The Hateful Eight (2015)

Jag hade den stora förmånen att få se Quentin Tarantinos nya film The hateful eight på specialvisningen av filmen På Rigolett i Stockholm. En extra lång version av filmen visades i fantastiskt 70 mm format. Tarantino har filmat i Ultra Panavision 70 och för det använt speciella linser som tydligen inte har använts sedan sextiotalet. Specialvisningen inleddes med en kort intervjufilm med Quentin Tarantino och skådespelare från filmen där det berättades lite om filmhistoria generellt sett och kameratekniken specifikt. The hateful eight är den endast elfte filmen i filmhistorien som filmats med Ultra Panavision 70.

Som bioupplevelse var detta en av de bästa på mycket länge. Jag, Johan, Christian och Patrick såg filmen vid lunch på trettondagen. Det blev som en klassisk westernmatiné. Visningen var utsåld och alla på plats verkade vara genuint intresserade av filmen. det var en hövlig publik och jag såg inte en enda person som satt och messade på mobilen under visningen. det känns ganska ovanligt nu för tiden.

Filmen inleddes med en overture, ett inledande musikstycke. Till musiken visades en stillbild på duken. Musiken tycktes hålla på i evigheter men till slut drog filmen igång. Efter 105 minuter av de 190 var det intermezzo, en 20 minuter lång paus. Innan filmen återupptogs var där ett nytt musikstycke. Detta påminde mig om en av de första bioupplevelserna jag någonsin haft då jag som ung pojke såg Ben Hur av alla filmer, en film som också är mycket lång och som hade paus i mitten. Ben Hur är också en av de få filmer som spelats in i Ultra Panavision 70.

Filmens extrema storlek och kameratekniken sägs vara extra bra för spektakulära shots från utomhusscenerier. Perfekt för western som ofta utspelas ute på vidderna. Filmen inleds med några smärtsamt vackra bilder över ett snöbeklätt landskap. Tyvärr utspelas dock den största delen av filmen inne i en liten stuga. Jag kan inte än att tänka att Quentin ändå försatte en chans där. Varför allt bekymmer med de gamla linserna och tekniken om han ändå skulle filma en majoritet av filmen inne i rummet, som om det vore en teaterscen?

The hateful eight är den andra western Quentin gjort på kort tid. Den förra var givetvis Django Unchained. Även om jag gillade Django håller jag nog H8 som en tyngre och mer seriös film. Jag måste se om båda för att våga uttala mig om vilken som är bäst. Django känns lite mer lättsam, trots dess bistra ämne. Den påminner mer om Pulp fiction i feelingen där våldet är lite ytligare och mer glättigt. H8 är en stenhård film och känns riktigt elak. Det har nog en hel del med att göra med det extrema våldet och att ingen i hela filmen som har mer än några få raders dialog är god. Alla jävlar i denna film är hatiska och elaka. samtidigt som jag kan hylla filmen som en magnifik skapelse med hög konstnärlig ambitionsnivå, kan jag också känna mig lite trött på att alla var så eländigt hatiska.

På tal om hat så används "the n word" extremt mycket i denna film, inte lika mycket som i Django men mycket nog ändå. Till skillnad från när jag såg Django fann jag det lite störande denna gång. Inte för att jag är personligen känslig utan för att det kändes som att det överdrevs och användes som någon form av statement och då blir det inte bra. Det är samma sak som när filmer är för pk, det tjänar ett annat syfte än att göra filmen bättre. Här var det som att Quentin var pk fast tvärtom.

Vad kan jag säga om filmen då? Bioupplevelsen var magnifik. Filmen var också otroligt bra under första halvan. Fram till pausen och intermezzo var jag i filmiska himmelen. Under andra delen, den något kortare, avslöjades tämligen snabbt "who did it" eller som i detta fall var "who is was". Och när man fått veta vem som var vem i den lilla skaran som var inblåsta i stugan försvann lite av magin i filmen. Under middagen efter filmen kommenterade vi om detta och jämförde filmen som en monsterfilm som allt som oftast är som mest spännande innan man får se monstret. När det väl är ute i det ljusa blir monstret inte lika skrämmande längre. Så var det med mystiken i denna film.

Jag gillade dock alla skådespelarinsatser och jag var helt inne i filmen och till fullo engagerad. Under filmens gång landade mina sympatier, den jag "hejjade" på, hos Kurt Russels John Ruth, Samuel L Jacksons Marquis Warren, han som spelade diligensföraren OB och till slut Walton Goggins Sheriff Chris Mannix. castingen av Goggins var extra briljant då han endast spelat lömska typer tidigare (som jag sett i alla fall). Jag hade inte mycket till övers för Jennifer Jason Leighs Daisy Domergue. Hon var äcklig men hon spelades aldrig upp som ett oskyldigt offer så trots den minst sagt ovärdiga behandlingen hon fick utstå var jag inte speciellt olycklig för det. Jag var egentligen inte speciellt olycklig för någons öde i filmen, förutom OB faktiskt. Det var en "lustig" effekt av att alla karaktärer av rang i denna film var onda, usla och äckliga.

Nej, ta mig tusan, detta var en bra film, en mäktig film, men den kommer inte bli en favoritfilm. Den kommer säkert upp på årets "bästa filmer"-listan, men mer av intellektuella skäl än rent känslomässiga.

Jag ger The hateful eight fyra sätt att dö på av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Missa nu inte att läsa vad killarna tyckte om filmen. Hatade de den eller kände de kärlek?
Jojjenito
Movies-Noir

Filmserier: Hasse Ekman - Sammanfattning

 

Denna Filmserier var inte en traditionell "Filmserie" likt Die Hard och de andra. Istället var det sex filmer från en och samma regissör, en serie filmer från Hasse Ekman. 

Jag är mycket nöjd med mitt lilla julhelgsprojekt. Först och främst tycker jag det närmast är en skyldighet att se några filmer av den regissör filmspanarkompisen Fredrik skrivit sin avhandling på. Att inte ha sett en enda av dem har känts futtigt och fel.

För det andra var det kul att se filmer från en av svensk filmhistorias stora regissörer och manusförfattare. Det känns bra i magen att ha förkovrat sig inom ämnet.

För det tredje var det en överraskning att Ekman hade en sådan bredd och att han var så modern i sitt filmskapande. Bland de sex filmerna har jag sett finns fars, romantiskt drama, tragisk drama, magisk realism och ett i allra högsta graf modernt inlägg i debatten om människors rätt att vara sig själva.

För det fjärde var det en fantastisk upptäckt med Eva Henning som skådespelerska och personlighet. Hon var med i fyra av de sex filmerna och det är hennes ansikte som dröjer sig kvar på näthinnan nu flera dagar efter jag sett filmerna. Hon startade i utkanten av mitt medvetande för att växa för var film jag såg henne i. Hon är otroligt bra i dessa filmer.

Film från 40-talet är inte som film från idag. Det tar ett tag att komma in i stilen, men väl där blir man rikligt belönad.  Det är lärorikt, intressant och ögonöppnande. Samtidigt kan jag efter sex filmer på raken känna att det var kul men nu är jag sugen på modern film igen. Så som det ska vara med små projekt som detta.

Lustigt nog var det en nästan perfekt stegring av kvalité av filmerna från första till sista. Inte helt exakt men nästan. Så här rankar jag filmerna jag såg:

6. Med dej i mina armar (1940)
5. Banketten (1948)
4. Ombyte av tåg (1943)
3. Kungliga patrasket (1945)
2. Flickan från tredje raden (1949)
1. Flicka med hyacinter (1950)

Flicka Och Hyacinter (1950)

Flicka med hyacinter måste vara något av alla filmvetares våta dröm. Filmen har bra manus och skådespelare, den är komplex till sin struktur och det finns mycket att fundera på. Den skulle lika gärna kunna vara en kriminalthriller där en enveten polis jagar en mördare. Istället är detta en drama och tragedi förklädd som thriller. Strukturen och inledningen påminner mig flyktigt om Laura.

Under de första fem minuterna får vi se hur Dagmar (Eva Henning) går från en fest och väl hemma hänger sig från kroken i taket där lampan för vardagsrummet skulle suttit. Polisen finner ett självmordsbrev där hon skänker allt hon äger till de flyktigt bekanta grannparet, Anders och Britt Wikner spelade av Ulf Palme och Birgit Tengroth. Anders blir chockad men också nyfiken på varför Dagmar tog sitt liv. Han beslutar sig för att ta reda på varför.

Under resten av filmen får vi följa Anders då han söker upp person efter person som känt eller haft att göra med Dagmar och vi får via återblickar se ett antal scener huller om buller. Scenerna återges inte kronologiskt och det är inte förrän i allra sista scenen som vi åskådare förstår hela historien.

Redan i mitten av filmen spekulerade jag om nyckeln till hela historien. Jag var dock inte säker på min teori då jag trodde att filmen var lite för gammal för en sådan "lösning". Antagligen har vi som moderna filmtittare lättare att se lösningen än de som såg filmen när den var ny. Fortfarande fem minuter före slutet visste jag inte om Ekman skulle låta det stora avslöjandet uttalas i filmen eller om han skulle låta åskådaren dra sina egna slutsatser. Jag hoppades för renhetens skull att Britt skulle få namnet nämnt för sig och det var mycket riktigt så Ekman valde att avsluta filmen. Jag såg slutet av filmen med stora tysta tårar rinnandes nedför mina kinder då betydelsen av de tidigare återblickarna gick upp för mig. Historien om Dagmar passerade det bitterljuva till det tragiska och sorgliga.

Eva Henning är fantastisk. Det är ett minimalistiskt spel som ändå kommunicerar en massa känslor. Hon måste vara en av de stora svenska skådespelerskorna genom tiderna. Varför kände jag inte till henne förr?

Ulf Palme i rollen som Anders är bra. Filmens svagaste skådis är Anders Ek som spelar den alkoholiserade målaren Elias. Han spelar över i nästan alla scener.

Detta var en mycket intressant film. Strukturen där historien berättas lite i taget, som ett lapptäcke av återblickar, skapar en spänning ända in till slutet. Den känns modern och relevant än idag. Tidlös konst helt enkelt. Jag gillar filmen.

Jag sparade omedvetet det bästa till sist och jag ger Flicka och hyacinter fyra oförlåtliga handlingar av fem.

Betyg: 4/5

Flickan Från Tredje Raden (1949)

 

"Låt mig presentera mig, Antonsson förskingring."

Jag blir imponerad av Hasse Ekman med denna film. Flickan från tredje raden är en saga som överraskar mig med sin magiska realism. Berättad via tillbakablickar känns den mer komplex och mogen än vad jag väntat mig från en sådan här gammal film.

Filmen handlar om en ring som byter ägare en åtta nio gånger under filmens gång. Lite som geväret i Winchester'73 (1950). Ringen medför dock inte bara otur, nej den verkar ge goda människor tur och onda otur. En magisk ring, om än oäkta.

Vi får följa ringen från hand till hand och möter på så sätt många olika karaktärer. Precis som i Robert Altmans mästerverk Short cuts tangerar flera av karaktärernas liv varandra. Detta är en härlig skröna.

Hasse spelar själv Sture Anker och han gör det bra. Än en gång ligger kärleken till teatern i grunden av filmen. Familjenamnet Anker återkommer från Kungliga patrasket (1945) och denna film skulle kunna vara en uppföljare men det känns ändå inte så. Det är nog mer en blinkning till sin tidigare film. Ekman blinkar till en annan film från 1945 kanske då hans karaktär Sture läser en bok av pjäsförfattaren Noël Coward, mannen som skrev förlagan till David Lean's film Brief encounter, en favorit från mitt Decennier-projekt.

Eva Henning spelar ängeln och hon är superstabil. Trevlig tös det där. Övriga skådespelare klarar sig bra. Min personliga favorit blev paret Antonsson spelade av Hilding Gavle och Barbro Hiort af Ornäs.

Dialogen inleds lite styltig men den tar sig snabbt. Ekmans dialog är en upptäckt i sig. Hans karaktärer talar som folk gjorde tror jag. Dialogen känns allt som oftast mer naturlig än vad dialogen kan uppfattas i helt moderna svenska filmer i alla fall. Svordomar var inget han skydde för. Det är ett som är jävligt säkert.

En kul detalj jag la märke till var häst och droska full med sjungande studenter som passerade revy. Tänk att de åkte studentflak redan på fyrtiotalet!

Mitt i filmen får vi också en skön jazzlåt framförd av en pianist på en bar där Sture dränker sina sorger. Jag höll nästan på att säga att Hasse Ekman alltid har med en låt framförd av sina karaktärer eller i någon scen likt denna i alla hans filmer men jag har för litet underlag.

Detta var den starkaste av de hittills fem sedda filmerna. Jag är svag för den magiska realismen, teatertemat och Eva Hennings ängel.

Jag ger Flickan från tredje raden fyra "sjuan på rouletten" av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Banketten (1948)

"Den sista svepningen."

Banketten handlar om den rika industrimannen Jacob Cotten och hans familj. Familjen är omåttligt rik och en stor bankett ska hållas till Jacobs ära. Han och frun Agnes har tre vuxna barn, två söner och en dotter, som alla tre har hanterat faderns rikedomar på olika sätt. På ytan verkar kanske familjen lyckad men inom stängda dörrar frodas övergrepp, sadism och hat.

Detta är nu inte Thomas Vinterbergs film Festen (1998), men fler av samma teman spelas upp i Hasse Ekmans film. Frun Agda är en klassisk överklasskärring, äldsta sonen Pierre är en slarver som lever loppan på faderns pengar, dottern är olyckligt gift med en sadistisk man, den yngsta sonen har vänt sig mot familjen och blivit kommunist. I denna familjen är det endast fadern som är god, eller åtminstone har rim och reson.

Filmen är inte en komedi, vilken den skulle kunnat vara, utan ett tungt drama. Allt eftersom filmen framskrider läggs fokus allt mer på dottern Vica och hennes relation till sin man Dr. Stenbrott. De spelas av Eva Henning och regissören själv Hasse Ekman. Jag fann det överraskande och sedan intressant att Ekman själv spelade den vidrige Dr Stenbrott. Karaktären är en av de elakaste jag sett i en dramafilm på länge. I en scen filmad nerifrån ser han ut som en elak version av Leslie Howard i sin sidenscarf.

Det är dock värt att nämna att Ekman var gift med Eva Henning när de spelade dessa roller. Det är kanske enklare att spela så elaka mot varandra, ja även hon var elak, om de känner varandra extra väl. Eller så kan det gå åt helt fel håll. De skiljde sig fem år senare och jag hoppas att det inte var på grund av denna film, och man får verkligen hoppas att deras relation inte reducerades till en som den som spelas upp i denna film innan de bröt upp.

Det lilla av lustifikationer som jag fann i denna film kom från storebror Pierre (Sture Lagerwall). Han var rolig och stal varenda scen han var med i. Figuren påminde mig om en bekant till mig från sommarstugan.

Vid sidan av obehag och elakheter, och ett och annat skratt (tack Pierre), lever denna film på skådespelarinsatserna och i första hand av Hasse Ekman samt hans maka Eva Henning. I filmen säger flera till Hennings Vica att hon är underbar och det är precis vad Henning är i denna film. Ekman spelar den enklare rollen då han bara var elak och vidrig. Henning spelade rollen av den i underläge, men hon gjorde henne inte endast svag. Vica var en egen person och Henning gör henne inte till en karikatyr av ett offer. Vica var också bra på att hålla en fasad, som säker många gör som lever i ett destruktivt förhållande, och Henning är lysande i att spela den spelande Vica.

Jag gillade filmen som en stark och tung dramafilm. Men en favorit blir den nog inte. Även om skådespeleriet var lysande av och till gav mig inte filmen så jättemycket att tänka på. Att det är fel att vara elak och vara en hustrumisshandlare känns som en dörr som inte kan sparkas in mer (även om allt fortfarande är som det var då, människor är människor). Frågan är bara vad Ekman ville med sin film? Kommentar om klasskampen? Att rika familjer är perversa? Jag hoppas inte det. För mig kunde relationerna mellan make och maka, samt mellan föräldrar och barn, kunnat hända i vilken social samhällsklass som helst.

Banketten är den tyngre och kanske mer seriösa filmen, men den kommer inte upp i samma nivå som Kungliga patrasket.

Jag ger Banketten tre klasskamper av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Sherlock - Special: The Abominable Bride (2016)

"This is a war we must lose."

Sherlock är tillbaka i The abominable bride. Detta är en "special" mellan säsong 3 och 4 som dök upp ur intet för mig. Tänk vilken överraskning jag och Frans fick när ett helt nytt Sherlock-avsnitt dök upp i tablån! Julafton kom jättetidigt i år.

Eftersom flera av mina läsare kanske inte sett avsnittet än kommer jag hålla mig från spoilers förutom den generella premissen.

Det tog inte lång stund att inse hur mycket jag saknat Sherlock. Dialogen är fullständigt glimrande. Den är som vanligt icketrivial med en massa hänvisningar bakåt och framåt. Dessutom är dialogen extremt humoristisk i partier. Jag kommer med stor glädje se om avsnittet och då kanske fånga än mer av dialogen. Avsnittet är också det mest komplexa av alla avsnitt vi sett i serien. En omtitt är på sin plats av flera skäl.

Kommer ni ihåg hur säsong tre slutade? Man får en mycket snabb "previously on" i inledningen. Sherlock har avslöjat den danske superskurken som har en massa hemligheter som han tänker sprida i världen. Sherlocks plan var att döda skurken så snart han förstört alla kopior av informationen. Tredje säsongen avslutas med att Sherlock skjuter dansken och tas av polisen. För att undvika en publik skandal skickas Sherlock på ett självmordsuppdrag av Mycroft. Men i sista scenen av avsnittet ser vi Moiratys fula nuna i brittisk tv. Han är tillbaka!?! Mycroft kallar tillbaka planet med Sherlock.

Denna serie har för vana att lämna oss tittare helt konfysa efter sista delen i säsongerna. Efter säsong två... är Sherlock död? Efter säsong tre... lever Moiraty? Detta avsnitt är kanske en länk mellan säsong tre och den kommande säsong fyra. Eller är det ett renodlat stand alone-avsnitt?

Showen gör i alla fall intressant nog ett hopp tillbaka i tiden och vi får se Sherlock och Dr Watson i den tidsera som böckerna utspelas i. Det är 1890-tal och Sherlock ska lösa ett fall med en kvinna som begår självmord för att sedan återkomma som ett spöke som söker hämnd på män som gjort henne oförrätter.

Hur det fallet knyts ihop med Sherlock och Moiraty får de reda på om du ser avsnittet!

Sherlock, tv-serien, är som alltid lysande. Och som vanligt tycker jag att Benedict Cumberbatch är bra och att Martin Freeman är briljant. Musiken är fantastisk, ja hela produktionen är perfekt.

Första halvan av filmen är för jäklans bra, men det är sen, i andra halvan, mina damer och herrar, det blir helt suveränt, simply awesome!

Inom tv-serievärlden är detta svårslaget.

Betyg: 5/5

Kungliga Patrasket (1945)

"Onekligen en sortireplik!"

Stefan Anker, teaterdirektör. Huvudpersonen och berättelsens mitt är ännu en teatermänniska. Denna mycket händelserika film handlar om Stefan, hans fru, hans föräldrar och hans två vuxna barn. Temat är att blod är tjockare än vatten, bådande det gäller familjen och det slags människor som brinner för teatern. 

Filmen påminner mig om Birdman och om den ständiga jakten på bra recensioner samt hur livets kvalité styrs av omdömena som ges i morgondagens blad. Vi får följas en mullrig artistfamilj i tre generationer, ett mustigt sällskap som närmast kan jämföras med familjen Ekdahl i inledningen av Fanny och Alexander.

Ekman har här förfinat sina förmågor. Tempot är rappt och hans dialog är modern och allt annat än ängsligt känslig. Jag gillar också att Ekman litar på åskådaren och inte visar alla detaljer. En del av små steg i handlingen sker utanför bild eller mellan klipp.

Lustig scen

Vid sidan av en film om artister och deras motgångar för tredje filmen i rad känner jag också igen flera skådespelare. Kan man börja skönja ett stall favoritskådisar hos Hasse? Stig Järrel återkommer i en comic relief roll, Hasse själv har en stor roll som Stefans son Tommy och huvudpersonen spelas av Edvin Adolphson, gentlemannen från Med dej i mina armar. Nya ansikten var den vackra Eva Henning som dottern Monica och Gudrun Brost som sångerskan Sonja. Henning är helt klart bra, men Brost tyckte jag är filmens svagaste kort. Det låter som att hon läser sina repliker innantill.

Att Hasse Ekman hade en stor kärlek till teatern verkar tydligt. Detta var en stor hyllning till de människor som aldrig glömmer att ge varandra en spark i baken för tur inför premiärer, som äter middag mitt i natten efter föreställningens slut och som, till slut, inser att det är svårt för en teatermänniska att passa ihop med en som inte förstår sig på teatern. Filmen är enligt internet Hasses hyllning till hans egen far Gösta Ekman d.ä.

Filmen inleds som en ren komedi men allt eftersom den rullar på blir den mer och mer dramatisk, ja till och med mörk. Det lustiga med dessa gamla filmer som inte har eftertexter är att så sent som fem minuter före filmen är slut hade jag fortfarande ingen aning om den skulle sluta i dur eller moll. Filmens budskap om familjens värde kändes rätt i filmens kontext, men säg inget till Sofia om detta då hon inte gillar sådan sensmoral...

Jag tycker att detta var den mest komplexa filmen av de tre jag sett hittills och den var snäppet bättre än Ombyte av tåg. Trendpilen pekar fortfarande uppåt. Jag ger Kungliga patrasket tre premiärer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Ombyte Av Tåg (1943)

Inga Dahl, en misslyckad skådespelerska är på väg hem åter till sin uppväxtstad möter Kim, hennes före detta pojkvän vid ett tågbyte. Inga och Kim tar en kaffe ihop och minns tiden de haft och vad som hände när de gled isär från varandra.

Inga, spelad av norskan Sonja Wigert, är en vacker men talanglös skådespelerska. Hon hamnar i klorna på den aggressivt kvinnotjusande teatermannen Leo (Georg Rydeberg). Inga blir ett lätt offer för den kåte och världsvane storstadsbon, och när hon visslar på teatern är hennes öde beseglat. Jag konstaterar att hon gör allt för lättvindigt slut med sin käresta, den godhjärtade Kim som för övrigt spelas av Hasse Ekman själv.

Under filmen förtexter står det att det är "en allvarlig komedi". Jag förstår inte riktigt Ekmans skämt här då jag inte ser en komedi på långa vägar. Istället har historien en ödesdiger stämning mest hela tiden. Inga uppvisar sjukdomstendenser i form av hjärtesorg och hon har suicidala tendenser. Filmen påminner ett tag om Charlie Chaplins Limelight men än mer om David Leans Brief encounter, både stämning, tematik och bildspråk från tågstationen.

Precis som i Med dej i mina armar kommer ambitioner och drömmar om artistkarriären emellan ett älskande par. I Ombyte av tåg har dock Ekman utvecklat sin berättarteknik då hela historien berättas i olika tillbakablickar och vi hoppar fram och tillbaka i tiden som en annan Tarantino.

De tre primära skådespelarna Wigert, Rydeberg och Ekman är alla bra. Speciellt scenen mellan Wigert och Ekman när Inga dumpar Kim efter hon gjort debut på teatern var riktigt bra.

Dialogen är väldigt annorlunda jämfört med en naturlig dialog från idag. I vissa partier blir det lite teatrala men i en film som till stor då utspelar sig i teatervärlden ser jag inga problem med detta.

Detta är en bitterljuv och tragisk kärlekshistoria. Vissa par är dömda att misslyckas och detta är kanske ett av dem? Filmens slut var överraskande öppet och inte alls lika tillrättalagt som det i Med dej i mina armar. Jag blev faktiskt ganska förvånad hur den slutade. Slutet hade mycket gemensamt med Leans film.

Detta var en intressant utveckling på mitt lilla Ekman-projekt. Redan andra filmen var bra och den kan kanske till och med växa till sig under åren. Den var bättre än Limelight men kom inte i närhet av Brief encounter.

Jag ger Ombyte av tåg tre högljudda applåder av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Med Dej I Mina Armar (1940)

Första filmen är Med dej i mina armar från 1940. Detta var Hasse Ekmans regidebut och han stod för manus också. Detta är en typisk fars och förvecklingskomedi. Jag slogs flera gånger av att den påminde mig om A shop around the corner med James Stewart från samma år. Inte handlingen utan mer känslan i filmen.

Direktör Krister Dahl (Edvin Adolphson) är suddig och hans liv är på glid. En dag på golfbanan träffas han av en golfboll i huvudet och han tappar minnet. Krister blir inviterad på bjudning och där träffar han på sin exfru Barbro (Karin Eklund) utan att veta vem hon är. Han blir genast kär i henne igen. Förvecklingar i massor och kärlek i luften.

Ja men detta var en helt ok förstafilm både för Ekman som regissör och för mig som åskådare och novis inom Ekmans filmografi. Stilen är lite överdriven, inte teatral kanske men långt från naturlig. Man får ta karaktärernas agerande med en nypa salt då detta handlar om en romantisk komedi. Istället vill jag att vi fokuserar på de roliga birollerna och filmens fjäderlätta och charmiga handling.

Favoriten blir Kristers butler Vårby (Thor Modéen) som var en lustig prick. Stor och fyllig såg han ut som Alfred Hitchcock.  Speciellt när hans skugga faller på en vägg i en scen då han går med en kniv i ena handen. Vårby är uppenbarligen mycket tillgiven sin herre och uttrycker sig i vi-form om vad de tycker om till exempel.

Stig Järrel spelar amanuensen Felix Tallgren. Jag antar att han ska vara filmen comic relief men fann honom mindre rolig. Järrel var den enda av skådespelarna vars namn jag kände igen före filmen. Den kommer från en era med svensk film jag vet mycket lite om.

Filmens titel återfinns i en sång som Barbro framförde i en scen och som också spelar en vital roll i upplösningen av filmen och den sången var mycket trevlig. Jag la upp låten på min spellista med "bra låtar" på Spotify efter jag sett filmen.

Som första film var detta helt ok. Det blev inte en omedelbar favorit, men jag hade heller inte tråkigt. Speciellt andra halvan av filmen efter den något trevande inledningen var lätt att se.

Jag ger Med dej i mina armar två debutfilmer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Filmserier: Hasse Ekman

Fredrik är en av vännerna med filmblogg. Han är en riktig filmvetare som gjorde sin doktorsavhandling på Hasse Ekmans filmer. I höstas var Fredrik medarrangör när MoMa i NYC visade ett antal av Ekmans filmer. För att hylla Fredrik och hans favoritobjekt, samt för att kunna hänga med i snacket om denna svenska filmmakare kör jag nu ett maraton på Hasse Ekman på sex filmer varav de flesta är bland de filmer Fredrik visade i New York.

Jag tar filmerna i kronologisk ordning. Filmvalet och ordningen är "godkända" av Fredrik då jag med denna tittningsordning kunde se Ekmans utveckling som filmskapare.

Följande filmer kommer jag skriva om:
Med dej i mina armar (1940) - Hasse Ekmans regidebut
Ombyte av tåg (1943)
Kungliga patrasket (1945) - med Eva Henning
Banketten (1948) - med Eva Henning
Flickan från tredje raden (1949) - med Eva Henning
Flicka och hyacinter (1950) - med Eva Henning

Första filmen kommer upp redan imorgon.