A Ghost Story (2017)

Jag har upptäckt att jag ofta gillar filmer som handlar om tidens oförståeliga form och funktion. Jag räknar här inte in filmer om tidsloopar vilka sällan får en riktigt bra upplösning som det verkar. "Måndag hela veckan" är såklart filmen som bekräftar regeln där. Nej, jag menar de som ser på tiden på ett nästan filosofiskt sätt. Tänk filmer som "Arrival", "Interstellar" eller varför inte "2001 - a space odyssey".

"A ghost story" har en till synes enkel handling men det är en film som har ett komplext och utmanande innehåll. Den handlar bland annat om tiden och hur den upplevs. Den handlar lika mycket om sorgearbete, saknad och önskan att lämna något bestående efter sig när man lämna jordelivet. Livets storhet och litenhet. Människans önskan att lämna avtryck...

"A ghost story" är en film om ett spöke som inte är en skräckfilm men som ändå kan verka skrämmande för den tänkande åskådaren, på samma sätt som det kan verka skrämmande att tänka på att universum är oändligt stort. "A ghost story" är en liten American Independent-film som ställer de stora frågorna. Den är berättad i ett mycket långsamt tempo. Det finns en fantastisk scen med en stillastående kamera som visar när kvinnan (Rooney Mara) sitter på köksgolvet och äter en hel matpaj. Hypnotisk scen och en vattendelare bland dem som lämnar sina åsikter om filmen på imdb. Skit i de idioterna.



En annan film från 2017 som påminner om denna på grund av tempot är "Columbus". Till synes enkla historier men så mycket mer. En annan film som jag påmindes om flera gånger var Terrence Malicks "The tree of life". "A ghost story" skulle kunna vara den lilla indy-versionen av det spektaklet. Jag håller "A ghost stor"y som den bra mycket bättre filmen av de två.

Varför är då en så långsam och stilla film som denna så bra? Idéerna bakom filmen är hyperintressanta, skådespeleriet är bra och filmklippningen är otroligt bra. Man känner att man är i händerna på en filmmakare som vet hur man gör.



Casey Affleck, som spelade skjortan av Hollywood i "Manchester by the Sea" häromåret, spelar mannen och han är lika briljant här. Vi ser honom i olika skepnader, och han har i denna film bevisat att vi kan addera talang för att stå väldigt still väldigt långa stunder. Tiden har ingen betydelse för ett spöke.

På en bjudning jag hade häromsistens kom frågan upp om man "får" gilla filmer med Casey Affleck i på grund av de anklagelser om dåligt beteende som finns mot honom. Det är en mycket svår och komplex fråga. Dels är jag inte insatt i anklagelserna mot honom, och än mer oinsatt i vad som faktiskt har hänt. Dels gissar jag att mycket av kulturen skulle få tvättas bort om man skulle börja nagelfara huruvida författare, regissörer, skådespelare, musiker och målare var god människor som aldrig gjort några fel. Antar att vi skulle få kasta alla Bergmans och Strindbergs alster i papperskorgen till att börja med... Vår diskussion om Affleck handlade inte om vad han hade gjort eller inte gjort, utan om den principiella frågeställningen. Kunde lika gärna handlat om någon annan...



Jag blev så hänförd av "A ghost story" att jag direkt efter titten bestämde att den skulle ha en plats på min topplista över filmerna från 2017. Till slut hamnade den på plats sex på min top 10 från 2017.

Jag ger a ghost story en femma och kämpar vidare med mina tankar om livet efter detta och hur tiden egentligen fungerar.

Betyg: 5/5

 

Old Joy (2006)

Jag känner mig alltid lite filmnördigt "cool" när jag ser Kelly Reichardts filmer. Inte så mycket pga av att det skulle vara pretto, mer en känsla av att vara insatt... Som om jag vet något som den vanliga medelsvensson som ser den senaste Göta Kanal-filmen på SF inte vet. Den första filmen jag såg av Reichardt var Meek's cutoff från 2012. Det är en riktigt bra film och den togs sig nästan upp på min topplista från det året. Michelle Williams är otroligt bra i den filmen. Neo-western.

Jag hade fått upp vittringen och jag slog till och såg en annan film med Williams i huvudrollen. Wendy and Lucy var ett långsamt och kontemplativt drama  om en ung tjej och hennes hund på drift uppe i nordvästra USA. Jag var smått besviken på filmen. Förväntningarna efter Meek's cutoff uppfylldes inte. Men Wendy and Lucy har växt och växt i mitt huvud efter jag såg filmen. Den är riktigt stark  inom sin genre, minimalistisk indy-film.

Lagom till sista Decennier-månaden beslutade jag att klippa en ännu tidigare film från Reichardt, Old Joy. Nu var kanske mina förväntningar mer anpassade till hennes filmer?

Filmen utspelas under två dygn. Vi är som vanligt uppe i nordvästra USA, Oregon närmare bestämt. Mark och Kurt är två gamla polare som åker ut på en campingtur i skogen. De har varit bästa kompisar men nu har de glidit isär. Mark har börjat stadga sig med gravid fru, jobb och staket runt trädgården. Kurt är fortfarande en "free spirit" som fortfarande söker meningen med livet.

Det är mer dialog i Old Joy än i Wendy and Lucy. Däremot är den riktiga hunden Lucy med i Old Joy. Liten kul detalj. Jag tror att båda filmerna levererar sitt innehåll lika mycket efter titten som under densamma. Old Joy hänger sig kvar. De två olika livssituationerna och vad det betyder för vännernas förhållande hänger sig kvar i mig som åskådare. Det är en blandning av igenkänning och betraktelse från sidan där en del men inte allt är bekant.

Samtidigt kan jag bli lite trött på att det är så allvarligt hela tiden. För att filmen ska fylla tomrummet i alla dimensioner kan det inte vara så entonigt som detta är. Filmen är som en tunn men bra bok som ska avnjutas i rätt sinnestillstånd och helt utan stress eller andra tankar i huvudet. Klart som attans att detta, precis som Wendy and Lucy, är filmer som bäst passar på filmfestivaler.

Det var verkligen kul att se filmen. Jag gillar genren och den är bra, men den stiger inte (än så länge) till den nivå som krävs för att det ska bli en personlig favorit.

Jag ger Old joy tre förlorade vänskaper av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

PS, nu är jag väldigt sugen att se Reichardts lite nyare film Night moves med Jesse Eisenberg och Dakota Fanning i huvudrollerna.