fredag 11 september 2020

Agatha Christie's Poirot - Series 8 (2001)


Säsong 8 kom ut 2001 och är den sista säsongen som visas i 4:3. Från och med säsong 9 är det wide screen och dessutom höjs production values betydligt enligt ryktena. Jag ser fram emot de återstående fem säsongerna med totalt 21 långfilmer.

Nåväl i denna säsong har vi två filmer.

Murder in Mesopotamia utspelas vid en arkeologisk utgrävning utanför Bagdad. Filmen var en besvikelse. Agatha Christie kör ju med hyss där delar av lösningen inte är tillgängliga för oss i publiken. Därför blir Poirots pompösa genomgång av lösningen allt som oftast lite av en happening. I detta äventyr har hon lagt in inte bara ett villospår utan tvenne sådana; dels mordet på den lokale knarklangaren samt självmordet, dels den falske prästen som stal artefakter. Karaktärerna i filmen var inte speciellt intressanta. Hela historien bygger på att Louise Leidner skulle vara så vacker och förförisk att ingen man kunde undgå bli förälskad i henne. Men skådespelerskan de valt uppfyllde sannerligen inte någondera av de två karaktärsdragen vilket gjorde hela historien platt. Höjdpunkterna för mig blev istället när Hercule jagade myggor om natten och Captain Hastings påstådda expertis inom kvinnlig psykologi (när Hastings ger Hercule tips om Countess Rossakoff). Grevinnan syns inte till men blåser Hercule på hotellnotan, stackarn. Betyg tvåa.




Evil Under the Sun var mycket bättre. Det utspelas på det fantastiska hotellet Bigbury-on-Sea på Burgh Island utanför södra kusten av Devon. Man når hotellet i en monstruös maskin som bär människor över sundet när det är fyllt av tidvatten. Hercule är ordinerad dit av sin läkare för uppfriskande havsluft och en strikt diet. Han måste gå ner i vikt efter en incident på Captain Hastings nyöppnade restaurang. I slutändan berodde Hercules sjukdom på osanitär olägenhet på restaurangen! Mysteriet är invecklat och kul att följa. Karaktärerna var medelintressanta. Jag blir verkligen sugen på att besöka hotellet någon gång! Betyg trea.


  

Betyg (hela säsongen): 2/5

tisdag 8 september 2020

Agatha Christie's Poirot - Series 7 (2000)


De fyra filmerna i säsong sex var utspridda över ett drygt år december 1994 till februari 1996. Sen dröjde det ända till januari och februari 2000 för nästa säsong.

Säsong sju består av två filmer. De är båda ganska bra!

The Murder of Roger Ackroyd utspelar sin när Poirot varit pensionerad under ett år. Han har flyttat ut på landsbygden vilken uppenbarligen inte passar hans lilla grå celler. Hela filmen dryper av Poirots hat till folket i den lilla byn han bor i. Poirots ilska över förruttnelsen och förljugenheten är tydlig i dialogen. "Idiots in tweed" som han säger. Han hatar att alla ler utåt men ljuger som borstbindare.

Mordoffret kallas av Poirot för "the vulgarian" och då är han ändå Poirots vän! Dialogen rent generellt är intrikat.

Filmen är ganska stel och lite trist tills Poirots gamle vän Inspector Japp kommer med. Deras glädje när de återförenas är mysig och hela filmen lever upp av deras gemensamma energi. De är så fina ihop. Kul när Japp omedvetet imiterar Poirots miner och nickningar när han famlar i mörkret som mest.

Under filmen läser Poirot från någons dagbok vilket senare visar sig vara mördarens dagbok. Jag fattade aldrig vad poängen med detta var. Enligt säkra källor framkom detta bättre i originalboken och att det handlade om en "otillförlitlig" berättare vilket eventuellt var en nymodighet när Agatha Christie införde det. Det genomfördes inte speciellt bra i filmen i vilket fall.

Den andra filmen var ett klart steg upp. Nu har vi kommit till punkten när Poirot avslutat sin pensionering och är tillbaka i London.

Filmen heter Lord Edgware Dies. Här får vi umgås med Miss Lemon, Captain Hastings (som är gift!) och Inspector Japp. Mycket trivsamt.

Poirot blir betuttad i en blond skönhet, Lady Edgeware. Vi får ett mysterium som inte går av för hackor med en imitatör, förmådda damer, panka yngre män, en elaka äldre lord och en vänskaplig dito. Allt utspelas i teatervärlden och som vi alla vet är ingen ärlig i den världen. Alla vill få foten före sin nästa!

Poirot blir till och med rejält arg i denna film. Han söker och avslöjar mördaren med dubbel frenesi på grund av hans personliga känslor i fallet. Quelle spectaculaire!

Betyg: 3/5




onsdag 2 september 2020

Tenet (2020)


Va fan det går inte att säga mycket om denna film utan att spoila skiten ur den så jag slänger upp en stor spoiler-varning här.

SPOILERS BEWARE!

Men först och främst vill jag nämna att detta var den första filmen jag sett på bio sedan apokalypsen startade! Jag, Markus och Johan såg filmen i den stora IMAX-salongen på MoS och det var en ypperlig föreställning. Eftersom det bara får vistas 50 personer på varje visning satt alla extremt glest. Markus hade införskaffat de bästa biljetterna. Vi satt på bakersta raden som användes vilket betydde att det inte fanns några bakom oss som satt och pustade ut virus! Och ingen publik på raden framför heller, varannan rad var avstängd. På raden vi satt på var det mycket glest med en 4-5 lediga säten mellan sällskapen. Perfekta förhållanden, yay för pandemin! Det kändes till och med som att ljudet var extra högt, kanske för att det inte dämpades av en salong fylld med publik...

Ok, vad är Tenet nu då? Först och främst är titeln tematiskt lämpligt nog ett palindrom. I övrigt är filmen en otroligt välproducerad och utomordentlig sci-fi då det gäller allt filmtekniskt, ljud, bild, klippning, otroliga specialeffekter osv. Allt detta är väntat av Nolan och hans team nu för tiden.

Tenet är som en blandning av en bondfilm, Inception och Primer.

Handlingen är klar och tydlig men samtidigt "mind blowing". Man har i framtiden uppfunnit en maskin som kan byta entropin på saker inklusive människor så att de färdas bakåt i tiden istället för framåt.

Det är en spektakulär resa vi tas på under filmens gång då vi lär oss mer och mer om fenomenet. Allt kulminerar i den stora slutfajten med attacken på en rysk stad. Hälften av gänget är inverterade så att de gör allt baklänges, hälften är inte inverterade och de gör vad de gör framåt i tiden. Detta leder till en scen som lyckas vara både fantastisk och fantastiskt frustrerande. Det är otroligt svårt att hänga med på vad som händer, vem som gör vad och när. För mig tappade scenen lite i styrka just för att jag inte fick grepp på vad som egentligen hände (vet det fortfarande inte).

De parallella scenerna från Sators yacht var dock mycket bra.

Rent generellt sett saknar jag rejäla "stakes" i filmen, som är fallet i de flesta filmer där man i någon form kan manipulera tiden. Jag inser att jag inte bryr mig speciellt mycket om någon i filmen förutom vår huvudperson, "The Protagonist". Alla andra är skumma, icke älskvärda eller helt enkelt förväntade offerlamm.

Detta gör att filmen bara är otroligt snygg att se på och man kan absolut sjunka in i dess värld och bara låta bilderna och ljuden flöda över en. Men om man vill förstå vad som händer eller känna för karaktärerna i storyn saknar filmen en del.

Huvudpersonen spelas av John David Washington som jag sett i Blackkklansman. Han är riktigt bra och egentligen den enda karaktären i hela filmen jag känner för. Robert Pattison har en stor roll, han är vrång och besvärlig, det känns som att han är ett asshole utanför filmen lustigt nog. Han har sannerligen växt upp sedan Twilight.

Tyvärr är jag inte speciellt såld på Elizabeth Debicki som spelar Kat, en av filmens viktigaste figurer. Det är något i hennes uttryck som jag aldrig gillat och i denna film känner jag inte en sekund för hennes karaktärs mycket svåra och pressade läge. Jag köpte heller aldrig känslomässigt varför "The Protagonist" kämpade så för hennes skull. Rent intellektuellt och "på pappret" förstod jag att han kände sig skyldig henne något, eller att han helt enkelt var en empatisk människa, men det hade funkat bättre om Nolan valt någon annan att spela den rollen tror jag.

Aaron Taylor-Johnson spelade en hyfsat stor roll men som vanligt nu för tiden kände jag inte igenom honom. Han är en kameleont! Kul att set Wes Chatham i en liten roll, ni vet Amos från "The Expanse"! Till sist får vi givetvis en scen med Michael Caine också, det är ju trots allt Christopher Nolan...

Allt är extremt med denna film rent tekniskt, men den är också ganska kall som Nolans filmer ibland tenderar att vara (tex Dunkirk). Idén om att vissa saker kan gå bakåt i tiden är spektakulär men tyvärr gjorde filmen mig väldigt förvirrad i vissa scener. Handling som sådan var dock inga problem, den är jättehäftig och hade kanske funkat ännu bättre i bokform.

Hade jag bara känt mer i hjärtat (känt för karaktärerna) och i magen (känt stakes och spänning tydligare) hade detta blivit en 5/5. Nu nöjer jag mig med en fyra mestadels för att premiera grundidén och hela spektaklet.

Betyg: 4/5





fredag 28 augusti 2020

The King of Staten Island (2020)


The King os Staten Island är som Boyhood med en förståndshandikappad huvudperson minus det långa tidsperspektivet. Filmen påminner också i stil med regissören Judd Apatows film Funny people. Båda filmerna är dramer med en stor portion humor med ett lika stort allvar i botten.

Huvudrollen spelas av komikerna Pete Davidson på manus av Davidson och Apatow med flera. Filmen bygger löst på Davidsons uppväxt på Staten Island. Detaljen med en död pappa kommer från Davidsons liv då hans far var en av alla de brandmän som dog i World Trace Center den 11:e september 2001.

Filmen har helt klart något, men jag blir ändå inte fullt engagerad. Det tar lång tid innan jag helt kommer in i den till att börja med. Det är inte superintressant att följa Scotts liv då han är stenkorkad. Japp, det blir ett problem för mig. Tyvärr kompenseras det inte av att han är extra charmig eller något sådant. Filmen är vrång på det sättet. Det är som att Davidson och Apatow har försökt göra Scott så unlikable som möjlig.

Marisa Tomei är bra, men när är hon inte bra?

Mot slutet av filmen när Scott och Bill Burrs Ray började bli sams blev filmen något bättre, men det var lite för lite, lite för sent kan jag tycka. Den känns också alldeles för lång.

Betyg: 2/5



måndag 24 augusti 2020

Kari-gurashi no Arietti (2010)

 

Lånaren Arrietty eller The secret world of Arrietty är en animerad film från Studio Ghibli. Hayao Miyazaki har skrivit manus och den regisserades av Hiromasa Yonebayashi. Detta är en mycket gullig liten film om en liten flicka från det lilla folket som heter Arrietty.

Filmen är vemodig och rejält sorglig. Den når inte samma nivåer som en vissa annan film från Studio Ghibli, men den drar och sliter i tårkanalen ändå. En liten sjuklig pojke på besök hos moster får syn på Arrietty vilket leder till att han får uppleva förunderliga ting under de sista dagarna i livet. Han får lite glädje av utbytet, men Arrietty och hennes föräldrar måste fly från deras fina hem då de blir upptäckta. Antingen finns det många fler av det lilla folket i världen, eller så är de bland de sista av sitt slag.

Lustigt att en liten film som denna kan få en att hata en karaktär så intensivt. Jag tänker på den äckliga hushållerskan. Trots alla vedermödor lockades jag att tro att det skulle sluta lyckligare. Det fina dockhuset som var som gjort för Arrietty och hennes familj borde fått en större del av slutet tänkte jag. Jag trodde också att den lilla pojkens önskan att Arrietty skulle få huset skulle komma mer i spel. Istället fick vi en fin men vemodig sista scen. Våra två huvudkaraktärer gick sina öden till mötes med mycket bistra framtidsutsikter.

Fin film, lite sorglig, inte ens en gnutta hopp, en film som passar bra in i 2020.

Betyg: 3/5

Sofia kör ett Studio Ghibli-tema denna månad, hoppa gärna över och kolla in hennes tankar om filmen.


Hemmet

Lagerbladet

Dockhuset

Häxan

Höjden av lycka



söndag 23 augusti 2020

Gake no ue no Ponyo (2008)


Nej du, den "gubben" gick inte. Detta var en stor negativ överraskning från mästaren Miyazaki. Filmen är rejält svag.

De flesta Studio Ghibli-filmerna riktar sig till barn men kan lika gärna ses av vuxna. "Ponyo" är den första film där jag känner att den bara riktar sig till en yngre publik, typ sex år. Jag saknade allt det som kan vara bra i filmerna, symbolik, livssanningar, en fantastisk komplett värld osv.

Sagan om Havets Drottning och den "elake" trollkarlen som kanske inte är elak och deras barn, ett stim små "guldfiskar" skulle kanske kunnat vara bra men det känns som att Hayao bara skrapar på ytan på historien. Hela filmen påminner om "Den lilla sjöjungfrun" i handlingen.

Manus känns ofullständigt. Vad är Ponyos drivkrafter egentligen? Det känns som ett lotteri att lägga sitt liv i en femårings händer. Jag fruktar att det är trista framtidsutsikter för henne. Men i en sexårings värld var slutet säkert lyckligt.

Även kritiken mot nedsmutsning av haven känns ofärdig. Men det lilla vi fick var effektivt. Man önskar att människan skulle sluta lorta ner haven!

Lustigt att Ponyo egentligen heter Brunhilde, enligt svenska översättningen i alla fall...

Nej, jag hade till och med tråkigt när jag såg denna film och det har jag sannerligen inte haft förr med film från Ghibli. Filmen är mer gullig än bra. Den är endast ett glupskt ätande av skinka ifrån betygsettan. Ytterligare en besvikelse över ett alster från Studio Ghibli.

Betyg: 2-/5

Hoppa nu över och kolla in om Sofia, som kör ett Studio Ghibli-tema denna månad, tyckte mer om denna film, vem vet den kanske föll henne på läppen?



torsdag 20 augusti 2020

Neko no ongaeshi (2002)



Filmen heter "The cat returns" på engelska och katten som återvänder bör vara den ståtliga kattstatyn som vi såg i den fantastiska "Whisper of the heart" från 1995. Jag lyckades ha med kattstatyn på hela tre av bilderna jag valde ut för den filmen trots att jag inte visste att det fanns en sequel...

Vad titeln på filmen refererar till bör vara ganska givet, även om fler katter återkommer inne i handlingen, inte minst den smutsiga lilla vita kattungen som Haru matar i inledningen av filmen.

Här får vi följa den unga flickan Haru som kan prata med katter. Hon blir indragen i en magisk saga där kungen över kattriket vill hitta en brud åt sin son. På sin sida har Haru katten som stod som staty i "Whisper of the heart" och några andra figurer.

Detta är en mysig och gullig barnfilm. Men den har också en massa fantasi och det händer en hel del. Den är lite långsam inledningsvis men under andra halvan blir det till ett riktigt äventyr.

Filmen är duglig men långt från den bästa från Studio Ghibli. Något av en besvikelse i mina ögon.

Betyg: 2+/5

Sofia kör ett Studio Ghibli-tema denna månad, läsa hennes blogg Rörliga Bilder och Tryckta Ord





måndag 17 augusti 2020

Ny säsong för Shinypodden - Bondpodden


Idag startar jag och Patrik upp en ny säsong för Shinypodden. Vi har döpt säsongen till Bondpodden. I första avsnittet avhandlar vi Dr. No.

Nu blir det en ny bondfilm i veckan under de närmaste 24, 25 eller 26 veckorna!

Hoppa över till Shinypoddens hemsida och ladda ner, prenumerera eller kommentera våra poddavsnitt. För ni hänger väl med i James Bonds underbara värld!


fredag 14 augusti 2020

Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw (2019)


Wow, bra underhållning! Jag älskar filmens lättsamhet, glimten i ögat och dess charmiga skådespelare. Redan när Hobbs och Shaw introduceras förstår man vilken typ av film detta är och jag älskar det. Fokus är på karaktärsdriven humor och deras personligheter samt deras relation. Detta är en buddy-komedi där de två inte vill vara kompisar men såklart blir det till slut.

Introduktionen är kul där vi får se dem speglade i varandra där karaktärsdragen och olikheterna förhöjs, en är en stram britt den andre är en cool dude from California.

Detta var en omtitt för mig. När jag och Joel såg den på bio i höstas var jag underhållen men fann filmen tunn. Nu efter att ha sett åtta Fast & Furious-filmer i ett furiöst tempo under några sommarveckor finner jag denna film starkare än vad jag gjorde förra året. Så kan det gå. Denna gång fokuserade jag på det positiva, inte tvärtom.

Jag gillar filmens balans. Med överdrivet actioninnehåll behövs humorn. Det påvisar att filmen inte tar sig själv på för stort allvar. Till skillnad från vin Diesels superallvarliga Dom verkar det som att Hobbs och Shaw har kul när de gör denna film.

Jag gissar att det måste sticka i ögonen på Vin att denna spin off utan hans medverkan lyckas bättre att visa vad familjens betydelse är jämfört med de mer allvarliga filmerna i serien där han tjatar hål i våra trumhinnor om familjens betydelse. Sen kan en familj bestå av både biologiska och icke-biologiska familjemedlemmar.

Deckards lillasyster Hattie introduceras och jag gillar henne skarpt. Hon tar för sig och det är en skön feeling mellan dem tre, Shaw x2 och Hobbs. Dessutom gillar jag båda drottningarna, mamma Shaw och mamma Hobbs. Starka och olika kvinnor.

De bästa actionscenerna var den när Hattie spöar en CIA-agent i glasrummet och den efter Hobbs och Shaw väljer varsin dörr för att ta sig in the villains lair.

För mig står humorn i första farstun. Typen av humor påminner mig lite om den i väl valda delar av Thor-filmerna. Det är något mycket festligt när en film tar väl etablerade karaktärer och skruvar till det med humor.

En favoritscen är de med Ryan Reynolds som har seglat upp som en favorit på sistone. Hans kemi med Dwayne Johnson är påtaglig. Älskar driften med Game of Thrones, kalla mig en nörd om ni vill. Älskar Deadpool också för den delen. Samma typ av humor.

Jag gillade också scenerna med DJs kompis Kevin Hart, mycket lustigt.

Filmen är en lättviktare och har massor av hål att intressera sig för om man vill nit-picka, men eftersom ren underhållning likt denna är så förtvivlat svårt att göra är jag generös och ger den en svag fyra. Japp så får det bli.

Betyg: 4/5

Lyssna på Joel och mig snacka om filmen i Rapporter från apokalypsen.







tisdag 11 augusti 2020

Agatha Christie's Poirot - Series 6 (1994-1996)


Den sjätte säsongen består av fyra långfilmer. Alla resterande säsonger består av långfilmer och enligt multipla källor stiger kvaliteten mot slut, vilket låter supernajs för det är bra redan nu. Serien är småputtrigt mysig. Mysterierna är inte det viktigaste, ibland är de bättre och ibland sämre, men det är inte dem som jag ser den för. Det är stämningen i serien, den lågmälda humorn, de sköna miljöerna och alla afternoon tea.

Alla fyra återkommande huvudkaraktärer är bra men David Suchet som Poirot och Hugh Frasers Arthur Hastings är bäst. Jag gillar de avsnitt där Poirot och Hastings är på resande fot, inom England eller utomlands mest.

Första filmen heter Hercule Poirot's Christmas och den är bra. Filmen inleds med att Hercule ser fram emot en fridfull julhelg för sig själv, hans bok och ett glas vin. Men då hade han inte räknat med att han bor i England med deras erkänt usla plumming. Husets central heating går sönder och Hercule fryser, otroligt lustigt. Lyckligtvis blir han bjuden till ett fint stort hus där dessutom ett mord begås.

Hickory Dickory Dock gav inte något bestående intryck på mig förutom att det var en barnramsa som sjöngs som inte hade något med handlingen att göra. De hade också hyss för sig med kameratekniken under filmen vilket inte adderade direkt.

Tredje filmen heter Murder on the Links och är säsongens starkaste tycker jag nog. Poirot och Hastings är i Frankrike och när ett mord begås blir det tävling om vem som kan lösa mordet snabbast mellan Poirot och hans franske kollega Monsieur Giraud, en välmående och mustig herre som bolmar på en Sherlock Holmes-pipa hela tiden. Giraud bettar sin pipa mot Poirots mustasch. Quelle extraordinaire! Mordfallet är svårt då flera personer beter sig konstigt då de skyddar älskande som de tror är skyldiga. Så vi får icke sanningsenliga vittnen och andra lömska ting som gör det mer komplicerat. Dessutom går Arthur och kärar ner sig i en vacker dam mitt upp i allt, Bella Duveen. Hercule är så fin när han hjälper Arthur is slutscenen, hjärtat ökar takten lite där.

I den fjärde och sista filmen åker Poirot och Hastings till kusten för att beskåda ett försök att slå världsrekord med motorbåt. Det efterföljande mordet har aspekter av seanser, andar från döda och att Poirot skaffar sig en hund! Monsieur Bob! Lustigt avsnitt!

Jag gillade detta skarpt. Småputtrigt! Mysigt! Inte allt för kämpigt.

Betyg: 3/5