Kungliga Patrasket (1945)

"Onekligen en sortireplik!"

Stefan Anker, teaterdirektör. Huvudpersonen och berättelsens mitt är ännu en teatermänniska. Denna mycket händelserika film handlar om Stefan, hans fru, hans föräldrar och hans två vuxna barn. Temat är att blod är tjockare än vatten, bådande det gäller familjen och det slags människor som brinner för teatern. 

Filmen påminner mig om Birdman och om den ständiga jakten på bra recensioner samt hur livets kvalité styrs av omdömena som ges i morgondagens blad. Vi får följas en mullrig artistfamilj i tre generationer, ett mustigt sällskap som närmast kan jämföras med familjen Ekdahl i inledningen av Fanny och Alexander.

Ekman har här förfinat sina förmågor. Tempot är rappt och hans dialog är modern och allt annat än ängsligt känslig. Jag gillar också att Ekman litar på åskådaren och inte visar alla detaljer. En del av små steg i handlingen sker utanför bild eller mellan klipp.

Lustig scen

Vid sidan av en film om artister och deras motgångar för tredje filmen i rad känner jag också igen flera skådespelare. Kan man börja skönja ett stall favoritskådisar hos Hasse? Stig Järrel återkommer i en comic relief roll, Hasse själv har en stor roll som Stefans son Tommy och huvudpersonen spelas av Edvin Adolphson, gentlemannen från Med dej i mina armar. Nya ansikten var den vackra Eva Henning som dottern Monica och Gudrun Brost som sångerskan Sonja. Henning är helt klart bra, men Brost tyckte jag är filmens svagaste kort. Det låter som att hon läser sina repliker innantill.

Att Hasse Ekman hade en stor kärlek till teatern verkar tydligt. Detta var en stor hyllning till de människor som aldrig glömmer att ge varandra en spark i baken för tur inför premiärer, som äter middag mitt i natten efter föreställningens slut och som, till slut, inser att det är svårt för en teatermänniska att passa ihop med en som inte förstår sig på teatern. Filmen är enligt internet Hasses hyllning till hans egen far Gösta Ekman d.ä.

Filmen inleds som en ren komedi men allt eftersom den rullar på blir den mer och mer dramatisk, ja till och med mörk. Det lustiga med dessa gamla filmer som inte har eftertexter är att så sent som fem minuter före filmen är slut hade jag fortfarande ingen aning om den skulle sluta i dur eller moll. Filmens budskap om familjens värde kändes rätt i filmens kontext, men säg inget till Sofia om detta då hon inte gillar sådan sensmoral...

Jag tycker att detta var den mest komplexa filmen av de tre jag sett hittills och den var snäppet bättre än Ombyte av tåg. Trendpilen pekar fortfarande uppåt. Jag ger Kungliga patrasket tre premiärer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Med Dej I Mina Armar (1940)

Första filmen är Med dej i mina armar från 1940. Detta var Hasse Ekmans regidebut och han stod för manus också. Detta är en typisk fars och förvecklingskomedi. Jag slogs flera gånger av att den påminde mig om A shop around the corner med James Stewart från samma år. Inte handlingen utan mer känslan i filmen.

Direktör Krister Dahl (Edvin Adolphson) är suddig och hans liv är på glid. En dag på golfbanan träffas han av en golfboll i huvudet och han tappar minnet. Krister blir inviterad på bjudning och där träffar han på sin exfru Barbro (Karin Eklund) utan att veta vem hon är. Han blir genast kär i henne igen. Förvecklingar i massor och kärlek i luften.

Ja men detta var en helt ok förstafilm både för Ekman som regissör och för mig som åskådare och novis inom Ekmans filmografi. Stilen är lite överdriven, inte teatral kanske men långt från naturlig. Man får ta karaktärernas agerande med en nypa salt då detta handlar om en romantisk komedi. Istället vill jag att vi fokuserar på de roliga birollerna och filmens fjäderlätta och charmiga handling.

Favoriten blir Kristers butler Vårby (Thor Modéen) som var en lustig prick. Stor och fyllig såg han ut som Alfred Hitchcock.  Speciellt när hans skugga faller på en vägg i en scen då han går med en kniv i ena handen. Vårby är uppenbarligen mycket tillgiven sin herre och uttrycker sig i vi-form om vad de tycker om till exempel.

Stig Järrel spelar amanuensen Felix Tallgren. Jag antar att han ska vara filmen comic relief men fann honom mindre rolig. Järrel var den enda av skådespelarna vars namn jag kände igen före filmen. Den kommer från en era med svensk film jag vet mycket lite om.

Filmens titel återfinns i en sång som Barbro framförde i en scen och som också spelar en vital roll i upplösningen av filmen och den sången var mycket trevlig. Jag la upp låten på min spellista med "bra låtar" på Spotify efter jag sett filmen.

Som första film var detta helt ok. Det blev inte en omedelbar favorit, men jag hade heller inte tråkigt. Speciellt andra halvan av filmen efter den något trevande inledningen var lätt att se.

Jag ger Med dej i mina armar två debutfilmer av fem möjliga.

Betyg: 2/5