Banketten handlar om den rika industrimannen Jacob Cotten och hans familj. Familjen är omåttligt rik och en stor bankett ska hållas till Jacobs ära. Han och frun Agnes har tre vuxna barn, två söner och en dotter, som alla tre har hanterat faderns rikedomar på olika sätt. På ytan verkar kanske familjen lyckad men inom stängda dörrar frodas övergrepp, sadism och hat.
Detta är nu inte Thomas Vinterbergs film Festen (1998), men fler av samma teman spelas upp i Hasse Ekmans film. Frun Agda är en klassisk överklasskärring, äldsta sonen Pierre är en slarver som lever loppan på faderns pengar, dottern är olyckligt gift med en sadistisk man, den yngsta sonen har vänt sig mot familjen och blivit kommunist. I denna familjen är det endast fadern som är god, eller åtminstone har rim och reson.
Filmen är inte en komedi, vilken den skulle kunnat vara, utan ett tungt drama. Allt eftersom filmen framskrider läggs fokus allt mer på dottern Vica och hennes relation till sin man Dr. Stenbrott. De spelas av Eva Henning och regissören själv Hasse Ekman. Jag fann det överraskande och sedan intressant att Ekman själv spelade den vidrige Dr Stenbrott. Karaktären är en av de elakaste jag sett i en dramafilm på länge. I en scen filmad nerifrån ser han ut som en elak version av Leslie Howard i sin sidenscarf.
Det är dock värt att nämna att Ekman var gift med Eva Henning när de spelade dessa roller. Det är kanske enklare att spela så elaka mot varandra, ja även hon var elak, om de känner varandra extra väl. Eller så kan det gå åt helt fel håll. De skiljde sig fem år senare och jag hoppas att det inte var på grund av denna film, och man får verkligen hoppas att deras relation inte reducerades till en som den som spelas upp i denna film innan de bröt upp.
Det lilla av lustifikationer som jag fann i denna film kom från storebror Pierre (Sture Lagerwall). Han var rolig och stal varenda scen han var med i. Figuren påminde mig om en bekant till mig från sommarstugan.
Vid sidan av obehag och elakheter, och ett och annat skratt (tack Pierre), lever denna film på skådespelarinsatserna och i första hand av Hasse Ekman samt hans maka Eva Henning. I filmen säger flera till Hennings Vica att hon är underbar och det är precis vad Henning är i denna film. Ekman spelar den enklare rollen då han bara var elak och vidrig. Henning spelade rollen av den i underläge, men hon gjorde henne inte endast svag. Vica var en egen person och Henning gör henne inte till en karikatyr av ett offer. Vica var också bra på att hålla en fasad, som säker många gör som lever i ett destruktivt förhållande, och Henning är lysande i att spela den spelande Vica.
Jag gillade filmen som en stark och tung dramafilm. Men en favorit blir den nog inte. Även om skådespeleriet var lysande av och till gav mig inte filmen så jättemycket att tänka på. Att det är fel att vara elak och vara en hustrumisshandlare känns som en dörr som inte kan sparkas in mer (även om allt fortfarande är som det var då, människor är människor). Frågan är bara vad Ekman ville med sin film? Kommentar om klasskampen? Att rika familjer är perversa? Jag hoppas inte det. För mig kunde relationerna mellan make och maka, samt mellan föräldrar och barn, kunnat hända i vilken social samhällsklass som helst.
Banketten är den tyngre och kanske mer seriösa filmen, men den kommer inte upp i samma nivå som Kungliga patrasket.
Jag ger Banketten tre klasskamper av fem möjliga.
Betyg: 3/5
