The Apartment (1960)

C.C. Baxter: Ya know, I used to live like Robinson Crusoe; I mean, shipwrecked among 8 million people. And then one day I saw a footprint in the sand, and there you were.

Inspirerad av Christians störtflod av sextiotalsfilmer har jag adderat några titlar och de närmaste veckorna kommer jag inte bara blogga om sextiotalister fredagar till söndagar utan också på torsdagar! Och på torsdagarna kommer det dessutom bli sub-temat "omtittar". Jag kommer alltså ge vissa filmer en ny chans. Denna vecka är det The Apartment, Billy Wilders berömda romantiska komedi med en rejäl stänk satir på toppen.

Jag såg denna film för drygt tio år sedan men då under allt annat än idealiska förhållanden. Det var när jag tog en filmmanuskurs som vår lärare i utbildningssyfte visade The Apartment men bara en sådär 15 minuter per tillfälle, dvs per lektion. Vi tog oss igenom filmen, javisst, men det kändes lite upphackat om man säger så.

C.C. Baxter: Sometimes I have dinner with Ed Sullivan.

Denna gång såg jag filmen i en enda sittning. Ni känner säkert till filmens historia? C.C. Baxter är en kuvad anställd som lånar ut sin ungkarlslya till diverse chefer som använder lägenheten som tillhåll för utomäktenskapliga kärleksmöten. C.C. Baxter är en fjolla som inte står upp för sig själv då han tror att han kan vinna framgång snabbare i karriären genom sitt handlande. Givetvis ställs saken på sin ända när en hög chef ska låna lägenheten och med sig tar hisstjejen Fran Kubelik, hon som C.C. Baxter i hemlighet suktar och åtrår.

Detta är en romantisk komedi men den har en hel del filosofiskt djup. Vad kan man göra för att promota sin karriär? När ska man stå upp för sig själv? Baxter är osynlig för fröken Kubelik så länge han är mesig och låter cheferna köra med honom. Men vad skulle hända om han tog tag i sitt liv och sa nej? Dialogen är glimrande. Som en söt must som smeker gomen på dig. Detta är filmisk poesi.

Jack Lemmon är C.C. Baxter. Han spelar honom oväntat lågmält. Inget skrikande och flamsande som jag av någon anledning fått för mig. Han är bra i samma nivå som i Some like it hot. Fran Kubelik spelas av ingen mindre än Shirley MacLaine. Jag har nästa aldrig sett henne som ung på film, hon startade sin karriär långt före jag föddes. Här i The Apartment var hon redan 26 år. Hon är ljuvligt charmig, fantastiska ögon, och hon påminner mig lite om Giulietta Masina i sin kortklippta frisyr.

The Apartment har ett mycket bra slut. Det var lite dammigt i rummet när eftertexterna börjar rulla. Andra halvan då Lemmon och MacLaine spelar mot varandra är helt klart filmens starkaste del. Inledningen är inte lika bra då jag har lite svårt att ta in konceptet med den så otroligt veke Baxter. Hela set-uppen med hans utlånande av sin lägenhet känns krystad och teatralisk. Filmen har i sin inledning en smått skev känsla, som om allt ses via ett filter. Det ändras dock en bit in i filmen, kanske i takt med att Baxter börjar ta sig i kragen och får en ryggrad?

Filmen är inte en komedi som man gapflabbar åt men dess romantiska innehåll är fan ta mig suveränt, om än inte unikt. Som helhet är känslan i filmen skön och slutet gör att man blir galen. Baxters granne, den judiske doktorn piffar också upp filmen rejält, han är för festlig. Jag älskade The Apartment denna gång, det blev mycket bättre än när jag såg den upphackad i små bitar.

Jag ger The Apartment fyra "dinners for two" av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Filmspanarna Team #20: Hår

Månadens filmspanartema blev "Hår". Hår? Vad har vi på det? Jag kände direkt att detta tema skulle bli snårigt för mig. Vad tusan är infallsvinkeln? Det lär väl bli en lista, men hur ska listan formas? Långhårigt, lockigt, snaggat, rufsigt? Hår? Ansiktshår? Skägg! Nä, där går gränsen även för mig. Jag tror att jag klipper till med en lista av lustiga frisyrer som jag kommer och tänka på sådär lite på måfå. Inget betyder något. Var kommer hockeyfrillan från? Mina damer och herrar, för edert nöjes skuld, jag ger er min mest hårresande lista någonsin!

Så här ska man inte bete sig... Men lilla damen, öppna dörren istället! Tokigheter. Psst, vilken film? Alla ropar ut namnet! På tre! Ett, två, tre...

TOPPLISTA HÅRIGA FRISYRER

10. Christian Bale i Anerican Hustle och Bill Murray i Kingpin. Låt oss starta med en före detta läderlapp i bekväm trivselvikt och en mästerlig bowlare i hysterisk komedi. Det är något speciellt med män och deras rädsla för flinten. Då gör de något som kallas comb-over. Läskigt, eller hur? Grisar!

 9. Härlig bild på Julia verkar tydligen räcka för denna lista. Lockigt, långt, rött. Meowww.

8. Bröderna Hanson i Slap shot gav oss den slutgiltiga lösningen, definitionen av hockeyfrillan. Och de kunde spela "hockey" också. Länge leve bröderna. Ser du att glasögonen har gått sönder? 

7. Den underbara Ramona Flowers i Scott Pilgrim vs. The World. Rosa, blått, grönt, lila, det har ingen betydelse. Så länge det sitter på huvudet.

6. John Cameron Mitchell i sin alter ego-roll som Hedwig. Hysterisk blond peruk är väl också hår? Jovisst. Hedwig och den arga lilla stumpen. Kliar sådär elakt.

5. Världens bästa antiterroristfrisör gör "silky smooth". Damen i fråga fick den så berömda Paul Mitchell frisyren "The Avalon". Disco, disco. Från filmen som på svenska heter Du sms:ar inte med Zohan.

4. Han är elak, han är galen, är han galen? Han är elak, han är svårbedömd. Han är socker, han är Chigurh! Och han har en fruktansvärt övergiven frisyr. I filmen som på svenska heter Inget land för gamla män.

3. Världens mest erotisk hårringar. Otaliga pojkar har drömt om dessa i sina pojkrum. Vem ville inte dansa med prinsessan Leia? Stjärnornas krig. Varför de krigar vet vi inte.

2. Tre rimliga frisyerer från Luc Bessons kärleksfilm Femte elementet. Bruce Willis som blond. Och då är han ändå den mest normale av dem alla! Vad heter han, Gary Oldman har en slags halv Hitler-frisyr och med muschen på underläppen. Plus ett plastskal på ena sidan av skallen. Vad har vi på Chris Tucker?

1. "Det goda vita kisset". Inte bara hudkräm, den är tydligen bra som frisyrgelé också! Cameron Diaz gav filmvärlden nya ideal och drömmar.

Avslutar med två otroliga frisörer; Zohan och Edward. En juckar den andra beskär.

Men låt dig inte nedslås av detta, din lilla hårlus. Hoppa över till mina filmspanarvänners alster och kolla vad de gömt i håret: 

Jimmy på Except fear

Steffo på Flmr

Johan på Filmitch

Jojjenito - om film

Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffis Filmtajm

Cecilia på The nerd bird

Den ultimata årsbästalistan - 1999

Jag fortsätter med den ultimata årsbästalistan för 1999 som vi hade ett blogathon om senast. Om du är sugen på att läsa lite om bakgrund och "regler" se motsvarande inlägg för 2013, läses här.

För 1999 har jag fått ihop fem årsbästalistor; min egen, Filmr-Steffos, Filmitch-Johans, Fiffis och såklart Movies-Noir's.

Totalt nämndes 30 filmer från 1999 på de fem listorna. Det var en strid på kniven om förstaplatsen med två filmer med samma totalpoäng som dessutom fanns med på lika många listor. Antalet förstaplaceringar avgjorde...

The Nerd Bird-Cecilia deltog också i vår blogathon, men jag tolkar hennes lista som något annat än en topplista så den får endast detta erkännande här. Den listan var för svårtydd för min sammanställning...

Plats 1 ger 10 poäng, plats 2 nio poäng osv. Högst antal poäng gäller. Om en film får lika många poäng gäller följande tie-breakers: a) antal listor filmen är med på (desto fler desto bättre), b) antal förstaplaceringar sen andraplaceringar osv (desto fler desto bättre).

Baserad på 5 listor.

Plats 1: The straight story (Lynch) 30 poäng (4 listor, en förstaplacering)

Plats 2: The sixth sense (Shyamalan) 30 poäng (4 listor, två andraplaceringar)

Plats 3: Magnolia (Anderson) 26 poäng (4 listor, en förstaplacering)

Plats 4: The Matrix (Wachowskis) 26 poäng (3 listor, två förstaplaceringar)

Plats 5: American beauty (Mendes) 18 poäng (3 listor, en förstaplacering) 

Plats 6: The mummy (Summers) 12 poäng (2 listor, en andraplacering)

Plats 7: Notting Hill (Michell) 10 poäng (2 listor, en fjärdeplacering)

Plats 8: Arlington Road (Pellington) 9 poäng (2 listor, en sjätteplacering)

Plats 9: The talented Mr. Ripley (Minghella) 9 poäng (en lista, en andraplacering)

Plats 9: The Thomas Crown affair (McTiernan) 9 poäng (en lista, en andraplacering)

Klicka på länkarna för lite filmkärlek författade av olika skribenter!

Listan skapad den 2:a maj 2014

Övriga filmer som ansågs topplistevärdiga av någon av oss fem; Fight Club, Office space, The green mile, The virgin suicides, The iron giant, The insider, Sleepy Hollow, Being John Malcovich, One day in September, Deep blue sea, Go, Galaxy quest, Allt om min mamma, Ghost Dog: The way of the samurai, American pie, The ninth gate, Big Daddy, The Limey, Summer of Sam, Vuxna människor.

How To Steal A Million (1966)

Nicole Bonnet: I keep telling you, Papa, when you sell a fake masterpiece, that is a crime!
Charles Bonnet: But I don't sell them to poor people, only to millionaires.

Jag ville som sagt se några filmer med Audrey Hepburn, det är ändå hennes födelsedag idag. My fair lady var ett stort misstag, men jag väljer att hellre fria än fälla. Jag gav henne en chans till...

1966, detta förtrollade år, gav oss ännu en smålustig komedi med den ljuvliga Audrey. Vi är i mitten av decenniet och allt i filmen skriker sextiotal. Audreys frisyr, hennes kläder, bilarna och miljöerna är sköna att se. Först känns det som att detta är en okänd Austin Powers-film, en spoof på sextiotalsfilmer, men nej detta är "the real deal". Det är extra kul att se en äkta film med samma miljöer och feeling som vi finner i de allra tidigaste Bond-filmerna. Att se andra filmer från samma era ger mig en kontext för filmer som Dr. No och From Russia with love.

Audrey spelar dottern till en förmögen konstförfalskare och träbocken Peter O'Toole spelar en konsttjuv, eller vad han nu är. Själva handlingen är inte allt för avlägsen The Thomas Crown affair faktiskt.

Filmen är faktiskt ganska njutbar. Audrey är charmig, men det visste vi ju sedan tidigare. Den stora överraskningen är hennes galne pappa, spelad av Hugh Griffith. Han stjäl varenda scen han är med i och jag skrattade högt flera gånger åt hans minspel och frenetiska vilja att sälja sina förfalskningar. Till detta har hela filmen en go känsla. Det är en film som man antagligen kan se om flera gånger då den är riktigt trivsam (och lättsmält).

Den stora stöten som vårt kärlekspar tar sig an i filmens andra halva är inte speciellt uppseendeväckande. Istället är det samspelet, humorn i detaljer och flera roliga birollskaraktärer som bär den delen av filmen. Jag tänker till exempel på den ständigt vinpimplande museievakten, utskällningarna som vaktchefen får utstå på grund av oljudet som larmet ger och polisens upprepade utryckningar.

Filmens svaghet ligger i en träig manlig huvudrollsinnehavare. Peter O'Toole har minimal personkemi med den så mycket mer levande Audrey Hepburn. Tänk så mycket bättre filmen blivit om de hade haft någon mer passande i rollen som Simon Dermott.

Lagom charmig, lagom rolig och lagom underhållande ger ett lagom betyg.

Jag ger How to steal a million tre städtanter av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Christian ger sig i slag med japanska gangsters idag. Läs mer här.

My Fair Lady (1964)

Well, I'm dashed!

Musikal? Denna film slank in i detta projekt då jag blev övertalad av min kompis Frans om dess förträfflighet. Han utlovade att den skulle driva med det brittiska som jag så ofta har svårt för. Han sa också att den var en romantisk komedi och att den inte alls hade så mycket musikal i sig. Nehe, där blev man ju lite blåst. Den är en musikal i dess minsta beståndsdelar. Varenda gen i denna film ÄR musikal. Komedi, not so much. Romantisk film? Nä, nä, nä. Snarare är den "romantiska" storyn heeeelt absurd.

Filmen är regisserad av veteranen George Cukor som givit oss följande tre guldkorn; Holiday, The Philadelphia story och Adam's rib. Detta borde ju betyda något, men han gjorde mig mycket besviken med denna film. Helt otroligt att mannen bakom Adam's rib ens gjort denna gubbslemsfilm...

Ok, låt oss ta några steg tillbaka. Denna film skulle egentligen inte platsa i Decennier då jag inte gått och suktat efter att se den en längre tid. Men nu kom det sig så att Frans var på besök precis när jag var sugen att se några av 60-talsfilmerna. Jag hade sedan tidigare bett om Frans tips från sagda decennium, allt för att inte missa några guldkorn. Vad filmen har är Audrey Hepburn och eftersom jag bara sett hennes två mest kända filmer ville jag bredda mig lite. Dessutom är grundstoryn Pygmalion intressant. Filmer på samma tema är Eddie Murphy's Ombytta roller och Julia Robert's Pretty Woman.

Men ack, detta med musikal. Jag gillar inte formen. Ge mig antingen en musikföreställning eller en film, men blanda inte. Självklart kan jag bli positivt överraskad om musikalen har bra karaktärer, manus och genomförande. Exempel kan vara Singin in the rain eller Hair. I ett tidigare filmspanartema blev jag utmanad av Sofia att se musikalen Les parapluies de Cherbourg och den var ojämn men bra i slutändan. All dialog sjungs i den men den har i alla fall äkta känslor och en och annan bra låt. Jag gillar också vissa multiformatmusikaler som The wall och Hedwig and the angry inch där man leker med filmformatet som sådant och blandar musik med drama och animerat.

Men detta var inte min kopp av te. Filmen är extremt lång, nästan 3 timmar. Det tog mig tre sittningar att ta mig igenom den. Lustigt nog är den också uppdelad i tre lika långa delar. Den första delen täcker in inledningen och studietiden. Eliza är inte speciellt bedårande. Skrikig och med en vidrig dialekt. Detta är givetvis meningen men den delen kunde varit så mycket kortare. Andra delen är på hästkapplöpningen samt den stora balen. Denna del är något bättre, den kändes inte så förtvivlat lång i alla fall. Det fanns en lustig ungersk antagonist i den delen som var lite kul. Den tredje delen är efterspelet då Eliza känner sig orolig om sin framtid och hon och Professor Higgins kör sin romantiska balett. Här kommer de sunkiga könsrollerna med i spelet på ett extra tydligt sätt.

Först och främst är den romantiska historien helt sanslös icke trovärdig. Kvinnosynen är under all kritik och att Eliza väljer Higgins i slutet är vedervärdigt. Och kom inte och säg att det är en satir över förlegade könsroller. Det finns inte en uns av satir i denna film. Fail eller Fail alltså (idén alternativt genomförande).

Det andra stora problemet jag har med filmen är alla dessa förbenade sånger. De är pompösa och trista. De skulle kanske kunna passa på en sommarrevy i Västergötland. De är hemska helt enkelt. Dessutom är dialogen teatralisk och helt orealistisk. Inte undra på att New Hollywood och den nya franska vågen tog fart under 60-talet om det var filmer som denna som var dominerande i inledningen av decenniet...

Så, mina onda aningar om filmen på grund av att den var en musikal blev tyvärr besannade denna gång. Grundhistorien är så intressant att det ändå var kul att ha sett filmen, men det är inte en film jag kommer se om någon dag snart...

Jag ger My fair lady ett "Eouwww" av fem möjliga.

Betyg: 1/5 

Denna dag tar sig Christian sig an en annan film. Jag följde Eliza's kamp om att bli från från sin socialklass, Christian följer Elsa som föddes fri.

To Kill A Mockingbird (1962)

Atticus Finch: If you just learn a single trick, Scout, you'll get along a lot better with all kinds of folks. You never really understand a person until you consider things from his point of view... Until you climb inside of his skin and walk around in it.

To kill a mockingbird måste varit en av de topp 3 mest självklara filmerna i decennier-projektet. Denna klassiker bland klassikers. Jag vet inte om man normalt sett skulle ha sett den i svenska skolan men jag såg den inte som ung i alla fall. I filmens hemland USA är den tydligen än idag en obligatorisk titt inom skolsystemet.

Vad är då detta? Å ena sidan är Gregory Peck's karaktär Atticus Finch framröstad av AFI som etta bland filmhjältar från de senaste 100 åren och Atticus brukar ofta nämnas som "best screen father figure". Men å andra sidan är den en "viktig" film som kom ut precis när jämställdhetsrörelsen drog igång i USA och den sätter fingret på orättvisor på grund av hudfärg i det amerikanska samhället.

Jag har inga problem med en film som är "pk" så länge det är en bra film, så länge filmen står på egna ben. Men när filmens enda värde är ett politiskt korrekt budskap som tvångsmatas åskådaren blir jag kallsinnig. Hur var det med To kill a mockingbird?

Jo, den har både ock. Det jag gillar med filmen är en genommysig känsla, några bra skådespelarinsatser och en intressant huvudperson, Scout. Filmen bygger på den kända boken med samma namn som är skriven av Lee Harper. Filmens, och bokens, handling bygger löst på verkliga händelser och den lite smågamle men lustige grannpojken Dill är tydligen baserad på den kände författaren Truman Capote som Lee Harper kände som ung. Även den skräckinjagande grannpojken Boo Radley som aldrig visar sig i dagsljuset ska ha funnits i verkligheten. Pojken var tydligen antagligen albino i verkligheten.

De tre barnskådespelarna sköter sig tämligen väl. De förstör i alla fall inte filmen. Mary Dadham's Scout är mest kul att se. Jag får känslan av att hon är något av ett underbarn, men nu är det ju författaren till boken vi pratar om så hon kanske beskrev sig själv lite väl bra?

Vidare gillar jag givetvis Gregory Peck. Han är verkligen otroligt god i denna film. Det är nog svårt att kunna mäta sig med Atticus i verkligheten då han är orealistisk god i filmen. Den tredje karaktären som jag reagerade på var Robert Duvall som den folk- och ljusskyge Boo Radley. Vilken uppenbarelse han var i filmens slutscen! Det var hans filmdebut och han levererade filmens starkaste scen.

Inledningen av filmen var mycket mysig. Tyvärr känns inte staden speciellt verklig och när jag läser att allt spelades in i uppbyggd stad på en filmstudio förstår jag varför. Med fokus på barnens perspektiv ger filmen mig en vibb av Astrid Lindgrens Kalle Blomkvist-filmer.

Under andra halvan av filmen kommer all fokus på rättegången och då tappar jag lite intresset av filmen. Rättegången i Anatomy of a murder är både mer intressant och har bättre manus.

Problemet med To kill a mockinbird är att allt är så otroligt svart och vitt (pun intended). Atticus är så oändligt god. Bob Ewell är så otroligt ond. Samhället är ont. Filmens sötsliskiga politiska korrekthet kanske behövdes på sextiotalet men nu adderar det inget för mig, snarare står mig lite i halsen. Som jag skrev i inledningen vill jag hellre se komplexa och intressanta filmer än förenklade "uppfostrande" diton.

I slutändan är To kill a mockingbird bra, men den är långt från ett mästerverk, klassiker eller ej. Någon sa att Atticus kväver åskådaren med godhet och det problemet upplever jag också. Det moraliskt utmanande i denna film är inte utmanande alls. Det krävs lika lite av mig som åskådare som ett litet barn som får färdigtuggad mat serverad av sina föräldrar. Men med en frejdig Scout och hennes berättelse kommer man långt. Jag var inte uttråkad av filmen i alla fall.

Jag ger To kill a mockingbird tre rädslor för det okända av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Decennierfredagar betyder att vi gemensamt bloggar om en och samma film. Hoppa nu över till de övriga. Är de rättskaffens eller är de rent ut sagt onda? Dagens författargrupp består av Decennier-brodern Christian, Decennier-påläggskalven Johan och Decennier-gästbloggerskan Sofia. Och se där, Fiffi står i hörnet bakom dörren. Hon får också vara med.

Den ultimata årsbästalistan - 2013

För en tid sedan kördes ett gemensamt bloggtema över årsbästalista för filmåret 1999. Driven av ett analt intresse för siffror, listor och struktur gjorde jag en sammanställning över de mest populära filmerna för filmåret. Lite senare föreslog Jojje att det skulle passa sig som ett eget inlägg. Sagt och gjort, här och nu startar jag en ny serie listor här på bloggen - de ultimata årsbästalistorna. Och för att fira att Movies-Noir släppt ut sin lista för 2013 börjar jag med just det året.

Jag har alltså gjort en sammanställning på favoritfilmerna från de tillgängliga listorna. Jag tycker att det krävs minst fem listor för att en sammanställning ska vara relevant. Jag använder bara listor där man listat 2013 års filmer. Vissa bloggare skriver topplistor över sedda filmer under året vilket för mig är obegripligt. Inte att en sådan lista inte skulle kunna finnas och ha sin plats (jag tänker att det är en lista som man kan publicera den 1/1 varje år eller så), men att ersätta en årsbästalista med en slumplista är FEL! :) Nåväl, när det gäller UÅBL:or funkar de i alla fall inte.

För 2013 har jag sex listor; min egen, Fiffis, Jojjenitos, Ploxs, Jessicas internationella lista och Movies-Noir's. Om du har en topp-10 för 2013 får du gärna skicka mig en våg så adderar jag din lista i sammanställningen.

I ovan nämnda filmbloggares sex listor har totalt 36 filmer nämnts!

Plats 1 ger 10 poäng, plats 2 nio poäng osv. Högst antal poäng gäller. Om en film får lika många poäng gäller följande tie-breakers: a) antal listor filmen är med på (desto fler desto bättre), b) antal förstaplaceringar sen andraplaceringar osv (desto fler desto bättre).

Baserad på 6 listor.

Plats 1: Gravity (Cuarón) 41 poäng (5 listor, fyra förstaplaceringar)
Plats 2: Prisoners (Villeneuve) 33 poäng (5 listor, en förstaplacering)
Plats 3: Her (Jonze) 22 poäng (4 listor, två fjärdeplaceringar)
Plats 4: The wolf of Wall Street (Scorsese) 21 poäng (4 listor, två tredjeplaceringar)
Plats 5: Jakten (Vinterberg) 20 poäng (3 listor, en andraplacering)
Plats 6: Hotell (Langseth) 19 poäng (3 listor, en förstaplacering)
Plats 7: The place beyond the pines (Cianfrance) 18 poäng (3 listor, en andraplacering)
Plats 8: Before midnight (Linklater) 12 poäng (2 listor, en tredjeplacering)
Plats 9: Enough said (Holofcener) 12 poäng (2 listor, en fjärdeplacering)
Plats 10: Blå är den varmaste färgen (Kechiche) 10 poäng (3 listor, en sjätteplacering som bäst)

Klicka på länkarna för lite filmkärlek!

Sammanställningen skapad den 1:a maj 2014.

Övriga filmer som ansågs topplistevärdiga av någon av oss sex: Spring breakers, Behind the candelbra, Short term 12, New world, Metro Manila, Clear history, 12 years a slave, Frances Ha, The act of killing, The crash reel, Inside Llewyn Davis, Dallas buyers club, Elysium, Mud, The broken circle breakdown, Only lovers left alive, Wrong cops, The conjuring, Captain Phillips, Rush, The way way back, Drinking buddies, Enemy, World war Z, Rewind this!, Blackfish.