Wiener-Dog (2016)

Todd Solondz har ju humor helt klart, men jäklar vad svår den äer ibland. Wiener-dog är en liten filmantologi. Den är knappt 90 minuter och vi får oss till livs fyra ganska olika historier. Det som binder dem samman är att i alla fyra äger huvudpersonen en och samma (?) lilla wienerhund. Solondz orkade skriva en brygga mellan första och andra historien där vi ser hur och varför hunden byter ägare. Något sådant får vi inte inför det tredje eller fjärde segmentet. Han klipper bara och starta ny historia. Kanske mer vrång humor än slappt. Han skämtar till och med till det och har lagt in ett intermezzo mellan andra och tredje segmentet. Vi får en stillbild med texten "Intermezzo" och en skön countrysång om wienerhunden. Är det en ironisk blinkning åt Quentin Tarantino tro?

Första segmentet handlar om hur en liten pojke får hunden av sin far. Mamman, spelad av Julie Delpy hatar dock hunden och hon gör allt för att familjen ska göra sig av med den. De har svårt att få hunden rumsren och sonen vill dessutom inte att tiken ska bli steriliserad. Mamman förklarar då för den lille pojken att utan sterilisering kommer hon bli våldtagen av vildhunden som heter Muhammed och sedan kommer hon dö när hon föder sina valpar. Som kommer vara döda vid födseln. Och tiken kommer också få AIDS. Denna kortfilm är fylld av bisarr och mörk humor.

Andra delen handlar om Dawn som räddat hunden från att avlivning. Hon spelas av den som alltid lite charmiga Greta Gerwig. Dawn träffar på den gamla klasskamraten Brandon som hon uppenbarligen var sugen på och hon och hunden hänger med honom på en road trip till hans bror i Cleveland. Brandon spelas av Kieran Culkin. Denna var filmens svagaste men den är ändå lite quirky och lite sorglig.

Efter intermezzot, som också informerade oss att det går att köpa mer godis ute i vestibulen, får vi lära känna den vresige och negative filmläraren och misslyckade manusförfattaren Dave Schmerz ypperligt spelad av Danny DeVito. Fasen vad kort han är. Kortare än Magnus Uggla skulle jag gissa. Detta är också mörk humor och lite satiriskt om filmbranschen skulle jag gissa. I denna film får begreppet bombhund en ny innebörd för mig.

Långfilmens bästa lilla film är dock den avslutande fjärde filmen, tillika den kortaste. Där får vi se ett komplext och till en början förbryllande möte mellan Zoe och hennes Nana vilket jag tolkar som mormor. Den gamla damen som också äger hunden i denna film spelas av Ellen Burstyn. Hon är inte en nykomling till svåra och sorgliga familjekonstallationer på film. Zoe spelas av det för mig nya ansiktet Zosia Mamet. Denna lilla film är överraskande och hjärtskärande.

Vad är han för en typ egentligen Todd Solondz? Hatar han sina filmiska karaktärer eller hatar han bara sin publik? Jag vet inte. Hans filmer är utmanande och oftast rejält deprimerande. Men samtidigt kan det vara något uppfriskande över hans perversa historier. I denna antalogi slipper vi de värsta perversionerna, robothundar och hunddiarré undantaget, och han bjuder istället på mänskliga öden som dröjer sig kvar i tittaren en lång stund efter filmen tagit slut.

Jag ger Wiener-dog tre "What if?" av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Happiness (1998)

No... I'd jerk off instead.

Efter att ha hört intervjun med regissören Todd Solondz på podcasten Filmspotting blev jag sugen att se den omtalade "Happiness". Solonz senaste film "Living during war time" som snart kommer till Sverige är en fristående fortsättning till "Happiness". Nya skådespelare porträtterar karaktärerna från förra filmen.

Jag vet att jag sett en hel del simpla filmer denna sommar, men nu är tiden för barnmat över!

"Happiness" är en svart komedi, eller en bizarr drama, eller något däremellan. Jag och Plymen hade efter en längre sittning på trevlig café beslutat oss att ta oss an denna utmaning. Efter middag, take away från Howah och favoriten Scampi och grönskaer i röd curry, var det dags för filmtajm.

"Happiness" handlar om olyckliga, ensamma människor i utanförskap, trots att de på ytan är lyckliga, gifta samt framgångsrika. Handlingen kretsar kring tre vuxna systrar och deras familjer, liv och öden. De är alla på jakt efter lycka.

Det mest uppseendeväckande, och omtalade, är att pedofili behandlas på ett rättframt och brutalt sätt. Dylan Baker spelar familjefadern "Bill" som är sugen på unga pojkar och han är på jakt efter sonens kompisar. Det är svårt att känna sympati för karaktären, men han är samtidigt inte en klassisk ondskefull filmbov. "Bill" är uppenbarligen medveten om att det han gör är helt fel och han föraktar sig själv för sina handlingar. Samtidigt försöker han inte skylla från sig, och den totala ärligheten som han visar upp när allt rämnar är ovanlig att se. Dialogerna mellan "Bill" och hans son "Billy" är mycket starka, ömma och skrämmande samtidigt. Filmens klimax, om jag får använda det uttrycket, är då sonen Billy konfronterar sin far Bill angående pedofilianklagelserna mot fadern. Bill svarar ärligt på varje fråga. Det är en scen som är ganska otrolig. Dylan Baker gör ett fantastiskt jobb då han levererar en fasansfull dialog som om det vore äkta.

Vi får också se favoriten Philip Seymour Hoffman i en helt galen roll. Han spelar en ensam nördig granne till en vackra framgångsrika författarinnan. Han tjuvringer henne och skriker könsord. Hon känner sig misslyckad för att hon skriver dikter om våldtäkt trots att hon själv aldrig blivit våldtagen. Alla på jakt efter lycka.

Ok, detta är en tung film. Det är en typisk filmfestivalsfilm. Det är kul att ha sett den, och jag förstår att den blivit omtalad då den är jobbig att se. Den var bra, men det är inte en film som jag skulle välja att se om i första taget.

Jag ger den tre galna ryska invandrare av fem.

Betyg: 3/5

Trailer