I Smile Back (2015)

Filmerna på Filmfestivalen innebär, om man har tur, ett stort avsteg från vanliga generiska Hollywoodrullar. Det är lite själva poängen med festivalen som jag ser det. Och även om jag älskar variationen från vardagens filmer, kan jag känna mig mentalt utmattad efter en intensiv festival. Det är bland annat filmer som I smile back som gör att jag kan känna mig som en mörbankad bit kött i huvudet ibland. Den är som ett hårt slag i magen som gör så att man tappar andan och att ögonen tåras. Efter smällen undrar man liksom vad hände. Det gäller att vara på rätt humör när man tar sig an en film som denna och slänga sig in i de deprimerades avgrundssvarta tillvaro.

Sarah Silverman gör här en modig och fantastisk insats som den djupt deprimerade kvinnan Laney. Hon är gift med en till synes omtänksam man som arbetar hårt, de har två små barn, hon har en massa pengar och på pappret ett bra liv. Men det är något som saknas henne. Rejält deprimerad är hon i alla fall, och hon lyckas inte hålla ihop sitt liv. Istället blir det turer ut i drickande, otrohet och alla möjliga missbruk.

Jag kom till filmen efter att jag sett något glatt och inspirerande och det tog mig en bra stund att känslomässigt kalibrera om till denna film. Men när jag väl kommit in i Laneys värld var jag där för att stanna. Filmen var otroligt tät. Den påminner mig flyktigt om två filmer jag sett på filmfestivalen de senaste åren... Kumiko The treausre hunter om en deprimerad japansk flicka som letar efter skatten från filmen Fargo. Kumiko slöt sig inom sitt skal och lät ingen komma in. Den andra filmen är Tim Heideckers The Comedy om en rejält deprimerad man som inte brydde sig ett skvatt och som på köpet betedde sig ganska absurt i vissa situationer. Hello Laney...

Sarah Silverman bevisar än en gång att de som är skolade inom humorn lätt kan ta klivet över till drama. Här har Silverman några vassa och helt hysteriska scener där hennes stand-up persona kanske tittar fram en aningen, men under större delen av filmen känner vi inte igen henne från tidigare. Jag gillar denna typ av tunga prestationer från skådespelare jag bara sett i helt andra roller tidigare.

I smile back? Jasså gör du det? Jag undrar hur många som ser Sarah Silvermans namn och en film med ordet "smile" i titeln och går rakt in i fällan. Lika många som gick in i fällan med The Comedy? Varför den heter I smile back får åskådaren spekulera i, det sägs inte i någon dialog såvitt jag uppfattade. Jag tror titeln refererar till sättet Laney hanterar de flesta situationer hon ställs inför... Tills hon exploderar.

Slutet är något helt vansinnigt mörkt. Det är jobbigt och tufft att se filmen rakt igenom. Men på ett sätt är det ändå underbart, och trots att hela filmen känns totalt oharmonisk, vet man att nu har filmfestivalen kommit. Jag kände mig nästan renad på något underligt sätt när eftertexterna började rulla. Känslorna... Let em in.

Jag ger I smile back tre lunchpåsar av fem möjliga. 3 plus menar jag då. Eller är den kanske värd en fyra...?

Betyg: 3/5 

Filmen visas redan idag på filmfestivalen och dessutom imorgon samt den 22:a november.

Wild (2014)

Vissa filmer talar rakt in i ens hjärta. "Wild" är en sådan film för mig.

Exakt vad det är som triggade djupa känslor hos mig är oklart. På ytan är denna film närbesläktad med filmer som "Tracks" och i lite mindre skala "Into the wild". Jag fann dock "Wild" som klart bättre de två. Det är en film som triggar mina drömmar, min längtan och min fantasi. Filmen följer Cheryl på en flera månader lång hiking längs Pacific Crest Trail i västra USA. Under filmens gång får vi via flashbacks se vad som hänt henne i livet. Hon återtar sitt liv genom att gå en bit. Under promenaden träffar hon en massa goda, hederliga, "decent people" och jag får i de partierna starka vibbar av Lynch's film "The straight story". Cheryl träffar dock inte bara snälla folk, hon har det lite mer äventyrligt ibland också.

Under filmens gång inser jag att detta måste vara baserat på en verklig historia och så är fallet. Denna BOATS är dock lyckligtvis ett av få undantag som bekräftar regeln att BOATS är tråkiga skitfilmer! Nejdå, jag bugar och bockar. Detta är en BOATS och jag gillar den! Det kan förefalla lite konstigt att jag blev så positivt överraskad av detta, speciellt som att den underliggande historien inte är speciellt speciell. Det är helt enkelt så att filmen är bra gjord, bra spelad, har suverän musik och är bra klippt. En kort bit in i filmen tappade jag koncentrationen för en kort stund (middagsscenen) men i övrigt satt jag som klistrad vid duken.

Reese Witherspoon spelar Cheryl Strayed. Hon är bra och framför allt dedikerad till historiens huvudkaraktär. Det är nog mest hennes kommittent till karaktären som imponerar. I övrigt sköter sig alla skådespelare bra. Laura Dern som Cheryls mor är en glad pingla och funkar bra i filmen. Tycker dock inte att hennes roll var speciellt utmanande. Witherspoons roll måste däremot varit både mentalt och fysiskt utmärglande. She did all the walking in the movie!

Är det Cheryl gjorde  det enda rätta? Finner man sig själv om man tar en lång promenad? Hur lång i så fall. PCT är enligt Wikipedia 4286 kilometer. Det är långt. Om man går 25 km per dag blir det över ett halvår. Cheryl gick kanske inte hela leden... Det verkade som att hon var ute cirka 4 månader. Vad var det för skomärke hon hade? I fåfängan hade hon ju köpt för små kängor och hennes fötter blev misshandlade. Det kom blod ur fötterna. I filmen fick hon ett tips från en veteran om att det bara var att ringa skofirman och så skickade de henne ett par större kängor helt gratis. Sådana företag gillar vi.

Jag älskade denna film och den är en het kandidat till topplistan för 2014. Jag ger "Wild " fyra sorgearbeten av fem möjliga.

Betyg: 4/5