Visar inlägg med etikett Shelley Duvall. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Shelley Duvall. Visa alla inlägg

måndag 3 april 2017

3 Women (1977)


Altmans filmer har allt som oftast en tidlös kvalitet. Så också denna som inte känns speciellt daterad. Den skulle lika gärna kunnat gjorts idag som 1977. Visst klädstil, bilar och inredningar avslöjar att den kommer från 70-talet, men det filmiska språket är otroligt nog fräscht. Det är sannerligen ett tecken på en mästare.

Som jag skrev i uppsnacket såg jag fram emot denna film. Altman är en bra regissör och filmen har förärats att bli utgiven på prestigefyllda The Criterion collection, vad det nu må betyda. Kanske ett mått på hög kvalitet? Tyvärr blev detta den kanske allra svagaste Altman jag sett. Detta var den nionde filmen jag sett från honom.


Filmen tar väldigt god tid på sig och den hade lätt kunnat klippas ner lite. Under långt över en timme introduceras karaktärerna. Den till synes fragila Sissy Spacek spelar Pinky Rose en ung och naiv flicka som anländer till Los Angeles utan någon speciell plan som det verkar. Hon flyttar in som "roommate" hos Shelley Duvalls excentriska Millie Lammoreaux. Båda är något av outsiders och Pinky verkar avguda Millie. Mille den extroverta som tar initiativet, men de flesta vilja undvika henne som pesten. Hon pratar oavbrutet, helt okänslig för om folk har slutat lyssna eller ej. Grannen Tom som en gång tog ut Millie på en dejt låtsas konstant vara förkyld för att kunna undvika att tvingas dejta henne igen. Vi får följa de två kvinnorna i deras vardagliga liv. Den tredje kvinnan  willie (Janice Rule) är den tysta, gravida och lite skumma konstnärsinnan som är gift med barägaren på haket där Millie brukar släcka sina törster.

3 women är lite drygt två timmar lång och Altman som också skrivit manus går till överdrift med att etablera karaktärerna. Slutet är intressant och potentiellt spännande. Idén som Altman närt blommar ut under den sista halvtimmen, men för mig är det "lite för lite, lite för sent". Jag förstår inte vad han vill mena med sitt manus. Och jag förstår ännu mindre varför han avslutar filmen just när den började bli spännande. Det känns som att han kunnat klippt 45 minuter av introt och hållit på 30 minuter efter den tog slut istället.


Skådespelarna är ett kapitel för sig. Filmen hade nog blivit bättre i mina ögon om Altman valt andra skådespelerskor. Shelley Duvall har jag alltid tyckt ha en creepy aura. Jag förstår hennes grannar till fullo när de inte är så sugna på att umgås med henne. Detta var filmen före The shining där hon spelar mot Jack Nicholson. Tala om att välja mellan pest eller kolera! Filmens andra huvudrollsinnehavare är Sissy Spacek. Hon har också en skum aura. Är inte heller en favoritskådespelerska hos mig men hon är bättre i alla fall. Hon är ju känd från Terrence Maliks Badlands från några år tidigare. Spacek är kul att se under sista halvtimmen i denna film. Den tredje kvinnan som vi inte får se speciellt mycket av, men som jag antar är av central betydelse med tanke på filmens titel spelas av den för mig okända Janice Rule. Hon har en stor roll i den klart intressanta filmen The swimmer från sextiotalet, men jag kände inte igen henne.

En kul detalj var att Millie föredrog sin spagetti med smör, vitlök och salt över tomatsås. Jag också!


Nej, detta var tyvärr inte så bra som jag hoppats. Jag tror att Altman låtit sig bli allt för influerad av Bergman och försökt efterskapa en annan mästare istället för att göra något eget och mer genuint. Nu känns det som att han försöker sig på ett psykologiskt drama med suddiga identiteter utan att ha helt torrt på fötterna. Eller vad tycker ni?

Jag ger 3 women två gula saker av fem möjliga

Betyg: 2/5


Min ranking av Robert Altmans filmer (nio sedda):
1. The Player
2. Short cuts
3. The long goodbye
4. MASH *
5. Nashville
6. McCabe & Mrs. Miller
7. Gosford Park *
8. Prêt-à-Porter
9. 3 women

*) länge sedan jag såg dess, svårplacerade...

fredag 30 december 2016

The Shining (1980)


Jag får väl helt enkelt inse att skräckfilmsgenren inte är min favorit. Men låt oss backa ett steg först.

Jag har ju sett en hel del från genren genom åren och vissa gillar jag, vissa inte. Några blir jag inte alls rädd av, andra blir jag så skraj av att jag inte kan sova. Filmen The shining har mången gång kommit upp som en film jag bara måste se. Filmbloggarkompisen Filmitch har vid flera gånger påtalat detta och om jag minns rätt dessutom lovat att den inte är skrämmande efter filmens löptid. Nåväl jag får väl ta och se den då tänkte jag och sagt och gjort, nu är den sedd.

Tyvärr blev den inte den favorit som den hade chansen att bli. Antagligen såg jag den för sent. Så fort jag såg Jack Nicholsons extrema överspel blev jag dämpad. Däremot var filmen ganska läskig av och till. Det ska den ha cred för. Det är ju för tusan en spökfilm och en effektivt berättad historia!


I vanliga fall är filmmusiken en viktig stämningshöjare i skräckisar. Här funkade det inte alls. Jag hatade musiken i denna film. Inte för att den var för läskig utan för att den var så usel. Creepy och skrikande gnisslig. Nej, den gav mig inte kalla kårar utan mer ont i öronen.

Vad är det då som kan göra att jag gillar filmer som Scream, The cabin in the woods och Alien men inte en film som The Shining? Först och främst inser jag till min förvåning att filmen inte har någon protagonist som jag hejar på. Jack är ju helt sjuk i huvudet mest hela tiden, och Danny är inte mycket bättre han. En djävul i barnet från första början. Stackars Wendy då? Även om jag kan sympatisera med henne då hon blir avskuren från omvärlden med ett barn att skydda och en blodtörstig mordisk galning till man på halsen, så känner jag inte speciellt mycket för henne heller. Hon ser ju helt galen och osympatisk ut redan första gången vi får träffa henne i Boulder, Colorado, och under resten av filmen också för övrigt.


Filmen är desutom så sablans kall. Då kommer jag in på regissören Stanley Kubrick. Det är ganska ofta att jag känner samma sak inför hans filmer. Jag ser att det är skickligt hantverk och alla delar är tipp topp, men jag blir helt oberörd inför deras kalla yta. Kubrick jobbar inte med de verktyg som jag gillar. Han gjorde ofta kalla och totalt humorbefriade filmer. Det är tråkigt att se på dem.

Men nu har jag i alla fall sett denna film. Jag tar med mig inledningsscenen med första bilfärden upp till the Overlook Hotel. Den var maffig. Sedan fick jag se alla lösryckta scener man sett genom åren i sina rätta perspektiv; flickorna i korridoren (tvillingar?), REDRUM, "Here's Johnny!", "All work and no play makes Jack a dull boy.", trädgårdslabyrinten...


Förresten, en sak som var fantastisk med filmen var dess scenografi. Vilket fantastiskt, om än creepy, hotell de bodde i! Allt så otroligt stiliserat och för den delen stiligt på ett cheesy sätt. Heltäckningsmattorna! Haha.

Jag ger The shining två dödsfall av fem möjliga.

Betyg: 2/5