Noll Tolerans (1999)

Jag hade en liten soirée à la masion i lördags och givetvis snackades det en hel del film under denna sammankomst. Bloggkompisen Fiffi pratar sig varm i byxan över filmserien om den svenske superpolisen Johan Falk på sin blogg, och även under nämnda tillställning. Jag var inte speciellt sugen på dessa filmer men hennes enträgna försäkringar om att detta var så mycket bättre än "vanliga" svenska polisfilmer började mjuka upp mig. Till sist släppte jag ner garden och tänkte "what the heck, jag ger den en chans". Jag slog till och kollade in första filmen i en serie som nu verkar bestå av hela tjugo filmer.

Hahahaha.... Hahahahaha. Ja så var man "lurad" igen. Filmen är i princip samma skrot och korn som alla de där filmerna som går på TV4 på söndagskvällarna kl 21. Javisst, man kan ligga i soffan och slökolla på en film som denna under ferietider tillsammans med övriga familjen. Då väljer man hellre en lättkonsumerad film som denna, eller varför inte Morden i Midsomer, över kulturfilm som visas på festivaler eller dylikt. Men speciellt spännande eller upplyftande blir det aldrig.

Jophan Falk-filmen nummer 1 i ordningen var ju precis lika dåligt som jag fruktade. Mycket var så dåligt i denna film att skämskudden flög upp och ner mest hela tiden. Dialogen är bitvis smärtsamt dålig. Poliskollegorna tilltalar varandra på ett onaturligt sätt vilket gör att det känns som uppläst ur en bok eller uthojtat på teatern. Vi får om och om igen höra utrop och kommandon på polisradion och dessa partier var skrattretande dåliga. Hur kan det få passera? Har inte regissören lyssnat på dessa uppläsningar en enda gång?

En annan källa till myror under huden är de två extremt jobbiga ungarna som förstörde alla scener de var med i. Jag vet inte om det berodde på de unga skådespelarna, manuset eller tafflig regi. Till detta måste jag klanka ner på den enerverande musiken som ligger som en stålhätta över hela filmen. Att hantera filmmusiken med finess och försöka få lite nyansering under filmens olika partier verkade inte riktigt ligga i regissörens eller hans musikproducents intresse. Olycksbådande och "spännande" musik mal på oavsett vad som händer på duken.

Detta var det dåliga hantverket. Men hur var det med handlingen då? Min dom blir tämligen ordinär. En gangster som hotar vittnen till ett mord han begått. Polisen vill förstås att vittnena ska prata och gangstern vill att de ska hålla tyst. Man har sett det förut men hade det genomförts bra hade det kunnat bli en bra film ändå. Tyvärr är detta inte en sådan film. Hela filmen handlar om huruvida vittnena ska vittna mot skurken eller ej. Vi ser hur huvudpersonen, polisen Johan Falk arbetar med detta men vi får aldrig följa, se eller ges möjlighet att förstå varför vittnena som genom ett trollslag ändra sig. Istället får vi en "spännande" sista scen i tingsrätten där vi i publiken ska sitta som på nålar om vittnena ska säga ditten eller datten. Otroligt ospännande måste jag säga.

En annan sak som regissören inte klarat är hantering av karaktärernas interaktioner. Falk och det kvinnliga vittnet känner inte varandra i inledningen av filmen. Senare i filmen när de bara träffats ett fåtal gånger möts de på hennes jobb. Nu ser vi alltså två personer som kanske träffats tre gånger tidigare och trots detta startar Falk (superpolisen) att skrika åt henne som om han vore tagen från ett grälande gammalt gift par. Hon skriker tillbaka så att saliven bokstavligen flyger. Tänk på att detta är en svensk "realistisk" film och då ska man ha kroppsvätskor som flyger, till exempel snor eller saliv. Den scenen kändes helt falsk.

Vad var bra då? Jo, senare i ovan omnämnda scen levererar Eklund filmens kanske bästa scen när han minns bilolyckan och smitningen när hans flickvän dog. Den var bra. Sen var filmen lite underhållande mest hela tiden, inte för att den var speciellt spännande utan för att det var så dåligt. I princip alla poliser var under all kritik i trovärdighet. Jag gillade också att polisen i den tyska porrfilmsmustaschen inte var tjallaren från polishuset. Det hade varit så tröttsamt förutsägbart om han varit den eländige men den fällan gick de inte i i alla fall.

Filmen utspelas i juletider och precis som Fiffi påpekar passar den att ses i de tiderna. Men varför måste det vara så sunkigt i svenska filmer alltid? Ett grått vinterslaskigt Göteborg. Grått. Grått. Grått.

Vad är det för smak i munnen? Kräk? Ja, så är det. Haha. Jag tvekar mellan betygen etta och tvåa, men den är i alla fall lite bättre än det absoluta bottenskrapet i genren så jag ger den två svaga polisfilmer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Fiffi har också sett och skrivit om filmen. Det är ett helt annat ljud i skällan där.
Kolla också in hennes Johan Falk projekt i övrigt, länk här.

Eyes Wide Shut (1999)

Alice Harford: If you men only knew...

En av de största blinda fläckarna i min filmiska biografi var till nu Kubrick's Eyes wide shut. Den var given att ses inför 1999-listan. Herregudars, hur ska man klara av att ta in en film som denna? Filmen har så mycket symbolik och på ytan obegripliga detaljer att min hjärna kokar över likt den obevakade risgrynsgröten.

Jag tror att det är helt omöjligt att veta vad jag tycker om filmen efter endast en enda sittning med den. Den var snygg som fasen i blu-ray och på skivan finns en hel del extramaterial som jag inte sett än. Däri kanske en del av all information i filmen avkodas. Jag hade i alla fall en massa frågor i huvudet efter jag sett klart filmen. En film som skapar dessa känslor och gör så att nyfikenheten väcks tycker jag allt som oftast mycket om. Men en film som Mulholland drive som gav liknande huvudbry slog mig hårt i magen också, och inte bara i huvudet. David Lynch's filmer går in i mig lättare, Kubrick's är så kliniska och kalla att det tar mig ett bra tag att smälta dem.

Men låt mig då dryfta några av de mer ytliga uppenbara sakerna med filmen. Jag tycker att Nicole gjorde det bra, men jag har aldrig varit ett stort fan av henne. Hon är kall som få tycker jag. Tom är däremot en av de få riktiga stora stjärnorna vi har. Han brukar aldrig vara dålig och det är han sannerligen inte här heller. Men ändock var det något som skavde i hans framförande. Han var inte helt klockren helt enkelt. Jag vet inte vad som var fel, det var kanske det att han inte sprang som en galning i någon scen i denna film. Encroyable!

Sydney Pollack var en ljuspunkt i filmen. Fasen, han är alltid superstabil i allt han gör! Jag skrattade gott åt Alan Cummings gayiga nattportier, och trodde inte mina ögon när svenska Marie Richardson dök upp i en liten biroll. Nej, det visste jag inte om.

Jag måste fortsätta att bearbeta denna film. Och endera dagen ser jag kanske om den. Det finns så många detaljer jag skulle vilja suga i mig under en andra titt. Eller så bryter jag ihop och googlar efter svar... Min första fråga är om Alice varit på festerna som en gäst? Eller till och med en av glädjeflickorna? Fans det något där? Jag misstänker att inga exakta svar ges, men jag är nyfiken på hur filmens fans har tolkat den...

Det finns i alla fall något fantasieggande och kittlande med hemliga sekter bestående av mäktiga personer som sysslar med sexorgier, eller hur? Och även om jag inte förstår filmen satt jag fascinerad och oftast med hakan tappad ner mot bröstet. En mäktig film om än höjd i dunklet. Den måste givetvis få ett bra, ett högt betyg. Men är den en personlig favorit? Nej inte än, den måste göra sin hemläxa först. Seså film, börja behandla dig i min hjärna nu!

Jag ger Eyes wide shut fyra orgier av fem möjliga.

Betyg: 4/5