She Wore a Yellow Ribbon (1949)

I den andra filmen ur trilogin spelar John Wayne Captain Nathan Brittles vid det lilla fortet Fort Starke. Det är dagen före hans pensionering och han får i uppdrag av Major Allshard att ge sig ut på patrull. Han ska hantera en grupp Chayenne och Arapaho som brutit sig ut från reservatet och hotar att störa den bräckliga freden mellan de vita och indianerna. Brittles ska också eskortera majorens fru och dotter till en diligensstation i närheten så att de kan ta sig i säkerhet österut i landet. Väl framme vid stationen finner de den nedbränd och diligensen slagen i spillror. Nu är goda råd dyra!

Brittles måste arbeta övertid för att hantera situationen, han försöker förhandla med sin gamle vän Chief Pony That Walks men tiden för förhandlingar är förbi för indianerna.

Filmen är nog så bra men ändå som den lite svagare andra delen av en trilogi. Den förbleknar lätt i jämförelse med Fort Apache och Rio Grande. Den stora skillnaden är att birollerna vid sidan av John Wayne inte ger ett bestående intryck. Flera av de mindre kända skådespelarna från Fort Apache är med i denna film, förutom Shirley Temple eller Henry Fonda och det är ett stort avbräck. Här får vi ett underutvecklat triangeldrama mellan dottern och två yngre officerare som knappast fick hjärtat att rusa.

Filmens styrkor är den fantastiska naturen och miljön i Monument Valley samt en superstabil John Wayne. Men detta förblir dock en "minor Ford" vid närmare eftertanke.

Betyg: 2/5

Fort Apache (1948)

 

Colonel Owen Thursday: "What a country! Mule Creek! Dead Man's Squaw! Schmitz's Wells! Hangman's Flats! Hassayampa! End of the rainbow: Fort Apache"

Fort Apache från 1948 är den första filmen i John Fords Kavalleri-trilogi. John Wayne spelar huvudrollerna i alla tre filmerna men det är inte samma person han spelar, men samma typ av person kan man säga, en pragmatisk och kapabel officer i kavalleriet.

I Fort Apache spelar han Captain Kirby York som har tillfälligt befäl över ett litet fort ute på kanten av den civiliserade delen av western. De lugna dagarna får ett stopp när Lieutenant Colonel Owen Thursday anländer med sin dotter miss Philadelphia. Thursday som spelas av Henry Fonda tar över befälet av fortet. Dottern blir förtjust i en ung men fattig officer.

Col. Thursday gillar inte apacher och han söker ära i sin roll som officer i kavalleriet. Han pratar om Gen. Custer och verkar mycket sugen på att få dra sitt svärd och anfalla med trumpetarens fulla lungor som stöd. Cap. York å sin sida förstår apacherna, behandlar dem med respekt och har redan börjat förhandla med dem.

Filmens nerv kommer från de två officerarnas olika personligheter och den konflikt som uppstår dem emellan över hur de ska ta sig an apacherna som är på krigsstigen.

Col. Thursday har också konflikt med sin lite för unga dotter Philadelphia som vill bli uppvaktad av den stilige Second Lieutenant Michael Shannon "Mickey" O'Rourke. Philadelphia spelas av Shirley Temple och hon är något av en sensation för mig. Otroligt underhållande att beskåda. Jag kände till henne som en barnskådis men här är hon 19-20 år gammal, ett år före hon la sin skådespelarkarriär på hyllan och ägnade sig åt politik istället. Filmen är väl värd att tittas på enkom på grund av henne.

En nervig Henry Fonda som den egoistiske narcissisten Col. Thursday är också en fröjd att beskåda, speciellt i relation till den lugne och trygge John Wayne.

En bra western som blev än bättre under andra titten. Nästa titt kan den kanske bli uppjackad en nivå.

Betyg: 3,5/5

Lyssna på oss i Shinypodden då vi pratar om denna film, finns där poddar finns, eller här.

Shinypodden - Fort Apache

Åter till Monument Valley och en av John Fords second tier westerns, "Fort Apache" från 1948.

Errata: Monument Valley ligger i Utah och Arizona, sydväst om Colorado.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Nothing Compares (2022)

Nothing Compares är Kathryn Fergusons dokumentär från 2022 om Sinéad O'Connor som dök upp på SVT Play i våras. Den gick också på Filmfestivalen 2022.

Sinead gick sorgligt nog ur tiden alldeles för tidgit förra sommaren. Hon kommer kommas ihåg av människorna länge, länge, för hennes röst, hennes musik och hennes aktivism.

Dokumentären är ibland smärtsam att bevittna. Dokumentären som gjordes före hennes död beskriver hennes uppväxt med abusive parents och en horribel behandling av samhället när hon som femtonårig placerades i en uppforstringsanstalt som drevs av ett gäng galna nunnor. 

Filmen visar också hur slumpmässigt och bökigt det var för att få göra första skivan, en berättelse som jag tycker mig finna i var och varannan dokumentär om kända band eller artister. Alltid detta kaos och de berömda bananskalen...

1987 kom hennes första album i alla fall ut till slut - "The Lion And The Cobra". Wow, jag ryser när jag tänker på vilken sensation den var. Anders spelade den för oss i pojkrummen i Skövde och jag blev helt blown away. Sinéad! Rösten var guldet, men låtarna var också helt annorlunda än vad jag hade hört förr. 

Favoriterna "Jackie", "Jerusalem", "Never Get Old", "Troy", "Feel So Different" och framför allt "Drink Before The War" är fortfarande sagolik och unik musik. Jag har på senare dagar köpt en fin utgåva av debutalbumet på vinyl. Det är ett älskat inslag i biblioteket.

Intervjuer från sent i livet visar upp en sliten Sinéad. Jag väljer att komma ihåg henne från hennes första år i berömmelsens strålkastarljus. Framför allt saknar och sörjer jag den fina och osannolikt starka människan Sinéad. Hon levde ett allt för hårt liv under ett institutionaliserat förtryck, en skam för ett samhälle som har mage att kalla sig modernt.

Betyg: 5/5

Descent (2020)

Detta får bli veckan med uppsamling av några dokumentärer jag sett men inte skrivit om än. För två år sedan stötte jag på den fascinerande dokumentären Descent från 2020. Jag tror att jag såg den på Prime, men jag kan komma ihåg fel om det.

Filmen dokumenterar den världsberömda isdykaren Kiki Bosch. Hon fridyker i extrem miljö, de mest isande djupvatten hon kan hitta. Det är en fascinerande sport och svindlande på ett säreget vis. Sannerligen en fascinerande film.

Kiki beskriver mycket intimt om ett sexuellt överfall hon råkade ut som ung vuxen och hur hennes fridykning i ishaven hjälper henne att läka. Hon kallar det kalla isvattnet för "the pinnacle of mindfulness".

Filmen innehåller förutom intervjuer videos från hennes team när hon dyker på olika exotiska platser, till exempel utanför Island i sprickan mellan de Nordameriska och Europeiska tektoniska plattorna. Hon dyker också under isen vid Grönland och i Nya Zeelands Milford Sound.

Filmerna från dykningarna är helt enkelt fantastiska. Det är som att transporteras till en utomjordisk värld.

Jag gillar denna dokumentär skarpt. Dels som en underbar naturfilm, men också en intressant berättelse om att hela en söndrig själ. Det är överraskande nog smärtan från isande vatten som ger henne den läkande kraften. Detta med nyttan att bada i isvatten är intressant, något som också kommit upp i "Limitless with Chris Hemsworth", serien på National Geographics. Jag kan rekommendera både filmen och serien. Klart bra gejer detta.

Betyg: 4/5

My Darling Clementine (1946)

My Darling Clementine var en av de fyra filmer jag sett tidigare av Ford och jag kom ihåg den som helt ok, men ändå antagligen den svagaste av de fyra; Stagecoach, The Searchers och The Man Who Shot Liberty Valance de övriga.  

Nu efter poddningen har den stigit i min aktning. Jag har lärt mig att uppskatta dess poetiska värden. Första gången jag såg den var jag nog mest intresserad av handlingen och det kan tänkas att jag jämförde lite för mycket med Kurt Russels Tombstone från 1993. 

Clementine är en lite melakolisk och stillsam film och hur USA byggdes av män som bar sina pickadoler på höften. Det är en fin film som på ett mjukt sätt studerar stereotyper från "the Wild West" som den berömde revolvermannen, suputen, spelaren, den vackra välutbildade vita kvinnan, den mexikanska nattfjärilen med det eldiga temperamentet, de sluskiga skurkarna osv.

Tyvärr får vi aldrig ta del av Fords egen vision av filmen. Hans version klockade in på 2,5 timmar men osannolikt nog finns ingen kopia av den versionen kvar. Bioversionen är en av producenten Zanuck omarbetad och nedklippt film. Scener filmades om och en påträngande score lades på över poetiska scener. Det är riktigt irriterande att vi inte fick artistens verk. Jag har "Criterion Collection"-utgåvan på dvd och på andra skivan finns en alternativ version som är ca 8 minuter längre än bioversionen. Den är en version från mitt i processen som försörde originalet. Den ger inga definitva svar men en hel del små ändringar teasar om vad originalet kunde ha varit.

Jag spekulerar till och med om att denna mix av Fords idéer med Zanucks "actionfilm" kan ligga till grund till att jag inte riktigt greppade värdet i filmen under första titten.

Henry Fonda är bra som Wyatt men jag gillade nog Victor Mature i rollen som en nervig Doc Hollywood än mer. Både Linda Darnell som Chihuahua och Cathy Downs i rollen som Clementine Carter var också bra.

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Rules of Engagement (2000)

Rules of Engagement är ett snart 25 år gammalt krigsdrama av William Friedkin med Tommy Lee Jones och Samuel L. Jackson. Jag har sett snippets av den på TV några gånger men nu när den nyligen gick på TV en kväll tog jag chansen att se hela filmen. 

Det går inte att komma ifrån att detta känns som en minor A Few Good Men. Fast å andra sidan är både  Tommy Lee Jones och Samuel L. Jackson mycket trevliga skådespelare så jag hade en mysig stund med dem framför TV'n. 

Jones lite skruttiga men engagerade advokat och Jacksons anklagade överste är lätt att tro på som karaktärer och lätt att heja på i den till synes svåra sits de hamnat i. Strukturen är den förväntade och filmen hoppar mellan ett domstolsdrama à la krigsrätt, och Jones utredning för att hitta förklaring på vad som hänt.

Filmen blev tydligen häftigt kritiserad som fientlig mot islam när den kom ut, men jag tror knappast många kritiker skulle dra det kortet idag. Det är som att verkligheten har kommit ikapp filmen och det finns allt för många attacker på amerikanska ambassader etc nu för tiden för att kunna vifta undan denna fiktiva film som ljug och skräp. Attacken i Benghazi 2012 är bara ett av exemplen.

Helt ok underhållning för stunden, men välj hellre A Few Good Men för ett tajtare och mer explosivt  domstolsdrama, eller 13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi om ni önskar mer action (samt based on a true story).

Betyg: 2/5

Shinypodden - My Darling Clementine

John Ford-podden går nu in i två veckor med westernfilmer. Veckans film är den hyllade My darling Clementine med Henry Fonda i huvudrollen.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Rebel Ridge (2024)

Rebel Ridge är Jeremy Saulniers senaste film och därmed intressant per definition. Klart vi gillar Saulniers filmer. Hans tidigare filmer är Blue ruin, Green room och Hold the Dark. De är ofta skarpa och tämligen våldsamma små filmer om personer som hamnar i vanskliga situationer. Alla filmer är inte perfekta men de är alltid intressanta på ett eller annat sätt.

Rebel Ridge påminner mig mycket om tv-seiren Reacher med Alan Ritchson. De utspelar sig båda i södern i miljöer som påminner mycket om varandra, de har liknande struktur där en ensam utböling kommer in i en tajt community och rör runt, samt att de är båda våldsamma.

Men det är här som de skiljer sig också, i tonaliteten. Rebel Ridge är överraskande nog en film från Saulnier där våldsinnehållet tonats ner till en sådan grad att filmen känns mer eller mindre orealistisk. Vi har en huvudperson som verkligen mödar sig om att inte skada sina motståndare allt för mycket. Det är såklart en fin tanke, men hur realistiskt är det? Blodtörsten hos Saulniers fans blir inte stillad! Eller snarare, att tonaliteten blir mindre av Saulniers skarpa grymma verklighet, mer av en ofarlig serietidningsvärld.

Jag har inget emot att vår hjälte är duktig på slagsmål och listig som Rambo eller MacGyver. Men att han inte löser "problemet" med de mest effektiva verktygen känns korkat helt enkelt. Hela filmen känns lite för barntillåten, som om det är en tv-serie som femman visar på eftermiddagarna...

Huvudrollsinnehavaren Aaron Pierre var en intressant ny bekantskap. Isande genomträngande ögon, han är cool helt klart. Men den gamle silverräven Don Johnson är ändock filmens starkast lysande stjärna. Alla scener med honom var små höjdpunkter i filmen.

Spännande och överlag bra film. Rekommenderas!

Betyg: 3/5

They Were Expendable (1945)

They were expendable är John Fords uppskattade WWII-film från 1945. Filmen bygger på boken med samma namn från 1942 som är en fiction men bygger på verkliga personer och händelser. Filmens John Brickely och Rusty Ryan som spelas av Robert Montgomery och John Wayne är baserade på PT-Boat Squadron Three Commander John D. Bulkeley och hans C.O. Robert Kelly.

Filmen hade premiär i December 1945 efter kriget i Stilla Havet hade tagit slut. John Ford själv var en veteran från kriget då han ledde en filmdivision som dokumenterade kriget, bland annat slaget om Midway 1942.

Man kan därmed tänka sig att filmen skulle vara tämligen realistisk då bade boken och John Fords egna erfarenheter baseras på verkligheten. Men så inleds sannerligen inte filmen. Den har en förvånande sprallig tonalitet. Våra huvudpersoner som bemannar små patrullbåtar byggda i trä tar dagen med en klackspark. De klagar mer på att de inte får vara med och anfalla stora slagskepp än att deras båtar inte erbjuder det minsta skydd då de inte är bepansrade.

Under ledig tid skrålas det på barer och Rusty hinner till och med att flörta med sjuksköterskan Sandyss (Donna Reed). Men filmen bryter den glättiga känslan med en scen i mitten av filmen när det muntra gänget, som påminner mig lite om de sju dvärgarna, besöker och tar farväl av en av deras kompisar som de tvingas lämna kvar på sjukhuset då de beordrats till reträtt söderut. 

Gänget skojjar med kompisen och pratar om när han ska återkomma i tänst. Han spelar med, men ber Brickley stanna kvar när de övriga lämnat. Då ändras känslani filmen och han tackar Brickey och gänget för att de höll masken. Detta andra farväl var ömsint med en outtalad sorgsenhet som blev mer tydlig just för att de inte gav uttryck för den. Killen med det sönderskjutna benet och sköterskan Sandyss skulle inom kort bli tillfångatagna av japanarna. Alla i filmen visste detta hela tiden, det var bara jag som inte hängde med i svängarna... They were expendable. Indeed.

Japanerna var väl kända för sin grymhet under kriget, allt från tortyr och avrättningar av krigsfångar till att de kvinnliga fångarna fick finnas sig tillrätta som sexslavar. 

Jag läste någon som hävdade att detta var en av de mest realistiska WWII-filmerna. Det kändes inte så i inledningen av filmen men allt eftersom insikter infann sig och hur filmen utvecklades kan jag om än inte hålla med så i alla fall förstå det uttalandet.

Slutet av filmen är nämligen inte lika munter som inledningen, även om männen i filmen försöker hålla en god min. Här kan vi glömma glada Hollywood-slut. Några klarade sig undan med sista planet ut från Filippinerna, men de flesta vi lär känna i filmen föll i fiendens händer och ut ur historien. De förblir namnlösa, förlorade i krigets dimma...

Betyg: 3/5

Jag och Carl poddade om denna film för John Ford-podden. Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.