52 Directors: Clint Eastwood

Den gamle slitvargen Clintan. Känd som "The man with no name", "Dirty Harry" och nu för tiden gamla buttra gubbar. Men han har också regisserat en massa filmer. Ibland spelar han med och ibland sitter han bara i stolen. Clintan är kanske lite underskattad som regissör, i alla fall för min generation som växte upp med honom då han ansågs vara en simpel actionfilmsskådis. Men han bör hyllas och så gör vi idag. Clintan har en sådan imponerande och varierande meritlista att man skulle kunna tänka sig att podda om hans filmer... ;-)

Denna vecka är det näst sista där jag och Mr Christian bloggar om samma favoritregissör. Snart kommer vi till vägskälet där våra vägar skiljs åt.



Without further ado...

Clint Eastwood topp 5

5. Mystic River (2003)

Tät och mörk thriller där Tim Robbins spelar skjortan av Sean Penn. De vann varsin Oscar för prestationerna i denna film.

4. Absolute power (1997)

Det är den när Clintan sitter inne i det där lilla "Peeping Tom"-rummet hos presidenten och bevittnar ett mord. Spännande thriller med en mysig 90-talsstämning.

3. The outlaw Josey Wales (1976)

Mycket fin western som startar med krig och våld och som avslutas med försoning och förlåtande.

2. High plains drifter (1973)

Mycket bra hämnd-western med religiösa undertoner. Tidiga sjuttiotals-westerns är najs.

1. Unforgiven (1992)

En topp 5 westerns genom tiderna. Ingen glamour, ingen försköning av våldet bara ruskigt realistiskt och fantastiskt bra.



Jag har bara sett 17 av de 37 filmerna Clintan har regisserat:

1. High plains drifter (1973)
2. The Eiger sanction (1975)
3. The outlaw Josey Wales (1976)
4. Firefox (1982)
5. Sudden impact (1983)
6. Pale rider (1985)
7. Heartbreak Ridge (1986)
8. The rookie (1990)
9. Unforgiven (1992)
10. Absolute power (1997)
11. True crime (1999)
12. Mystic River (2003)
13. Changeling (2008)
14. Gran Torino (2008)
15. Invictus (2009)
16. American sniper (2014)
17. The mule (2018)

Hoppa nu över och kolla in vilka filmer Mr Christian listat av Mr Eastwoods filmer.

Battlestar Galactica - Mini series (2003)

Sådär ja. Nu har jag sett miniserien från 2003 som startade om Battlestar Galactica för andra gången. Jag hade lust att se den omtalade sci-fi serien och behövde friska upp minnet.

Miniserien är 3 timmar lång, uppdelad på två långfilmer eller fyra "entimmes"-avsnitt om 45 minuter vardera, hur man nu vill se det. Men precis som vid förra gången jag såg miniserien var jag mestadels lite lätt uttråkad. Problemet är inte tekniken, storyn eller konceptet, även om vissa krigsscener i rymden var mer skrattretande än spännande.

Nej, problemet är att jag bara är helt ointresserad av både huvudpersonerna och birollsfigurerna. Det finns ingen som jag gillar över mängden, varken på den goda sidan eller bland de onda. Och det känns mycket trist.

Värst är de två kvinnliga huvudpersonerna, politikern som spelas av Mary McDonnell och den arroganta piloten som spelas av Katee Sackhoff. Den ena är en pk-karaktär som känns gammal och förlegad, den andra är en misslyckad switch av könen för att vara "edgy". Starka kvinnliga karaktärer betyder inte att skriva en karaktär som en man och sedan låta en kvinna spela den karaktären. Det blir fel och känns plastigt och konstruerat. Man behöver bara titta på Buffy, Willow, Zoe, River och Saffron för att se starka kvinnliga karaktärer som också känns äkta och "som på riktigt".

Rymdskeppets kapten, spelad av Edward James Olmos, är vrång och totalt ointressant. Men kanske de två "motståndarna", Gaius och Number Six då? Tyvärr lika trista. Jag gillar konceptet med fienden mitt bland oss och hur ska man egentligen hantera den situationen, men det är något med dem som gör dem helt ointressanta. Manus, skådespelare eller genomförande i övrigt är kanske ok, jag vet inte, men jag blir inte speciellt sugen på att se vidare.

Vi får se om jag trots allt ger säsong 1 en chans. Det måste ju finns något bra med serien eftersom så många har sett den och gillat den, eller hur va? Och dessutom har jag ju en Blu-Ray-box med hela serien stående på hyllan där hemma. Ska den förbli osedd?

Betyg: svag 2/5 

Agatha Christie's Poirot - Series 3 (1990-1991)

Tredje säsongen av Agatha Christie's Poirot består av en långfilm plus tio avsnitt om ca 50 minuter. Säsongen inleds med filmen "The Mysterious Affair at Styles" och den bygger på boken med samma namn från 1920 där Hercule Poirot introduceras. Poirots första fall alltså. Den utspelas i slutet av första världskriget. Resterande avsnitt kommer från novellsamlingarna Poirot Investigates från 1924, Poirot's Early cases som publicerades 1974 och utspelas mellan 1923 och 1935 samt The Adventures of the Christmas Pudding från 1960.

Styrkan i serien ligger i miljöerna, tidskänslan (i tv-serien utspelas det mesta i mitten av 30-talet), samspelet mellan karaktärerna och den underbara lågmälda humorn. Mysterierna är kluriga men vi som åskådare får oftast inte se väsentliga detaljer, scener klipps just när Hercule får syn på något viktigt och liknande, vilket leder till att detaljerna i lösningen ofta är okända för oss. Därför blir det oftast något av en "happening" när Poirot avslöjar allt. Det är lite trist eftersom det förtar intresset för mysterierna för mig. Istället är det afternoon tea, Poirots klanderfria stil och uppförande och humorn som studsar fritt mellan Hercule, Captain Hastings och Chief Inspector Japp som lyfter serien.

Säsongens intressantaste avsnitt kan vara Hercule's första case "The Mysterious Affair at Styles", det lurigaste mordet i "The mystery of the Spanish chest" samt "The double clue" där Poirot blir betuttad i den ryska Countess Vera Rossakoff.

Nästa säsong är den första som enkom består av långfilmer, tre till antalet. On y va!

Betyg: 3/5

Midsommar (2019)

Midsommar är en intressant film, mycket intressant, och speciellt för oss svenskar eftersom filmen utspelas i Sverige och berör välkända kulturyttringar och det älskade midsommarfirandet. Det är kul att se hur en utländsk filmskapare tolkar och förvanskar svenska seder. Filmen handlar om fyra amerikanska collegestudenter som blir inbjudna av en svensk klasskompis på midsommarfirande hos hans familj i Sverige. Den somriga resan blir inte riktigt som de amerikanska ungdomarna hade tänkt sig, om man nu säger så.

Stämningen i filmen byggs upp mycket väl. Gästerna upplever det mesta som väldigt exotiskt i den nya miljön. Allt är mer eller mindre oförståeligt; det starka sommarljuset och midnattssolen, alla blonda och vitklädda människorna, den konstiga maten, de inavlade barnen och dansen kring midsommarstången. Det är kul att pricka av seder och bruk som känns igen, om än i förvridna versioner.

Filmen påminner en hel del om Jordan Peeles Get out då båda visar på gäster i en udda miljö och hur utanförskapet snart blir obekvämt och hotfullt. Båda filmerna är också mardrömslika i mångt och mycket. Vem har aldrig haft mardrömmar där du ställs inför något fasansfullt men ack, du kan inte röra dig, du kan inte fly, du kan inte fäkta? Den känslan förmedlas väl i båda dessa filmer.

Stämningen är tät och en av filmens styrkor. Tyvärr är filmen minst en halvtimme för lång med sina två timmar och tjugo minuter. Detta är en typ av film som bygger upp mot slutet och där slutet är otroligt viktigt för helheten. Det är en uppbyggnad och väntan på vad som ska hända i crescendot, precis som i Get out. Tyvärr är Midsommar som bäst under första halvan och det så viktiga slutet är ett om inte gigantiskt så åtminstone ett litet magplask. Filmen ballar ur i en surrealistisk kaskad av konstigheter. Det är så synd. Hade de istället gjort slutet mer realistiskt som en renodlad horror hade jag nog uppskattat filmen mer. Nu var det mer skrattretande än spännande och mer hemskt på pappret än hur det blev i filmen. Mycket trist.

I en spänningsfilm som denna kan man kanske inte vänta sig att huvudpersonerna ska bete sig logiskt eller ens naturligt. Men trots det är även i denna fråga Midsommar svagare än Get out, där Daniel Kaluuyas Chris åtminstone kände på sig att något var fel. I Midsommar beter sig alla fyra, eller i alla fall de tre killarna, svagt, naivt och för mig onaturligt. Deras beteende är så osannolikt att det förtar känslan av riktig fara och tar mig ut ur filmen lite för mycket.

Filmen får av mig ett stort plus för blodörnen. En blodörn! Damn.

Det andra pluset får den för att alla biroller spelas av svenskar och att de pratar svenska på riktigt. Den amerikanska publiken får vissa obehagliga överraskningar som vi som förstår dialog i bakgrunden redan fått nys om... De svenska skådespelarna är inte speciellt bra vilket passar utmärkt i denna film. Hela "familjen" är ju en bunt galningar så de fyrkantiga skådespelarinsatserna passar in. Eller så är skådisarna superbra.

Det är synd att slutet inte lever upp till filmens inledning. Men som helhet är detta ändå klart intressant. Det finns scener som på egna meriter är spektakulära och som sitter kvar i minnet. Det är också en mycket spännande premiss Ari Aster har hittat på. Jag kan dock inte ge filmen mer en en trea med tanke på det svaga slutet.

Betyg: 3/5

52 Directors: Billy Wilder

Billy Wilder är en av de stora regissörerna. Som filmbloggare bör man ha koll på honom. Jag har sett nästan hälften av alla filmer han regisserade. Då jag för länge sedan tog en kurs i manusskrivande visades en av Billy Wilders filmer som en serie av femtonminutersepisoder under kursen. Sedan dissekerade vi filmen och manus. Åh, de gamla minnena. Jag gillar Jack Lemmon, visst är han allt som oftast bra, men han är inte en utstuderad favorit. Här är han dock med i tre av mina fem toppfilmer från Wilder. Där ser man.



Without further ado...

Billy Wilder top 5

5. Witness for the prosecution (1957)

Skön rättegångsfilm med Charles Laughton. Härlig stämning och vass dialog. Gillar filmens glimt i ögat.

4. Avanti! (1972)

Så där underbart varm som bara en Wilder-Lemmon-film kan vara. Juliet Mills en trevlig överraskning.

3. Sunset Blvd. (1950)

Den andra Billy Wilder-filmen jag såg och fortfarande en av de bästa. En härligt stilren film noir. William Holden är bra som den olycklige, men Gloria Swanson stjäl ju showen såklart.

2. The Apartment (1960)

Ansedd av vissa som den bästa film som gjorts, men på min Billy Wilder-lista kommer den "bara" på plats 2. Jack Lemmon och Shirley MacLaine är underbara ihop i denna dramatiska och lite melankoliska romantiska komedi.

1. Some like it hot (1959)

Marilyn Monore är bäst. Tillsammans med Jack Lemmon och Tony Curtis i drag är detta en helt ljuvlig film. Five by five. Wilders bästa film i mina ögon.




Jag har bara sett tolv av Billy Wilders 26 filmer:

1. Double indemnity (1944)
2. The lost weekend (1945)
3. Sunset Blvd. (1950)
4. Ace in the hole (1951)
5. Sabrina (1954)
6. The seven year itch (1955)
7. Witness for the prosecution (1957)
8. Some like it hot (1959)
9. The apartment (1960)
10. Irma la Douce (1963)
11. The private life of Sherlock Holmes (1970)
12. Avanti! (1972)

Glöm nu för all del inte att hoppa över och kolla vad Mr Christian tycker om Mr Wilder.

Irma La Douce (1963)

Tre år efter Billy Wilders fantastiska The Apartment med Jack Lemmon och Shirley MacLaine var det dags igen. Men tyvärr lever inte Irma La Douce upp till nivån hos dess föregångare. Shirley MacLaine tackade ja till filmen redan före hon läste manus på grund av att Billy Wilder och Jack Lemmon var med. Men tyvärr var inte manus bra och slutresultatet blev därefter.

Ursprungligen hade Wilder önskat Marilyn Monroe som Irma, vilket hade kunnat varit mycket bra, men tyvärr fanns hon inte kvar när filmen skulle spelas in.

Filmen har inte åldrats speciellt väl. Glada horor och charmiga hallickar är inte direkt det man är mest intresserad av idag. Manus bygger på en fransk musikal från femtiotalet och en hel del synsätt har förändrats de senaste sextio åren.

Hela filmen känns extremt artificiell och onaturlig. Den är gammaldags från en tid då åskådarna skulle acceptera att kvinna och man faller handlöst förälskade i sig helt utan någon synlig förklaring. En annan tid, en enklare tid. Det hjälper inte att hela filmen antagligen är inspelad i en studio i Hollywood. Miljön ser rejält overklig ut, den också.

Jack Lemmon tillsammans med Marilyn Monroe hade i och för sig rimligen varit bättre, men manus är ju vad det är. Filmen är inte speciellt rolig och helt orimlig som romans som sagt. Shirley MaclLaine är ändå ok i rollen, men orkar inte rädda skeppet på egen hand. Jack Lemmon gör sin grej och jag antar att folk som hade honom som en favorit säkert gillade hans karikatyr på en brittisk lord, men jag är inte ett så stort fan av Lemmon att jag skrattar läppen av mig direkt.

Jag känner mig butter och lite blåst på konfektyren. Hade nog väntat mig bättre från trion Wilder, Lemmon och MacLaine.

Betyg: 2/5

Witness for the Prosecution (1957)

Witness for the prosecution är ett domstolsdrama som bygger på en pjäs skriven av självaste Agatha Christie. Som adaption av en teaterpjäs är detta ett kammarspel som nästan uteslutande utspelas i rättssalen eller på Sir Wilfrids kontor. Enligt expertisen var detta Billy Wilders försök att göra en Hitchcock-thriller. Och det gör valet av Charles Laughton i huvudrollen som Sir Wilfrid intressant, då Laughton ju var något av Hitchcocks nemesis!

Detta var en mycket förnöjsam film! Verkligen en trevlig genrefilm som uppfyllde allt man kan önska sig. En klurig historia med spänning och humor, glimten i ögat och en mustig dialog.

Charles Laughton spelar den gamle räven till brottmålsadvokat Sir Wilfrid. Hans fru i det privata Elsa Lanchester, spelar Sir Wilfrids privata sjuksköterska som försöker få honom att vila, sluta röka och dricka mindre konjak. Den olycklige som anklagats för mord spelas av Tyrone Power och hans fru spelas av tyska draken Marlene Dietrich. En bra cast!

Charles Laughton, som var en stor besvikelse i Jamaica Inn, är helt underbar som den syrlige men briljante Sir Wilfrid. Francis Compton är skön som den korrekte men lite humoristiske domaren Wainright. Miss Pimsoll är härlig, ja alla karaktärer är levande och varma. Man blir inte förvånad när det bygger på en förlaga av Agatha Christie.

Under eftertexterna uppmanas åskådarna (i biografen) att inte avslöja storyn för andra som inte sett filmen så jag följer den instruktionen och nöjer mig med att starkt rekommendera denna film till alla som gillar domstolsdramer, eller bara uppskattar en vass dialog och bra karaktärer i händerna på kompetenta skådisar.

Betyg: 4/5

The Seven Year Itch (1955)

Ibland kan man tycka att användandet av "voice over" är lite slappt filmskapande. Vill man inte hellre att filmen ska kunna få fram vad den vill utan en röst som förklarar allt? Jo, kanske, men så var ju "voice over"-användandet i Blade runner mycket lyckat. Så juryn är väl ute fortfarande om den frågan.

Här har vi i alla fall en film som tagit det ett steg till. Den manlige huvudrollen Richard pratar högt med sig själv hela filmen igenom. Det är en besynnerlig känsla att se filmen med honom förklarande och problematiserande hela tiden. Han har en livlig fantasi och en ängslig natur. Till utseende och kroppsspråk påminner han mig inte ås lite om Herr Gunnar Papphammar. Tog ni den åttiotalsreferensen?

Richard spelas av Tom Enwell och han är helt meningslös för filmens väl och ve. Tretton på dussinet skulle kunna spela den rollen är jag övertygad om. Filmen är givetvis Marilyns film. Marilyn Monroe, denna fantastiska stjärna. Här spelar hon "The girl" som bor på andra våningen och som får Richard att bli alldeles till sig i brallorna.

Marilyn är som vanligt magnetisk, förförisk, charmerande, överraskande och helt fantastisk. Jag tror att jag aldrig kommer ge en film med Marilyn ett lägre betyg än trea. Hon är så underbar att se agera att det alltid finns något av värde. Får väl se om denna "regel" får anledning att ifrågasättas någon gång.

I övrigt är denna film ganska svag och utan Marilyns "star power" hade den varit en svag tvåa. Det finns helt klart mycket starkare filmer av MM.

Filmen innehåller en av filmhistoriens mest ikoniska scener, den där Marilyns klänning blåser upp när står på ett ventilationsutsläpp från t-banan i NYC. Filmen har också en mycket lång lista av "movie connections" på imdb. Jag kan inte dra mig till minnes att jag någonsin sett en så lång lista för någon annan film. Hojta gärna till i kommentarerna om ni hittar en film som slår The seven year itch på fingrarna.

På tal om movie connections (som för övrigt inte är med i listan) så finns det en i Bill Wilders Sabrina (1954). Där sägs det att Sabrina och hennes dejt har varit på bio och kollat på The seven year itch! Lustigt eftersom denna film kom ut året efter Sabrina. Men båda är gjorda av billy Wilder och han måste väl ha inlett arbetet med denna parallellt och gjorde det som ett litet internt skämt.

Supernajs att äntligen ha sett denna kända film. Det var ee nesligt blind spot för mig. Nu är det avklarat.

Betyg: 3/5

Ad Astra (2019)

Såg Ad Astra i lördags. Jag och Joel sammanstrålade på MoS för att se filmen i IMAX-format. Vi blev båda ganska uttråkade av filmen. Efter filmvisningen tog vi en bit mat på Egon. Mellan tuggorna snackade vi om en massa intressanta saker, men vi berörde knappt filmen. Fanns liksom inget att säga om den. När jag tänker på hur det bubblade av intryck och intressanta diskussionsämnen efter filmer som Gravity, Arrival, Interstellar, Blade runner 2049 och First man bleknar Ad Astra bara ännu mer.

Jag gick in med vissa förväntningar. Jag hade inte läst på om filmen, sett någon trailer eller ens kollat upp vilka betyg den fått. Ändock hade någon kommentar här och där, framför allt i det spoiler-fyllda twitter, sagt mig att filmen var uppskattad. Och seriösa sci-fi-filmer vill jag ju som oftast se. Jag var välvilligt inställd.

Filmen är filosofisk och långsam. Den kanske påminner lite om 2001: A space odyssey på det sättet. Världsbyggandet, vår värld i en nära framtid, är onödigt ofullständig. Manusförfattaren och regissören James Gray har misstagit fokus på den inre resan för dåligt berättande helt enkelt.

Varför är NASA så hemlighetsfulla? Varför är de så inkompetenta? Vilka är dessa space pirates? Hur kunde Roy ta sig in i en rymdraket som håller på att skjutas upp...? En massa kontext och praktiska frågor som hade kunnat fylla ut världen i alla riktningar. Nu påminner filmen mer om en surrealistisk satir som Brazil och det tror jag inte var meningen.

Brad Pitt spelar huvudrollen och den som bär filmen på sina axlar. Han var ok men inget mer. Jag har inga problem med honom, men han är heller inte en jättefavorit. Filmen är långsam och saknar dialog i längre partier. Därför är det viktigt att man gillar att se Brads numera fårade ansikte. Som sagt han är helt ok här, det är i alla fall inte han som sänker filmen.

Jag såg i en artikel att man tolkar filmen som Guds tystnad. Nja, det får stå för de självbelåtna filmvetarna i så fall. Jag kände inte det en enda gång under filmen. Om man vill se en film om Guds tystnad får man ta och se den förträffliga First reformed istället. Där gör för övrigt Ethan Hawke det som James Gray antagligen ville att Brad Pitt skulle göra i denna film.

Jag ser en film om en far-son-relation och det upprivande i att inte hitta utomjordiskt liv. Som en anti-tes till filmen och boken Contact om du så vill. Om någon vill söka efter Gud i filmen är han eller hon välkommen, men jag tror inte att Han finns där, tyst eller inte.

Det mesta filmtekniska är bra utfört. Synd att filmen medvetet är så ful. Den är grynig och jävlig, inte speciellt vacker. IMAX var inte ok, stolarna för varma och klibbande och duken knappt större än den på en rejäl "vanlig" premiärbiograf. Det är endast ett lurendrejeri för att kunna ta ut hutlösa biljettpriser. Filmen kostar över 200 kr på IMAX. Hua.

I slutändan måste man fråga sig om filmen gav något. Berörde den mig? Gav den mig starka känslor, frågor, nyfikenhet, glädje eller sorg? Jag svarar nej på alla. Den var tråkig och inte speciellt intressant trots att den har en superintressant synopsis. Det är trist.

Betyg: 2/5  

52 Directors: Howard Hawks

Howard Hawks är en av de riktigt stora regissörerna borta från Hollywood. Ibland känns det som att han går lite under radarn här hemma, men han är mycket väl värd att lägga på minnet. Allt han gjort är inte perfekt, långt därifrån, men hans bästa filmer är ljuvliga! Jag gillar mestadels hans komedier när allt kommer till kritan.

Idag har vi vår bloggkollega och vän Fredrik med på ett hörn. Välkommen Fredrik! Jag pratar mycket "gammal film" med den påläste Fredrik, och Howard Hawks är en av dem vi har diskuterat lite. Det ska bli spännande att se vilka filmer han väljer att lyfta upp ur Hawks digra filmografi.



Without further ado...

Howard Hawks topp 5

5. The big sleep (1946)

En intressant film noir som jag gärna ser om någon dag, och då ska jag se den ursprungliga versionen! Med Bogart och Bacall.

4. Monkey business (1952)

En mycket rolig och fånig film med en utsökt charmerande Marilyn Monroe i en biroll. Med Cary Grant i huvudrollen.

3. His girl Friday (1940)

En briljant screwball comedy med knivskarp och kulsprutesmattrande dialog. Med Cary Grant och Rosalind Russell.

2. Bringing up Baby (1938)

Jag höll på att svimma av på grund av andnöd när jag såg denna film för första gången. Så mycket skrattade jag. Med Cary Grant och gudinnan Katharine Hepburn.

1. Rio Bravo (1959)

En stor personlig favorit och en film som ligger på min topp 10 alla filmer. Med John Wayne, Dean Martin och Angie Dickinson.



Jag har bara sett tretton av Howard Hawks 47 filmer:

1. Twentieth century (1934)
2. Bringing up Baby (1938)
3. Only angels have wings (1939)
4. His girl Friday (1940)
5. To have and have not (1944)
6. The big sleep (1946)
7. Red River (1948)
8. I was a male war bride (1949)
9. Monkey business (1952)
10. Gentlemen prefer blondes (1953)
11. Rio Bravo (1959)
12. El Dorado (1967)
13. Rio Lobo (1970)

Hoppa nu över och kolla in vilka fem filmer Christian och Fredrik har valt ut från Mr. Hawks.