligen svag position. De är alla briljanta, men erfarenhet går inte att skaffas via skola eller böcker. Till sist innehåller många avsnitt ett (mindre viktigt) "veckans problem". Det så kallade problemet är bara ett verktyg för att föra karaktärsutvecklingen framåt.

Jag la märke till två "tendenser" under säsongen. Det ena är att många avsnitt börjar med att något helt obegripligt diskuteras eller nämns. Jag är inte expert på de amerikanska lagarna eller den amerikanska administrationen, men det tror jag inte att speciellt många av seriens tittare är heller. De saker som är okända får nämligen allt som oftast en förklaring senare i avsnittet. Det är en intressant teknik, men den får inte användas för ofta. Den andra tendensen är intressant men för komplex för att beskrivas här.

Skådespeleriet är givetvis otroligt bra. Annars hade inget av det jag skrivit ovan kunnat gälla.

Första säsongens vinnare är Josh Lyman (Bradley Whitford). Josh är favoriten med bred marginal. Han är lite dryg och tycker bra om sig själv. Han är djäkligt rolig.

Mest irriterande karaktär måste ändå vara Mandy (Moira Kelly). Jag vet inte varför, gillar bara henne inte.

Bästa scen under säsongen är slutet av avsnitt 7 "The state dinner" när President Bartlet pratar med den unge sjömannen mitt under orkanen Sarah. Mycket bra.

Betyg: 5/5

Säsong 2 finner du här.