Bonnie Lee förfäras, och jag med henne, över hur kallsinniga Geoff och hans piloter blir när en av de yngre piloterna krashar och DÖR. Jag hinner bistert konstatera att jag har issues med manus, innan filmen bevisar att jag dragit förhastade slutsatser. Manus är lysande i denna film! Varje känsla och tanke jag haft under filmens inledning besvaras under filmens gång. Men filmen målar inte med en bred pensel, det är små detaljer, kommentarer, blickar och hur Hawks placerar skådespelare och deras interaktioner som berättar hela historien. I en tid när man ofta ser historier berättade via bombastiska actionsekvenser är det en fröjd att för omväxlings skull se en film som berättar sin historia med små medel, med ett fjäderlätt handlag.
Cary Grant är otroligt bra och han ger Geoff en tyngd och auktoritet. Från dagens Hollywood är det såklart George Clooney som man mest kommer att tänka på. Men Grant är helt klart med orienterad mot komedi även om han klarar både drama och humor lika bra. Jean Arthur som Bonnie Lee klarar sig bra. Jag är inte familjär med henne men tyckte ändå att hon stod upp tillräckligt bra mot Grant så att deras relation fungerade. Filmen blev dock snäppet mer spännande när paret MacPherson introducerades. Bat är den duktige piloten med en mörk hemlighet. Hans fru Judy spelas av "Gilda" själv, Rita Hayworth! Quelle spectaculaire! Rita har bara en liten biroll, wow, konstnärligt val!
Nej, detta var väldigt bra och spännande. En helgjuten film där alla delar i produktionen känns riktigt genomtänkt. Eller, ok själva specialeffekterna får tas för vad de är, filmen är ändå från 1939. Mycket av dialogen sker inne på "flygarhotellet" och filmen är nästan något av ett kammarspel, men som sådant är den mycket bra.
Betyg: 4/5
