Flicka Och Hyacinter (1950)

Flicka med hyacinter måste vara något av alla filmvetares våta dröm. Filmen har bra manus och skådespelare, den är komplex till sin struktur och det finns mycket att fundera på. Den skulle lika gärna kunna vara en kriminalthriller där en enveten polis jagar en mördare. Istället är detta en drama och tragedi förklädd som thriller. Strukturen och inledningen påminner mig flyktigt om Laura.

Under de första fem minuterna får vi se hur Dagmar (Eva Henning) går från en fest och väl hemma hänger sig från kroken i taket där lampan för vardagsrummet skulle suttit. Polisen finner ett självmordsbrev där hon skänker allt hon äger till de flyktigt bekanta grannparet, Anders och Britt Wikner spelade av Ulf Palme och Birgit Tengroth. Anders blir chockad men också nyfiken på varför Dagmar tog sitt liv. Han beslutar sig för att ta reda på varför.

Under resten av filmen får vi följa Anders då han söker upp person efter person som känt eller haft att göra med Dagmar och vi får via återblickar se ett antal scener huller om buller. Scenerna återges inte kronologiskt och det är inte förrän i allra sista scenen som vi åskådare förstår hela historien.

Redan i mitten av filmen spekulerade jag om nyckeln till hela historien. Jag var dock inte säker på min teori då jag trodde att filmen var lite för gammal för en sådan "lösning". Antagligen har vi som moderna filmtittare lättare att se lösningen än de som såg filmen när den var ny. Fortfarande fem minuter före slutet visste jag inte om Ekman skulle låta det stora avslöjandet uttalas i filmen eller om han skulle låta åskådaren dra sina egna slutsatser. Jag hoppades för renhetens skull att Britt skulle få namnet nämnt för sig och det var mycket riktigt så Ekman valde att avsluta filmen. Jag såg slutet av filmen med stora tysta tårar rinnandes nedför mina kinder då betydelsen av de tidigare återblickarna gick upp för mig. Historien om Dagmar passerade det bitterljuva till det tragiska och sorgliga.

Eva Henning är fantastisk. Det är ett minimalistiskt spel som ändå kommunicerar en massa känslor. Hon måste vara en av de stora svenska skådespelerskorna genom tiderna. Varför kände jag inte till henne förr?

Ulf Palme i rollen som Anders är bra. Filmens svagaste skådis är Anders Ek som spelar den alkoholiserade målaren Elias. Han spelar över i nästan alla scener.

Detta var en mycket intressant film. Strukturen där historien berättas lite i taget, som ett lapptäcke av återblickar, skapar en spänning ända in till slutet. Den känns modern och relevant än idag. Tidlös konst helt enkelt. Jag gillar filmen.

Jag sparade omedvetet det bästa till sist och jag ger Flicka och hyacinter fyra oförlåtliga handlingar av fem.

Betyg: 4/5

Flickan Från Tredje Raden (1949)

 

"Låt mig presentera mig, Antonsson förskingring."

Jag blir imponerad av Hasse Ekman med denna film. Flickan från tredje raden är en saga som överraskar mig med sin magiska realism. Berättad via tillbakablickar känns den mer komplex och mogen än vad jag väntat mig från en sådan här gammal film.

Filmen handlar om en ring som byter ägare en åtta nio gånger under filmens gång. Lite som geväret i Winchester'73 (1950). Ringen medför dock inte bara otur, nej den verkar ge goda människor tur och onda otur. En magisk ring, om än oäkta.

Vi får följa ringen från hand till hand och möter på så sätt många olika karaktärer. Precis som i Robert Altmans mästerverk Short cuts tangerar flera av karaktärernas liv varandra. Detta är en härlig skröna.

Hasse spelar själv Sture Anker och han gör det bra. Än en gång ligger kärleken till teatern i grunden av filmen. Familjenamnet Anker återkommer från Kungliga patrasket (1945) och denna film skulle kunna vara en uppföljare men det känns ändå inte så. Det är nog mer en blinkning till sin tidigare film. Ekman blinkar till en annan film från 1945 kanske då hans karaktär Sture läser en bok av pjäsförfattaren Noël Coward, mannen som skrev förlagan till David Lean's film Brief encounter, en favorit från mitt Decennier-projekt.

Eva Henning spelar ängeln och hon är superstabil. Trevlig tös det där. Övriga skådespelare klarar sig bra. Min personliga favorit blev paret Antonsson spelade av Hilding Gavle och Barbro Hiort af Ornäs.

Dialogen inleds lite styltig men den tar sig snabbt. Ekmans dialog är en upptäckt i sig. Hans karaktärer talar som folk gjorde tror jag. Dialogen känns allt som oftast mer naturlig än vad dialogen kan uppfattas i helt moderna svenska filmer i alla fall. Svordomar var inget han skydde för. Det är ett som är jävligt säkert.

En kul detalj jag la märke till var häst och droska full med sjungande studenter som passerade revy. Tänk att de åkte studentflak redan på fyrtiotalet!

Mitt i filmen får vi också en skön jazzlåt framförd av en pianist på en bar där Sture dränker sina sorger. Jag höll nästan på att säga att Hasse Ekman alltid har med en låt framförd av sina karaktärer eller i någon scen likt denna i alla hans filmer men jag har för litet underlag.

Detta var den starkaste av de hittills fem sedda filmerna. Jag är svag för den magiska realismen, teatertemat och Eva Hennings ängel.

Jag ger Flickan från tredje raden fyra "sjuan på rouletten" av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Banketten (1948)

"Den sista svepningen."

Banketten handlar om den rika industrimannen Jacob Cotten och hans familj. Familjen är omåttligt rik och en stor bankett ska hållas till Jacobs ära. Han och frun Agnes har tre vuxna barn, två söner och en dotter, som alla tre har hanterat faderns rikedomar på olika sätt. På ytan verkar kanske familjen lyckad men inom stängda dörrar frodas övergrepp, sadism och hat.

Detta är nu inte Thomas Vinterbergs film Festen (1998), men fler av samma teman spelas upp i Hasse Ekmans film. Frun Agda är en klassisk överklasskärring, äldsta sonen Pierre är en slarver som lever loppan på faderns pengar, dottern är olyckligt gift med en sadistisk man, den yngsta sonen har vänt sig mot familjen och blivit kommunist. I denna familjen är det endast fadern som är god, eller åtminstone har rim och reson.

Filmen är inte en komedi, vilken den skulle kunnat vara, utan ett tungt drama. Allt eftersom filmen framskrider läggs fokus allt mer på dottern Vica och hennes relation till sin man Dr. Stenbrott. De spelas av Eva Henning och regissören själv Hasse Ekman. Jag fann det överraskande och sedan intressant att Ekman själv spelade den vidrige Dr Stenbrott. Karaktären är en av de elakaste jag sett i en dramafilm på länge. I en scen filmad nerifrån ser han ut som en elak version av Leslie Howard i sin sidenscarf.

Det är dock värt att nämna att Ekman var gift med Eva Henning när de spelade dessa roller. Det är kanske enklare att spela så elaka mot varandra, ja även hon var elak, om de känner varandra extra väl. Eller så kan det gå åt helt fel håll. De skiljde sig fem år senare och jag hoppas att det inte var på grund av denna film, och man får verkligen hoppas att deras relation inte reducerades till en som den som spelas upp i denna film innan de bröt upp.

Det lilla av lustifikationer som jag fann i denna film kom från storebror Pierre (Sture Lagerwall). Han var rolig och stal varenda scen han var med i. Figuren påminde mig om en bekant till mig från sommarstugan.

Vid sidan av obehag och elakheter, och ett och annat skratt (tack Pierre), lever denna film på skådespelarinsatserna och i första hand av Hasse Ekman samt hans maka Eva Henning. I filmen säger flera till Hennings Vica att hon är underbar och det är precis vad Henning är i denna film. Ekman spelar den enklare rollen då han bara var elak och vidrig. Henning spelade rollen av den i underläge, men hon gjorde henne inte endast svag. Vica var en egen person och Henning gör henne inte till en karikatyr av ett offer. Vica var också bra på att hålla en fasad, som säker många gör som lever i ett destruktivt förhållande, och Henning är lysande i att spela den spelande Vica.

Jag gillade filmen som en stark och tung dramafilm. Men en favorit blir den nog inte. Även om skådespeleriet var lysande av och till gav mig inte filmen så jättemycket att tänka på. Att det är fel att vara elak och vara en hustrumisshandlare känns som en dörr som inte kan sparkas in mer (även om allt fortfarande är som det var då, människor är människor). Frågan är bara vad Ekman ville med sin film? Kommentar om klasskampen? Att rika familjer är perversa? Jag hoppas inte det. För mig kunde relationerna mellan make och maka, samt mellan föräldrar och barn, kunnat hända i vilken social samhällsklass som helst.

Banketten är den tyngre och kanske mer seriösa filmen, men den kommer inte upp i samma nivå som Kungliga patrasket.

Jag ger Banketten tre klasskamper av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Kungliga Patrasket (1945)

"Onekligen en sortireplik!"

Stefan Anker, teaterdirektör. Huvudpersonen och berättelsens mitt är ännu en teatermänniska. Denna mycket händelserika film handlar om Stefan, hans fru, hans föräldrar och hans två vuxna barn. Temat är att blod är tjockare än vatten, bådande det gäller familjen och det slags människor som brinner för teatern. 

Filmen påminner mig om Birdman och om den ständiga jakten på bra recensioner samt hur livets kvalité styrs av omdömena som ges i morgondagens blad. Vi får följas en mullrig artistfamilj i tre generationer, ett mustigt sällskap som närmast kan jämföras med familjen Ekdahl i inledningen av Fanny och Alexander.

Ekman har här förfinat sina förmågor. Tempot är rappt och hans dialog är modern och allt annat än ängsligt känslig. Jag gillar också att Ekman litar på åskådaren och inte visar alla detaljer. En del av små steg i handlingen sker utanför bild eller mellan klipp.

Lustig scen

Vid sidan av en film om artister och deras motgångar för tredje filmen i rad känner jag också igen flera skådespelare. Kan man börja skönja ett stall favoritskådisar hos Hasse? Stig Järrel återkommer i en comic relief roll, Hasse själv har en stor roll som Stefans son Tommy och huvudpersonen spelas av Edvin Adolphson, gentlemannen från Med dej i mina armar. Nya ansikten var den vackra Eva Henning som dottern Monica och Gudrun Brost som sångerskan Sonja. Henning är helt klart bra, men Brost tyckte jag är filmens svagaste kort. Det låter som att hon läser sina repliker innantill.

Att Hasse Ekman hade en stor kärlek till teatern verkar tydligt. Detta var en stor hyllning till de människor som aldrig glömmer att ge varandra en spark i baken för tur inför premiärer, som äter middag mitt i natten efter föreställningens slut och som, till slut, inser att det är svårt för en teatermänniska att passa ihop med en som inte förstår sig på teatern. Filmen är enligt internet Hasses hyllning till hans egen far Gösta Ekman d.ä.

Filmen inleds som en ren komedi men allt eftersom den rullar på blir den mer och mer dramatisk, ja till och med mörk. Det lustiga med dessa gamla filmer som inte har eftertexter är att så sent som fem minuter före filmen är slut hade jag fortfarande ingen aning om den skulle sluta i dur eller moll. Filmens budskap om familjens värde kändes rätt i filmens kontext, men säg inget till Sofia om detta då hon inte gillar sådan sensmoral...

Jag tycker att detta var den mest komplexa filmen av de tre jag sett hittills och den var snäppet bättre än Ombyte av tåg. Trendpilen pekar fortfarande uppåt. Jag ger Kungliga patrasket tre premiärer av fem möjliga.

Betyg: 3/5