Adaptation. (2002)

Jag hittade inte så många filmer från 2002 som jag var sugen på men Adaptation var jag i alla fall nyfiken på. Jag såg den när den var ny, antingen på bio eller på hyrvideo. Mina minnen från filmen var grumliga. Det kändes som att jag inte riktigt fattat filmen. Som jag mindes filmen är det någon slags dramakomedi med en hel del självironisk metahumor?

Vid denna titt blev jag ungefär lika förvirrad som vid första titten. Charlie Kaufman har skrivit manus till filmen där Charlie Kaufman ska skriva ett manus som bygger på en bok men han får skrivkramp och skriver istället om sig själv skrivandes manuset. Invecklade saker detta. Anledningen till mitt intresse är förutom Kaufmans galenskap också att Spike Jonze har regisserat filmen. Jonze har ju gjort favoriter som Being John Malcovich, Where the wild things are och Her.

Typ av humor? 

Typ av humor? Är detta ens en komedi? Jo, den är loggad som "Comedy, Drama" på imdb så vi får väl säga så då. Men helt klart är att detta är ett drama mer än en renodlad komedi. Humorn är väl dold i karaktärsstudien av den självhatande och till synes patetiska Charlie Kaufman. Självförakt och dålig självkänsla påminner om några av Woody Allens mest neurotiska huvudpersoner. Mycket av humorn är någon slags självkänningshumor blandat med förakt och sympati för huvudpersonen. Charlie Kaufman spelas förträffligt av Nicholas Cage. Sen har Kaufman, filmens manusförfattare, också hittat på en imaginär tvillingbror Donald till sin persona i filmen. Donald Kaufman är också spelad av Cage. Donald är simplare, antagligen mindre talangfull men mycket gladare och mer lättsam som person.

Filmkvalité vs. humorkvalité

Som komedi är detta rent ut sagt svagt. Humorn kommer endast fram om man gillar filmen för dess struktur, intellektuella höjd och det faktum att Jonze och Kaufman spänner bågen med denna utflippade film. Gillar man dramat och filmen i övrigt kan man säker roas kungligt av dess humor. Adaption är som en testkörning inför duons magnum opus av metafilm Synecdoche, New York där Kaufman stod för både manus och regi och Jonze agerade producent (vilka ofta är mer kreativt inblandade i USA än vad som är vanligt i Europa).

Manus vs. skådespelare

Här i Adaption är ändå manus och idé i första rummet. Samtidigt har filmen flera notabla skådespelare som Nicholas Cage, Meryl Streep, Tilda Swinton och Chris Cooper. Av dem tycker jag att Chris Cooper sticker ut mest. Han vann visst också oscarn för bästa manliga biroll för denna film. Både Meryl Streep (ingen förvånad) och Nicholas Cage (några kanske höjer på ögonbrynen nu) oscarsnominerades till bästa skådespelare men vann ej. Maggie Gyllenhaal och Ron Livingston dyker också upp i små roller.

Charlie och Donald Kaufman var också nominerade för bästa manus baserat på förlaga.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

Sensmoral: filmen är kanske en esa för Charlie att böörja acceptera sin bror Donald? Det finns kanske någon form av sensmoral i botten av det...

Två stereotyper: Kaufman själv är den blyge och självhatande artisten som har svårt med det motsatta könet. Har sett förut. Han onanerar mycket. Ron Livingston spelar den korkade agenten som ser potentiella sängkamrater överallt han tittar i kontoret. Japp, denna film gjordes före Weinstein...

Tre troper:

Många lustiga saker här.

a. Kaufman har interna monologer tills kursledaren i mausskrivande Robert McKee säger att det är uselt.

b. Chekhov's gun: vi får se alligatorer i träsket i inledningen av filmen. De återkommer givetvis och har betydelse senare i filmen.

c. Bland många andra lyfter jag "split personality" med tanke på Donalds manus The Three där alla tre karaktärerna, polisen, mördaren och kidnappningsoffret, alla är samma person. Tydligen ska det funka ändå, manuset blev ju så bra!

Favoritkarakärer?

Jag har inga speciella favoriter i denna film. Känner ingen närhet till någon av dem.

Trivia

Taget från imdb's triviaavdelning: Nicolas Cage has said that during the filming of this movie, he ignored all of his acting instincts, and played the part of Charlie Kaufman exactly as Director Spike Jonze asked him to. He then received an Academy Award nomination for it.

Omtittningspotential?

Nja, tror inte att jag kommer omvärdera denna film i framtiden.

Slutomdöme

Jag blev inte mycket klokare på denna film vid denna omtitt. Jag blir delvis lockad av dess magnifika galenskap med metakonceptet. Men i slutändan förblir jag ganska oengagerad i karaktärer eller vad som händer dem. Jag finner inte Charlie Kaufman "adorkable" i denna film och då faller den inte på plats känns det som. En intressant film tekniskt men ganska kallt känslomässigt. Fail.


Betyg: 2/5

Vacation (2015)

Vad är ett skratt värt? Vad har en film som gör så att du skrattar så att du tappar luften för värde? Det är svårt att jämföra komedier med andra filmer då de första kan vara fåniga men bra och de senare kan vara seriösa och bra. Det kanske är svårt att jämföra fler genrer med varandra men komedier är extra svårt.

Vacation eller Ett päron till farsa: Nästa generation är en otroligt rolig film. det var både en av de de filmer jag såg mest fram emot att se i Malmö, men också en av dem som jag hade lägst förväntningar på. Därmed blev jag mycket överraskad av att den var så bra. Jag ville ju egentligen se den mest på grund av nostalgiska skäl efter ha vuxit upp med och gillat Vacation-serien sedan 80-talet. Att den nu stod på egna ben och var bra ser jag bara som en bonus.

Detta kunde nämligen gått fel på så många sätt. Den kunde varit en blek kopia som bara försökte efterapa originalet. Den kunde ha gått överstyr med referenser och homage till de äldre filmerna. Den kunde tagit sig på för stort allvar, eller för litet. Den kunde ha fel sorts humor, eller ingen humor alls. Den kunde ha dåliga skådespelare och den kunde ha ruttet manus.

Lyckligtvis var alla dessa farhågor helt ogrundade skulle jag vilja säga. Humorn är balanserad mellan blinkningar till de gamla filmer och en fräck uppdatering av serien. Den driver med sig själv och är samtidigt skönt ärlig mot sina karaktärer. Den har hjärtat på rätt ställe, vilket är så viktigt, inte minst i komedier.

I filmen får vi följa Rusty Gringwald då han ta med sig sin familj på en ny road trip till Walley World i Kalifornien. Han vill återuppleva resan trettio år efter han åkte på resan med Clark och familjen. Rusty vill också ge sin egen familj liknande minnen. Om att han lyckas. Som Rusty ser vi Ed Helms. Han är solid, inte för crazy utan håller filmen på rätt köl. Som hans fru ser vi Christina Applegate som inte gör bort sig men jag kan kanske tycka att hon är lite tråkig som skådespelare. Sönerna var lustiga och dynamiken dem emellan var lite oväntad.

På vägen händer en uppsjö av dråpliga situationer. En av de roligaste är när Rust med familj besöker syrran hans och hennes läckre man (spelade av Leslie Mann och en generös Chris Hemsworth). Undvik för all del att titta på trailern då den spoilar några av de roligaste scenerna ur filmen...

... och av dem finns det en massa. Jag älskade också när filmmakarna driver med sig själva och det faktum att de gör en re-boot på Vacation. Metahumor när den är som bäst.

Självklart får vi träffa Clark och Ellen också, spoiler alert, men de är inte med så mycket vilket bara är bra då Chevy Chase inte är så rolig längre.

Jag är fantastiskt glad över att denna film var så rolig och jag längtar efter att se om den när den släpps på skiva. Jag tvekar heller inte en sekund att ge den fyra godnattpussar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Läsa mera?
Fiffi

Touchy Feely (2013)

Touchy feely var en av många American independents som jag såg i samband med årets filmfestival. Jag kanske spände bågen lite väl hårt med drygt tio filmer ur den kategorin? Kan det bli för mycket AI? Ja, kanske, och jag närmade mig nog gränsen detta år.

Denna film var en av de minsta bland de jag såg ur kategorin. Lågmäld i utförande, avsaknad av riktigt vasst innehåll, ganska alldagliga skådespelarprestationer och en generellt sett småputtrig feeling. Anledningen till att jag valde filmen var regissören Lynn Shelton som gjort Humpday och den ännu av mig osedda Your sister's sister.

Rosemarei DeWitt spelar Abby en massageterapeut som efter lite förvirring i privatlivet helt plötsligt får avsky för sin egen och sina kunders hud! Detta är andra filmen på festivalen som handlar om en masseuse då Julia Louis-Dreyfus spelade en sådan i Enough said också. Jag känner igen Rosemarie DeWitt så himla mycket men den enda film/serie jag kan tänka mig att jag sett henne i efter att gått igenom hennes lista på imdb är Ben Stiller-komedin The watch. Är det verkligen där jag sett henne? Oklart.

Abby får i alla fall problem då hon inte kan med hud längre. Vi får se extrema närbilder på mänsklig hud och den ser faktiskt både fascinerande men också lite absurd ut. Ser ut som någon slags ödemark. Den blänker och är skrovlig.

Vi får också lära känna Abbys bror Paul och hans dotter Jenny. Paul spelas väldigt bra av Josh Pais. Det måste vara en av de mest passiva och försynta karaktärer jag någonsin sett på film. Först tror man att han är förståndshandikappad, men sedan inser man att han bara är extremt försiktig och han är en "low talker". Hans dotter Jenny som inte kan bryta sig fri från sin far på grund av rädslan att bryta sönder honom spelas av Ellen Page. Fasen, vad hände med henne egentligen? Efter hennes sensationella genombrott i Juno har jag ännu inte sett henne i en enda roll där jag blivit speciellt nöjd med hennes insats igen. Är det felcasting eller har hon redan brunnit ut?

Touchy feely är alltså en lättviktig film, men den lilla tyngd den har ges av American Independent-veteranen Allison Janney som den flummiga energiterapeuten Bronwyn. Hon är alltid bra, Allison, men även för henne blir detta "minor Janney".

Filmen är kul för stunden. Den är lite ojämn, mest för att karaktären Paul är så vanvettigt svår att placera i inledningen. Men den tar sig efter ett tag och den är inte dålig. Dessutom får vi ett riktigt skönt musikaliskt live-framträdande av Tomo Nakayam i rollen som den försynte singer song-writern Henry (inte Rollins).

Filmens överraskning är då Ron Livingston dyker upp i en liten roll. Ha, han är ju med i var och varannan film i årets festival.

Ok, vad tycker jag då om Lynn Shelton? Nu har jag sett två av hennes filmer, Humpday och denna, och båda har varit besvikelser i någon mening. Ska jag kanske se Your sister's sister också och om den inte är bra så får det vara nog med film från Shelton?

Jag ger Touchy feely två ecstasy-trippar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Drinking Buddies (2013)

Drinking buddies var en komplex film. Jag fann det svårt att komma på vad jag vill säga om denna film. Slutet är öppet och det tolkades olika mellan mig och Fiffi som jag såg den med. När jag sedan träffade på Johan Sq någon dag senare hade han också sett den och han hade en tredje tolkning av filmens centrala budskap. Vad hände egentligen? Hur gick det för dem? Ska man se filmen "face value" dvs exakt det man ser sker, eller ska man söka sanningen under ytan, i det som inte sker eller inte uttalas? För mig slutade inte händelseutvecklingen där filmen slutade utan vi lämnade karaktärerna några steg före de rett ut sina relationer. Jag såg kanske något som inte fanns där. Såg jag något som Joe Swanberg (manus och regi) inte tänkt sig? Hoppas och tror inte det, filmen verkar tillräckligt genomarbetad för att innehålla lite mer tuggmotstånd.

Drinking buddies handlar om folk som dricker öl. Och jag som inte ens gillar öl speciellt mycket. Vad värre är att jag inte heller gillade de två huvudkaraktärerna Kate och Luke, kollegor på ett microbryggeri. De är mer än kollegor, de är bästisar på jobbet med en lite flörtig jargong pågående. Jag vet inte om de tänkt att vi i publiken genast ska gilla Kate och Luke, men jag fann dem båda ganska avskyvärda. Extremt jobbiga helt enkelt. Luke är bullrig, fysiskt närgången, oseriös och ganska äcklig i sitt skvättande med öl hit och dit. Kate är inte mycket bättre hon, en pojktjej i en manlig miljö som försöker passa in genom att vara mer vulgär och dricka mer än någon av grabbarna.

Kate och Chris

Filmen utvecklas till ett relationsdrama med Kate och Luke i centrum och där Kates pojkvän Chris och Lukes sambo Jill spelar avgörande roller. Chris och Kate bjuder med Luke och Jill på en weekend till Chris sommarstuga i Michigan. Där ute vid sjön sätts relationer, personligheter och känslor på spel.

Komplex film. Jag tycker att den var mycket intressant men jag har inte tagit den till mitt hjärta så mycket som jag kanske trott att jag skulle göra. Kate och Luke spelas av Olivia Wilde och Jake Johnson och allt eftersom under filmen börjar jag mjukna mer och mer inför deras karaktärer och skådespelarinsatser. Luke visar upp sidor som var helt klart trevliga. Den karaktär som jag gillade minst under hela filmen var Kate, och hon är något av en huvudperson så det blev lite knasigt.

Luke och Jill

De två birollerna Jill och Chris spelas av två favoriter i Anna Kendrick (Up in the air) och Ron Livingston (Office space) och jag tyckte att de var underbara båda två, både som karaktärer och i sitt återhållna skådespeleri. Filmens roligaste scen var när Jill och Chris var ute på hajk och de skulle äta lunch. Jill hade en arsenal av bra saker att ha på picknick i sin rygga. Hysterisk scen. Tyvärr missade jag vad som sades i slutet av den scenen och jag missade en viktig sekvens. Damn, dåliga ljudmixar på film!

Picnic med ostplattan

Olivia Wilde har helt klart fått den "stora" rollen i denna film och hon kliver på i stora steg och målar med den största penseln hon hittat i verktygslådan. Jag finner ibland dessa "showiga" prestationer lite falska och tröttsamma.

Drinking buddies var en av de filmer som man kan fundera mest på från årets festival och det är i min bok alltid ett bra betyg, men det funkade inte fullt ut för mig. Jag kan ändå rekommendera den och ge den ett riktigt högt betyg, men det är fanimej på håret att den fick ett snäpp lägre....

Jag ger Drinking buddies fyra arga bilförare av fem möjliga (visste du att den arga bilföraren är filmens regissör?)

Betyg: 4/5

Visningen gick ok. Filmen visades utan textning och speciellt under filmens första halva utspelades många scener i pubmiljöer eller liknande och då var det ibland svårt att höra vad de sa. Trist för en del av den viktiga dialogen gick då förlorad. Vi såg filmen på Park, aj det gör ont i rumpan bara jag tänker på det. Salongen var långt från full och jag trodde att jag skulle få fri sikt. Precis innan filmen kom igång dök de upp ett par och satt sig snett framför mig. Utan att bli allt för störd såg jag tydligt hur killen om och om igen skulle luta sig in och säga något till tjejen. Detta pågick under hela filmen. Det såg inte ut som att de var ihop, så jag kom fram till att han antagligen hårdraggade på henne. Lite synd om hon var sugen på att se filmen för han var både närgången och ivrig.

Kolla nu in Fiffi's revy. Drack hon upp sin öl eller lämnade hon halva kvar?

Alkoholister?