Agatha Christie's Poirot - Series 13 (2013)

 

Så har jag till slut sett den sista säsongen av Agatha Christie's Poirot, David Succhets livsgärning och mästerverk. Jag har dragit mig för att se de sista fem filmerna som ett försök att dra ut på det oundvikliga.

De två första filmerna, Elephants Can Remember och The Big Four, blev dock stora besvikelser. För stora förväntningar kanske men också i högsta ovanligt att jag blev så oengagerad i Poirot. I Elephants Can Remember får vi återigen möte den underbara Ariadne Oliver framförd av Zoë Wanamaker. Tyvärr är historien dyster och så sorglig att jag inte alls kom i stämning att förtjusas över lösningen på mysteriet. 

Men det är den andra filmen, The Big Four, som är säsongens riktiga bottennapp. Vi får en dåligt genomförd "fake death" av Poirot och även om vi får återse Captain Hastings, poliskommissarie Japp, Miss Lemon och betjänten George blir filmen inte alls den nostalgiska höjdpunkt som man kunde hoppats på. Poirots beteende hjälper heller inte, även om han alltid varit egocentrisk och brysk tyckte jag det kändes malplacé. Det största problemet var dock att historian lovade mycket mer än vad den levererade. I slutändan var det ett fattigt och simpelt motiv bakom brotten.

Det är i den tredje filmen, Dead Man's Folly, som säsongen blir riktigt bra. Ariadne Oliver är tillbaka, denna gång för sista gången. Filmen är mycket bra och en klar favorit från Series 13. Historien är mörk men miljöerna, karaktärerna där huset och trädgården nästan känns som två av dem och Poirot är ljuvliga att följa.

Hela seriens näst sista film är The Labours Of Hercules. Denna film bygger på Christies bok med tolv noveller där Poirot berättar om hans tolv sista fall som privatdetektiv. Dessa tolv kopplas mer eller mindre hårt med den grekiska mytologins Herakles tolv stordåd. Filmen påminner mig om James Bond, Mordet på Orientexpressen och The Grand Budapest Hotel. 

Här får vi återigen möta Poirots livslånga kärlek Countess Vera Rossakoff som vi träffade i ett avsnitt tidigt i serien då Poirot blickade tillbaka till sin ungdoms tid i Belgien. Det blir ett avslut som bjöd på lika mycket vemod som chockerande överraskningar. Jag såg till min belåtenhet att Hercule fortfarande hade på sig smycket med blomman på sitt kavajslag, det han fick av henne alla dessa år tidigare. Små detaljer som gör en serie som denna så bra.

Men säsongens och kanske hela tv-seriens magnum opus är ändå Curtain: Poirot's Last Case. Vilken fantastisk avslutning! Det är inte mer än perfekt att jag när jag skriver dessa rader lyssnar på Mozarts Kyrie från den magnifika Requiem. Filmen skiljer sig från det mesta vi sett tidigare, och den har en annan tonalitet. Jag älskade att Hastings hade en så stor roll i den sista filmen. Det kändes värdigt och jag hyllar valet. 

25 år tog det att spela in hela serien vilket gör den så mäktig och speciell om än inte unik. Den täcker in en stor del av David Succhets liv som skådespelare. Vilken grej. Agatha Christie och showens manusförfattare har flera gånger lekt med Poirots moral och etik. Vad är rätt och fel? Inte alltid så lätt att säga. Några gånger under resan har Poirot tillåtit sig själv vara domare över rätt och fel till och med. Här i sista filmen sluts den cirkel också. 

Jag är glad och ledsen över att det är över. Jag har njutit av serien under höstar och vintrar, de årstider denna serien passar som bäst. På min stora dvd-box ligger bland annat smått och gott en underbar  dokumentär som de spelade in runt inspelningen av sista avsnittet och därefter, Being Poirot. Det blir som balsam för själen och som en avtrappning att få följa David Succhet prata om och säga "jag" om Poirot en hel timme till... Rekommenderas varmt till alla fans. 

Bra slut! Bra serie! Gött så...

Agatha Christie's Poirot - Series 8 (2001)

Säsong 8 kom ut 2001 och är den sista säsongen som visas i 4:3. Från och med säsong 9 är det wide screen och dessutom höjs production values betydligt enligt ryktena. Jag ser fram emot de återstående fem säsongerna med totalt 21 långfilmer.

Nåväl i denna säsong har vi två filmer.

Murder in Mesopotamia utspelas vid en arkeologisk utgrävning utanför Bagdad. Filmen var en besvikelse. Agatha Christie kör ju med hyss där delar av lösningen inte är tillgängliga för oss i publiken. Därför blir Poirots pompösa genomgång av lösningen allt som oftast lite av en happening. I detta äventyr har hon lagt in inte bara ett villospår utan tvenne sådana; dels mordet på den lokale knarklangaren samt självmordet, dels den falske prästen som stal artefakter. Karaktärerna i filmen var inte speciellt intressanta. Hela historien bygger på att Louise Leidner skulle vara så vacker och förförisk att ingen man kunde undgå bli förälskad i henne. Men skådespelerskan de valt uppfyllde sannerligen inte någondera av de två karaktärsdragen vilket gjorde hela historien platt. Höjdpunkterna för mig blev istället när Hercule jagade myggor om natten och Captain Hastings påstådda expertis inom kvinnlig psykologi (när Hastings ger Hercule tips om Countess Rossakoff). Grevinnan syns inte till men blåser Hercule på hotellnotan, stackarn. Betyg tvåa.

Evil Under the Sun var mycket bättre. Det utspelas på det fantastiska hotellet Bigbury-on-Sea på Burgh Island utanför södra kusten av Devon. Man når hotellet i en monstruös maskin som bär människor över sundet när det är fyllt av tidvatten. Hercule är ordinerad dit av sin läkare för uppfriskande havsluft och en strikt diet. Han måste gå ner i vikt efter en incident på Captain Hastings nyöppnade restaurang. I slutändan berodde Hercules sjukdom på osanitär olägenhet på restaurangen! Mysteriet är invecklat och kul att följa. Karaktärerna var medelintressanta. Jag blir verkligen sugen på att besöka hotellet någon gång! Betyg trea.

  

Betyg (hela säsongen): 2/5

Agatha Christie's Poirot - Series 7 (2000)

De fyra filmerna i säsong sex var utspridda över ett drygt år december 1994 till februari 1996. Sen dröjde det ända till januari och februari 2000 för nästa säsong.

Säsong sju består av två filmer. De är båda ganska bra!

The Murder of Roger Ackroyd utspelar sin när Poirot varit pensionerad under ett år. Han har flyttat ut på landsbygden vilken uppenbarligen inte passar hans lilla grå celler. Hela filmen dryper av Poirots hat till folket i den lilla byn han bor i. Poirots ilska över förruttnelsen och förljugenheten är tydlig i dialogen. "Idiots in tweed" som han säger. Han hatar att alla ler utåt men ljuger som borstbindare.

Mordoffret kallas av Poirot för "the vulgarian" och då är han ändå Poirots vän! Dialogen rent generellt är intrikat.

Filmen är ganska stel och lite trist tills Poirots gamle vän Inspector Japp kommer med. Deras glädje när de återförenas är mysig och hela filmen lever upp av deras gemensamma energi. De är så fina ihop. Kul när Japp omedvetet imiterar Poirots miner och nickningar när han famlar i mörkret som mest.

Under filmen läser Poirot från någons dagbok vilket senare visar sig vara mördarens dagbok. Jag fattade aldrig vad poängen med detta var. Enligt säkra källor framkom detta bättre i originalboken och att det handlade om en "otillförlitlig" berättare vilket eventuellt var en nymodighet när Agatha Christie införde det. Det genomfördes inte speciellt bra i filmen i vilket fall.

Den andra filmen var ett klart steg upp. Nu har vi kommit till punkten när Poirot avslutat sin pensionering och är tillbaka i London.

Filmen heter Lord Edgware Dies. Här får vi umgås med Miss Lemon, Captain Hastings (som är gift!) och Inspector Japp. Mycket trivsamt.

Poirot blir betuttad i en blond skönhet, Lady Edgeware. Vi får ett mysterium som inte går av för hackor med en imitatör, förmådda damer, panka yngre män, en elaka äldre lord och en vänskaplig dito. Allt utspelas i teatervärlden och som vi alla vet är ingen ärlig i den världen. Alla vill få foten före sin nästa!

Poirot blir till och med rejält arg i denna film. Han söker och avslöjar mördaren med dubbel frenesi på grund av hans personliga känslor i fallet. Quelle spectaculaire!

Betyg: 3/5

Agatha Christie's Poirot - Series 5 (1993)

Säsong fyra bestod av tre långfilmer, men här i säsong fem gick man åter till korta avsnitt om 50 minuter vardera. Säsongen har åtta avsnitt. Vid det här laget är karaktärerna och deras inbördes relationer så väl etablerade att det är en ren fröjd att följa Hercule, Captain Hastings, Miss Lemon och Inspector Japp på deras äventyr.

Jag vet inte om det är vanan av deras sällskap som gjorde det men jag fann denna säsong den starkaste hittills. I det andra avsnittet intresserar sig Poirot av en klients belgiska bronsminiatyrer, mycket lustigt. Det tredje avsnittet "Yellow Iris" är riktigt bra, ett mysterium som löper över flera år och Poirot blir helt klart känslomässigt involverad i fallet, något som kommer bli än mer tydligt senare under säsongen. I Iris diskuterar Captain Hastings och Hercule den brittiska maten, jag skrattar högt över Poirots spydiga kommentarer. Avsnittet avslutas dock med att de båda avnjuter varsin "fish and chips".

"The case of the missing will", det fjärde avsnittet, är ett av de bästa korta avsnitten i hela serien. Våra hjältar blir involverade i ett fall där jämlikhet mellan könen och dolda familjerelationer gör mysteriet till ett extra svårlöst fall.

Men det är det sjätte avsnittet "The chocolate box" som firar de största triumferna. Vi tas tillbaka 20 år till en ung Poirot hemma i Belgien. Den ljuvliga och platoniska kärleken mellan Hercule och Mademoiselle Virginie är mycket fin. Hennes fina brosch syns i flera avsnitt, se bilderna nedan för scenen när Hercule får den i present. Fint.

Hur de fått honom att se yngre och smalare ut fattar jag ej!

Allt som alt var säsongen den starkaste hittills även om de två sista avsnitten tappade lite och håller den från att hämta in ett finare betyg.

Betyg: 3+/5

Hercule 20 år smalare, med den älskvärda Virginie

Virginie ger Hercule en brosch

20 år senare, samma brosch, men nu med en liten blå blomma

Agatha Christie's Poirot - Series 4 (1992)

Den fjärde säsongen av Agatha Christie's Poirot är den första korta säsongen som bara består av långfilmer, tre närmare bestämt. Ordningen på avsnitten/filmerna är intressant då de inleder med den bästa och följer upp med den näst bästa och har den svagaste sist. Udda ordning om ni frågar mig. Jag skulle avslutat med den starkaste filmen.

Alla tre filmerna bygger på romaner. Den första är den välkända "The A B C murders". Här utmanas Poirot på en intellektuell kamp av en till synes vansinnig seriemördare. Hjärnornas kamp påminner lite om dem emellan Sherlock och Moriarty faktiskt. Morden sker på lite olika ställen i södra England. Mysteriet i filmen är ganska knepigt och för en gång skull får vi följa den misstänkte parallellt med utredningen vilket inte hör till det normala hos Poirot-filmerna. Dessutom är Alexandre bonaparte Cust en mycket complex och intressant karaktär. Han spelas av Donald Sumpter känd från GoT. Men som vanligt är det humorn som firar de största triumferna. Poirot går med ännu kortare steg! Där finns en underbar lite bihistoria om den uppstoppade kajmanen som Captain Hastings har med sig till Poirot från sin resa i Sydamerika. I en kul scen uttrycker Hercule förvåning över mördarens skryt över att vara intellektuellt överlägsen. Alla i rummet skrattar gott åt Hercule, men bara då han inte ser. Kul detalj. I en annan scen om kvällen är Chief Inspector japp stressad och utropar förargat "And I haven't even had my tea yet". Bara i England!

Den andra filmen heter "Death in the coulds". Boken den bygger på heter "Death in the air". Poirot är på semester i Paris och i planet på väg hem till London sker ett mord. Sedan sker mordutredningen om vartannat i London och Paris. Vi får lära oss att Hercule är flygrädd! Filmen är småkul. Christie signalerar kanske ett avståndstagande mot adeln då den unga och arroganta Lady Horbury är svinig mot alla runt sig. Eller kan det vara något filmteamet adderat? Det finns som vanligt en massa humoristiska scener, bland annat när Japp dominerar sin franske kollega som en alfahanne, och scenen när fransosen får upprättelse.

Den tredje och sista filmen heter som den gamla engelska barnramsan "One, Two, Buckle My Shoe". Filmen inleds med en flashback till Indien 1925. Sedan utspelas resten i London i mitten av 30-talet som de resten av serien. Mysteriet är hyfsat komplext men filmen som sådan är kanske snäppet svagare. Jag har inte riktigt förstått kopplingen mellan historien och namnet på boken, och filmen. Kan det vara den simpla kopplingen att ett spänne på en kvinnosko hade en del i lösningen som Hercule listade ut?

Säsongen var såklart annorlunda med de tre långfilmerna. De höjde sig inte nämnvärt kvalitetsmässigt över de kortare avsnitten. Lår oss se hur det utvecklas framöver i serien.

Betyg: 3/5

Agatha Christie's Poirot - Series 3 (1990-1991)

Tredje säsongen av Agatha Christie's Poirot består av en långfilm plus tio avsnitt om ca 50 minuter. Säsongen inleds med filmen "The Mysterious Affair at Styles" och den bygger på boken med samma namn från 1920 där Hercule Poirot introduceras. Poirots första fall alltså. Den utspelas i slutet av första världskriget. Resterande avsnitt kommer från novellsamlingarna Poirot Investigates från 1924, Poirot's Early cases som publicerades 1974 och utspelas mellan 1923 och 1935 samt The Adventures of the Christmas Pudding från 1960.

Styrkan i serien ligger i miljöerna, tidskänslan (i tv-serien utspelas det mesta i mitten av 30-talet), samspelet mellan karaktärerna och den underbara lågmälda humorn. Mysterierna är kluriga men vi som åskådare får oftast inte se väsentliga detaljer, scener klipps just när Hercule får syn på något viktigt och liknande, vilket leder till att detaljerna i lösningen ofta är okända för oss. Därför blir det oftast något av en "happening" när Poirot avslöjar allt. Det är lite trist eftersom det förtar intresset för mysterierna för mig. Istället är det afternoon tea, Poirots klanderfria stil och uppförande och humorn som studsar fritt mellan Hercule, Captain Hastings och Chief Inspector Japp som lyfter serien.

Säsongens intressantaste avsnitt kan vara Hercule's första case "The Mysterious Affair at Styles", det lurigaste mordet i "The mystery of the Spanish chest" samt "The double clue" där Poirot blir betuttad i den ryska Countess Vera Rossakoff.

Nästa säsong är den första som enkom består av långfilmer, tre till antalet. On y va!

Betyg: 3/5

Agatha Christie's Poirot - Series 1 (1989)

Fick tipset av den store Frans om denna tv-serie och jag "behövde" en serie som kunde gå i bakgrunden och ses vid tillfällen då jag inte är sugen på någon av de "stora" (GoT, Westworld etc).

Poirot är en välskriven och stämningsfull och mycket typiskt brittisk serie. Den utspelas under 1930-talet och i rollen som Hercule Poirot ser vi David Suchet. Detta har tydligen varit något av en dröm för honom och serien har under sina 13 säsonger lyckats filmatisera alla Agatha Christie's texter om den belgiske detektiven. Om min information är korrekt vill säga.

De tre första säsongerna, varav denna första säsong sändes på våren 1989, består av tio episoder vardera där de flesta är korta filmer om cirka 50 minuter. Samma sak med säsong 5. Alla övriga säsonger (4, samt säsong 6-13) består av långfilmslånga avsnitt på samma sätt som serien Sherlock kör. Det är då också ett fåtal filmer per säsong, typiskt 2-4 stycken. totalt sett är det 70 episoder, vara cirka hälften är av den längre sorten. Serien sista och trettonde säsong sändes 2013.

Enligt tipsaren (se första stycket ovan) är serien bättre mot slutet, men jag är inte en sådan som hoppar rakt in i mitten av en tv-serie. Sålunda har jag sett säsong 1 nu och jag måste säga att än så länge är detta en trivsam om än harmlös serie. Jag ser helt klar fram emot att titta vidare och då hoppas jag att kvalitén stiger än mer. Mark Gatiss som varit med och skrivit episoder i både Sherlock och Doctor Who har bland annat skrivit manus för flera avsnitt av Poirot.

Säsong 1 är tämligen jämn. Suchet sätter karaktären från första avsnittet. Han briljerar och sätter standarden för den gode Hercule. Humorn är stiff upper lippig på det mest brittiska sättet. Ett av favoritavsnitten är episode nummer 7 Problem at sea där Poirot är på en kryssning i Medelhavet med målet Alexandria. Miljöerna är helt förtjusande i avsnittet även om mysteriet hyfsat enkelt. Den nionde episoden The King of Clubs är noterbar då elitidrotten och tillik kortspelet bridge har en viktig del i lösningen av mysteriet. Det är varken första eller sista gången spelet bridge kommer förekomma i handlingen. En annan notabel aspekt av avsnittet är att Poirot här uppvisar en empati med offren och ser mellan fingrarna då det gäller huruvida han ska se till att de skyldiga ska hamna i finkan eller ej.

Första säsongen kommer knappast vara den starkaste men den är småputtrigt trevlig och perfekt som en serie som man kastar fram lite då och då när lusten tränger sig på.

Betyg: 2/5