Doctor Who är en fascinerande tv-serie. Den är komplex och kräver en rejäl investering för att man som åskådare ska komma in i stilen och känslan. Den är i någon mening ogästvänlig och långt ifrån för alla tittare. Jag börjar förstå mer och mer varför den blivit en kultserie med en klick av hårdnackade fans. Den är inte för alla, den är för finsmakaren!
Doctor Who är en serie vars starka sida är karaktärsutveckling och relationsdramat. Om man läser avsnittssammanfattningar (synopsis) beskrivs oftast endast handlingen i berättelsen. Det man då läst är allt som oftast inte alls det som är bra med avsnittet. Det bra ligger under ytan av berättelsen. I mångt och mycket påminner Doctor Who om Buffy i detta avseende. Precis som i Buffy är monstren ofta, men inte alltid, barnsliga och helt oväsentliga för avsnittens kvalitet. Det är små detaljer i relationerna, kommentarer, ansiktsuttryck eller en hand som frenetiskt slår i en glasruta som gör avsnitten bra. Det är dessa små scener, eller fragment av scener, som utgör säsongens höjdpunkter. Summan av delarna är magnifikt mycket större.
Produktionskvalitén är dock högre i Doctor Who än i Buffy. Det är egentligen inget större fel på genomförandet, men flera av monstren eller fienden är så fåniga att det riskerar att förstöra vissa avsnitt. Daleks är ett släkte som jag har svårt för, men jag förstår är att de utgör en nostalgisk del av serien. I första avsnittet kommer en intergalaktisk polis på besök och det är stora buffliga typer med noshörningshuvuden. Påminner lite om soldaterna i Luc Bessons film The fifth element. Där passar det bra men i Doctor Who blir det lite barnsligt.Än så länge tycks jag uppskatta de avsnitt som är mer orienterade mot klassisk sci-fi och inte så mycket "fantasy"-inriktade. Jag gillade avsnittet 42 som faktiskt påminde mig om Firefly. Avsnittet påminde lite om Danny Boyles Sunshine också.
Jag gillade också dubbelavsnittet Human nature/The Family of Blood där Doktorn gömmer sig genom att anta en mänsklig form och sedan glömmer att han promt vem han är med nästintill katastrofalt resultat. Där slapp vi också allt för tokroliga monster. Zombieliknande fågelskrämmor och människor som blivit övertagna av aliens känns som mer sci-fi än fantasy för mig. I Human nature dyker en referens om Rose upp också, om så bara i form av ett ritat ansikte i en anteckningsbok. Jag älskar Rose!
Hur går det då med den nya följeslagaren Martha Jones då?. Jo men hon är ganska bra ändå. Hon är ingen Rose, men hon är bra. Första gången jag kände den där varma känslan man alltid längtar efter var i avsnittet 42 när hon skjuts iväg i räddningskapseln och slår förtvivlat med händerna mot glaset. Man hör det klickande ljudet från en ring på fingret och det blev plötsligt så intimt och personligt. Serien är som sagt outgrundlig i sitt sätt att ta sig in under huden på en.
Säsongens bästa avsnitt är dock såklart det av Steven Moffat skrivna Blink. Det är ett av de avsnitt som kallas Doctor-lite. I avsnittet deltar inte Doktorn eller följeslagaren speciellt mycket. Istället är det Carey Mulligan i rollen som Sally Sparrow som har den stora huvudrollen. Damn, vad hon är bra! Detta är alltså från två år före jag själv upptäckte henne i filmen An education. Blink är ett rysligt avsnitt, så nära skräck-genren en serie som Doctor Who kan komma kanske. Monstren är änglar, gråtande änglar. Alla änglar är inte goda änglar kan konstateras.
Säsongens avslutande avsnitt hänger ihop i en tre delar lång mini-arc där Doktorn ställs mot en formidabel fiende. Tyvärr var dessa tre en stor besvikelse för mig och jag var varken road av The Master eller speciellt exalterad av att återse Captain Jack Harkness, som jag för övrigt hade glömt.
Chan, den enda roliga nyheten med avsnitten var Chantho, tho.
I slutet av sista avsnittet verkar det som att Martha hoppar av resan. Jag blev lite konfunderad... Efter bara en säsong? Really? Det verkar inte rimligt. Ska bli spännande att se vad som händer med henne...
Mellan series 3 och 4 får vi åter igen en julspecial, Voyage of the damned. Nästa destination på färden!
Sereis 3 var ibland bra, ibland fånigt, men sällan tråkigt. Precis som Doctor Who brukar vara. Suget efter att se mer är i alla fall kvar.
Betyg: 3/5
